Offenligt på Facebook

(Detta är en sammanfogning av en serie tweets på aktuellt ämne som egentligen skulle passat bättre som en bloggpost. Nu blir dessa enkla funderingar båda)

Apropå några aktuella ämnen (våldtäktssamer och operakvinnor) kan man väl försöka påminna om att uttalanden på Facebook inte är offentliga. Till exempel har inte alla möjlighet att ta del av dem, inte ens teoretiskt, vilket väl är en ganska viktig del i offentliga uttalanden. Sen finns ju faktiskt fortfarande problematiken kring identiteter på nätet. Ett fb-konto som utges tillhöra någon måste ju inte göra det. Osäkerhet kring avsändare gäller ju naturligtvis även twitter och bloggar vilket inte hindrar journalister från att skapa nyheter kring det. I nästa steg kan det uppstå osäkerhet kring avsändare även om mediet är verifierat. Att "face-rape" etablerat sig så enkelt bevisar det. Å andra sidan kan man ju fundera över hur identitet verifieras i traditionella medier. Hur vet tidningar att de har kontakt med rätt person? Tillfälliga medarbetare som man aldrig träffat i person, som fakturerar via obskyrt bolag, begär man in kopia av pass för att fastslå namn? Fast det är klart, alla i mediebranschen bor ju grannar på Söder, så det är väl inget problem.

"Oj då, vad märkligt"

Den som har tråkigt på internet ska veta att denne alltid kan vända sig till Christer Åberg på sidan apg29 för att lära sig något nytt. De flesta av hans inlägg är visserligen meningslöst länksamlande men när han är bra, är han mycket bra. Se denna mycket intressanta film om Walt Disneys dolda sexbudskap, läs om att De olympiska spelen är en religiös festival, ta del av Christers kamp mot karaten.
Dessutom kan man läsa om jordens undergång i artiklar av Holger Nilsson från tidskriften Flammor.

Nytt från Mohamed Omar

Jag har flera gånger tidigare tipsat om inlägg av Mohamed Omar. Nu rekommenderar jag hans "Jag kallar mig inte längre islamist" för läsning. Förutom det spännande projekt Omar driver genom Studiegruppen Aguéli har nog hans största värde för mig varit det konsekventa och oemotsägliga sätt han har visat på meningslösheten i att använda så allmänna termer som "islam" eller "islamism". Som Omar skriver:

Jag är förvisso muslim. Det är också mina värsta fiender. De som hatar mig mest och som verkligen skulle kunna skada mig är inte icke-muslimer. De är muslimer som dessutom betraktar sig själva som ”rättrogna” och ”frälsta” (ja, de kallar sig ”den frälsta skaran”, utan att skämta). De hatar mig för att jag tillhör sufismen och för att jag kritiserar wahhabismen. Man varnar för mig i moskén.

Estoniaförlisningens Politiska Dimensioner

Rapport från Henning Wittes föreläsning om Estoniaförlisningens politiska dimensioner på ABF-huset.

Om det finns något sådant som en typisk svensk konspirationsföreläsning så var det här det inte. Henning Witte känns inte som någon typisk konspirationsteoretiker. Hans bakgrund som framgångsrik advokat kanske överraskar den som tror att konspirationsteorier bara frodas på samhällets skuggsida. Men framförallt är det hans egna position i det han rapporterar om som är otypisk. Även om Witte inte är en "insider" som hoppat av från den stora konspirationen och nu försöker väcka folket, så är han inte heller en "outsider". Som juridiskt ombud för den största föreningen för anhöriga till Estoniaoffer befann han sig under lång tid i centrum för Estoniafrågan. När Witte säger att den eller den personen anförtrott honom något är det inte osäkra andra- eller tredjehandsuppgifter utan förstahandsutsagor med en rimlig bakgrund. På samma sätt blir det begripligt när Witte säger att han omedelbart beställde ut och tittade igenom allt videomaterial från dykningarna vid vraket när det blev tillgängligt från Haverikommisionen.

Kanske är det Wittes otypiska bakgrund som gör att omständigheterna kring föreläsningen skiljer sig kraftigt från de liknande föreläsningar jag besökt. ABF-huset på Sveavägen är inte en källarlokal i ett studentområde (Israel Shamir i Uppsala) eller ett medborgarhus i en närförort (Om KOMMUNISMENS BROTT). Föreläsningen har annonserats rikligt, i alla fall på internet, och inte bara på slutna mailinglistor. Man kan fundera över vilken ställning medarrangören Vaken.se har i offentligheten. Den rapportering jag har sett om dem  har varit av typen "tokiga konspirationsteoretiker som säkert är antisemiter" men deras rykte är uppenbarligen inte så dåligt att ABF vägrar att hyra ut till dem. Jag undrar om Vaken varit acceptabla även utan Witte?

Troligen är det faktorerna ovan (Witte, annonseringen och lokalen) som gör att publiken är så otypisk. Kort kan man uttrycka skillnaden som att publiken inte bara består av troende. Detta yttrar sig på två sätt. Dels förefaller vissa vara mycket oinsatta i ämnet (någon frågar vem Jutta Rabe är), dels ger en del uttryck för skepsis för det som Witte säger. På de tidigare föreläsningarna har publikreaktionen huvudsakligen eller enbart bestått av huvudnickningar och hummande medhåll men här ifrågasätts och problematiseras det Witte säger flera gånger. Witte klarar denna respons utmärkt. Han förtydligar och försvarar men undviker också fällan att uttala sig om sådant han inte kan veta. På flera frågor av typen "hur tänkte de då" svarar han ett självklart "jag vet inte".

Möjligen är det också så att ämnet är otypiskt för en konspirationsföreläsning. Det är min klara åsikt att det finns en rad stora obesvarade frågor kring Estonia, inledd med den största: hur kunde Estonia sjunka så snabbt?  Efter allt jag läst om frågan verkar det klart att om en färja som Estonia får in massor med vatten på bildäck så kan den slå runt men den blir i så fall flytande på den inneslutna luften under lång tid, kanske ett dygn eller så. Men Estonia sjönk på under en timme. Och eftersom Haverikomissionen, så vitt jag vet, inte lyckats förklara bort detta faktum väcks nya frågor kring dess agerande, och så vidare. Något är ruttet i affären Estonia.

Under föredraget visar Witte flