Kampen om Googles resultlistor går vidare

Är det sökresultat Google presenterar för ett sökord resultatet av en objektiv algoritmisk uträkning eller är det ett redaktionellt material som Google tillhandahåller? Från Googles sida har man allt sedan starten benhårt hävdat det första: en Google sökning är en automatiserad algoritmisk process (i första hand baserad på PageRank, mer om detta en annan gång). Därför bär Google inget ansvar för resultaten av den, kanske på samma sätt som ett gallup-företag som undersökt rasistiska fördomar inte bär något ansvar för de fördomar deras intervju-personer framfört. Att den främsta anledningen till denna hållning varit juridisk illustreras av detta fall där en Australiensisk domstol underkänt algoritm-försvaret och därför fällt Google för förtal på grund av de resultat sökningar på ett personnamn gett upphov till.

Det område där Googles attityd till algoritmiska eller redaktionella sökresultat verkligen prövats är de så kallad "Google-bomber" ("Google bombs"). En Google-bomb är när en mindre grupp människor gått samman för att medvetet påverka resultatet för en negativ sökterm på Google. Kända exempel är när första resultatet för termen "miserable failure" var en officiell biografi-webbsida för George W. Bush eller att "more evil than Satan himself" gav Microsofts hemsida som första resultat. Metoden som används för att skapa en Google-bomb är oftast att länka till en sida med länktexten exakt lika med den eftersträvade söktermen. Googles reaktion på Google-bomber var inledningsvis att förneka allt ansvar för dem. Eftersom de var resultat av sökalgoritmen var de korrekta. Denna inställning ändrades dock efter några år och Google vidtog ändringar i algoritmen för att försvåra Google-bomber. Även denna ändring motiverades dock utifrån den algoritmiska naturen hos sökresultaten: eftersom många människor verkade uppfatta det som att Google själva aktivt (redaktionellt) skapade dessa resultat, skadade de tilltron till Google. 

Obama vinner

De senaste dagarna har det i de amerikanska bloggar jag läser förts en diskussion om huruvida det verkligen är så att det är mycket jämnt mellan presidentkandidaterna Obama och Romney eller om det egentligen är så att Obama har en ganska betryggande ledning (sammanfattning hos Gawker). En som i alla fall menar det är Nate Silver som till vardags skriver om och analyserar baseballresultat med statistiska metoder. Nu har han en  blogg hos New York Times där han använder samma metoder för att analysera det amerikanska valet. Enligt honom har siffrorna sedan i somras pekat på att det är 70% chans att Obama vinner valet. För detta har naturligtvis Silver angripits hårt.

Jag tycker att denna diskussion väcker många intressanta frågor. För det första: hur påverkar opinionsundersökningar ett val? Vem vinner på att ett val framställs som jämnt och ovisst? Hur många vill helst rösta på en vinnare, hur många struntar i att rösta om de tror att deras kandidat redan har vunnit eller förlorat? För det andra: tvingar medielogiken fram en rapportering där alla val framställs som jämna? Vill någon läsa om ett på förhand klart val? Det intressantaste för mig i hela historien är dock den kritik som Nate Silver mottagit. Han har angripits för att "tycka fel" när han försökt redogöra för de statistiska resultat han har kommit fram till. Mest fascinerande är den konservativa valanalysbloggen Unskewed Polls som angripit Silver med orden: "Nate Silver is a man of very small stature, a thin and effeminate man with a soft-sounding voice". Det vill säga: Silver är homosexuell, alltså stödjer han Obama, alltså fuskar han med siffrorna i sin blogg.

Palmefilmer

Med en hyllad Palmedokumentär på bio och en film om privatspanare som haft premiär kan det vara på sin plats att påminna om tidigare filmer om Olof Palme och mordet. "Ebbe - The Movie" om Ebbe Carlsson och hans insatser efter mordet mottogs så vitt jag kan minnas väl 2009. "Sista kontraktet" från 1998 av Kjell Sundvall är väl den film som de flesta kommer att tänka på om mordet. Baserad på boken med samma namn, omdiskuterad och inte direkt hyllad. Mest udda är nog "Hur som helst är han jävligt död" från 2000, också den av Kjell Sundvall. Jag citerar från Svenska Filminstitutets infosida:

Två författare, Rolf och Gunnar, är sysselsatta med att skriva en pjäs om Palme-mordet. Deras arbetsplats är Rolfs stora villa i Stockholms inre skärgård. På den parkliknande tomten finns ett mindre hus där Rolfs mamma är bosatt.
Det är redan bestämt att Rolfs och Gunnars pjäs ska sätta upp på Dramaten. Under sin research har de blivit något av privatspanare, och de arbetar efter teorin att det var Feldt, Malm och Thage G Peterson som låg bakom mordet. De båda djupt originella författarna har ett sammansatt förhållande till varandra, de är snacksaliga, grälar ofta och kritiserar varandra skoningslöst , även för småsaker - var och en har en stark självkänsla med drag av storhetsvansinne. Gunnar är den mera machobetonade av dem och idkar ständigt fysisk träning. Rolf är hypokondriker med dålig mage och släpper sig gärna och ogenerat. Båda är paranoida och anser sig förföljda, inte minst av Säpo. De är vapenfanatiker och till deras gemensamma intressen hör jakt. 

Att googla som subversiv handling

Att googla kan vara ett sätt att kämpa mot makten, i alla fall mot Google. Det vill säga, att säga "att googla" kan vara det eftersom detta uttryckssätt är något som Google kämpar mot med näbbar och klor. Anledning är att ordet "googla" riskerar att bli ett så kallat varumärkesord (på engelska generic trademark).  Ett varumärkesord är ett namn på ett varumärke som har kommit att bli en del av språket och därmed förlorar sitt varumärkesrättsligt skydd, man säger att varumärket har degenererat. För Google skulle detta alltså innebär att det skulle bli fritt fram för vem som helst (t.ex. Microsoft, Yahoo) att lansera tjänster där man kan googla på nätet. Kända exempel på degenererade varumärken är mack, termos och nylon.

Vi vill ha prenumeranter

Det är lite lustig att i dessa tider när tidningarnas kris och nära förestående död diskuteras överallt så är den affärsmodell som tidningar varit det främsta exemplet på alltmer populär. Idag vill allt fler företag ha prenumeranter istället för engångsköpare. En jämn ström av inkomster som bara fortsätter och fortsätter är att föredra framför enstaka jackpotts i form av en stor order. För mjukvara pratar man om SaaS, "Software as a Service", där en av poängerna är att betalning sker enligt en prenumerationsmodell, så länge du använder programmet får du betala för det. Men samma sak sker också med hårdvara. Ibland arbetar man med formella prenumerationer, det mest typiska exemplet är nog mobiltelefoner där hårdvaran säljs tillsammans med en prenumeration (abonnemang), som dessutom inte går att avsluta hur som helst av kunden.

På de flesta andra hårdvaruområden har man ännu inte kommit så långt, kunderna är inte beredda att teckna en bindande prenumeration. Men det betyder inte att inte tillverkarna försöker få sina kunder att betala under längre tid. Modellen ser då ut på följande sätt: sälj hårdvaran billigt, ta igen pengarna på de förbrukningsmaterial som kontinuerligt behöver köpas för att hårdvaran ska fungera. Ett givet exempel är skrivare. En modern skrivare kan man  köpa för några hundralappar medan bläcket till samma skrivare är hutlöst dyrt. Andra möjliga exempel är spelkonsoler, där konsolen själv påstås inte kosta mycket mer än de ingående komponenterna men där inkomsterna kommer från försäljning av nya spel, tillgång till online-spel o.s.v.

Dessa exempel illustrerar också de faror denna prenumerationsmodell för med sig för tillverkaren. Vad händer om kunderna inte köper de överprissatta kringvarorna? Om kunderna själva fyller på sina bläckpatroner eller spelar kopierade spel får inte tillverkaren in sina pengar. Alltså blir kampen mot generiska tredjepartskomponenter och piratkopiering central för dessa tillverkare. Men detta är alltså ett resultat av affärsmodellen. Om tillverkare av skrivare levde på att sälja sina skrivare med tillräcklig marginal och sålde bläck till självkostnadspris som en service till sin kunder, så vore billiga bläckpatroner från någon annan inte ett hot. Men naturligtvis är detta byte av affärsmodell i stort sett omöjligt att genomföra eftersom man då genaste skulle vara mycket dyrare än alla konkurrenter. Få skulle betala 2000 kr extra för en skrivare med argumentet att dess bläckpatroner är billiga.

Upphovet till detta inlägg var att jag upplevde denna typ av prenumerationsmodell på ett, för mig, helt oväntat område. Jag behövde ett nytt munstycke till min dammsugare. Jag köpte en billig generisk tredjepartsprodukt, istället för ett svindyrt original från tillverkaren. På undersidan av munstycket finns små "tassar" för att munstycket inte ska repa golvet när man använder det. Det fanns också "refill"-påsar med sådana "tassar" att köpa. Efter att nu ha dammsugit tio gånger med det nya munstycket har jag betalat lika mycket för "tassar" som jag betalade för hela munstycket. Om ytterligare kanske trettio användningar kommer jag att ha betalat mer för mitt billig munstycke än jag skulle ha gjort för ett dyrt original. Och efter det kommer jag att fortsätta att betala för "tassar"... 

Mitt Romney är inte kristen

Jag har länge funderat över om jag behöver göra detta inlägg eller inte. Men efter att igår hört ytterligare en reporter på radio som verkat tveka över Mitt Romneys religiösa hemmahörighet bestämde jag mig för att göra det.

Den amerikanske presidentkandidaten Mitt Romney är mormon och mormoner är inte kristna. Detta är inte något som bara konservativa kristna i USA menar, utan är den enda rimliga tolkningen. Mormoner är inte kristna i exakt samma mening som kristna inte är judar. Det vill säga: mormonerna accepterar och använder den kristna bibeln, precis som kristna accepterar gamla testamentet i bibeln. Mormonerna menar att de tillber samma gud som de kristna, precis som de kristna menar att de tillber samma gud som judarna. Men precis som kristendomen i förhållande till judendomen, så finns det så många nya delar i mormonismen som inte finns i kristendomen så att det blivit en ny religion. För kristendomen är det sådant som tron på Jesus som guds son och vår frälsare, det nya testamentet och så vidare som skiljer den från judendomen. För mormonismen är det bland annat tron att Jesus efter återuppståndelsen begav sig till Nordamerika, att Joseph Smith fick i uppdrag av gud att skapa den enda sanna kyrkan, ett tredje testamente (Mormons bok) och så vidare, som gör att det inte är en del av kristendomen.   

The Fuck Browser

Någonting som många verkar missförstå angående hur internet fungerar är de roller som mottagare respektive sändare har. Att en hemsida är ett skyltfönster där köpmmanen placerar ut sina varor för att betraktas av kunden genom ett glasfönster, förefaller vara en populär bild. Men det är inte en bra analogi: det finns inget glasfönster, sändaren kontrollerar inte det material den sänder. Istället är det så att när mottagaren betraktar en hemsida i sin webbläsare så har webbläsare skickat en begäran om data till sändaren och sändaren har svarat med att skicka data. Efter detta utbyte är sändarens del i transaktionen avslutad. Materialet från sändaren visas nu av webbläsaren för mottagaren utan någon påverkan från sändaren. Det data som sändaren skickar är inte heller en statisk klump, det är inte en tryckt broschyr med färgbilder av skyltfönstret. Istället skickar sändaren en ask med pusselbitar tillsammans med en instruktion för hur de ska sättas samman. Detta är poängen: sändaren har ingen kontroll över hur mottagaren verkligen sätter ihop bitarna. Webbläsaren tolkar instruktionen som den vill, kan ignorera vissa instruktioner och lägga till andra som den tycker passar, och detta gör webbläsare också, ofta.

Slutsatsen av detta resonemang är alltså: människor som konstruerar webbsidor har ingen kontroll över hur dessa webbsidor ser ut på andras människors datorer. Omvänt: den som tittar på andras webbsidor i en webbläsare har kontroll över hur dessa sidor ser ut. Du kan välja att presentera all text i en viss font som du tycker är behaglig, du kan sätta gränser för hur stor eller liten text som skall synas i webbläsaren, du kan blockera vissa typer av media i webbsidor (bilder, flash, java-script, ljud). Detta resonemang gäller också för epost. Sändare av epost har ingen kontroll över hur ett meddelande ser ut hos mottagaren.  Om denna insikt spred sig till fler människor skulle förhoppningsvis inte så många behöva ägna tid åt att justera material baserat på hur det råkar se ut på någons dator.

Som ett sätt att lyfta fram detta grundläggande funktionssätt hos internet föreslår jag utvecklingen av en "fuck browser" (eller kanske hellre en "fuck browser plugin"). Denna webbläsare presenterar alla webbsidor på normalt sätt med tillägget att den skriver ordet "Fuck" i stor stil högst upp på varje sida. Därefter kan man använda screen-shots eller demonstrationer på plats för att klaga hos diverse politiska partier, kyrkor och organisationer att de förolämpar besökare på deras webbplats.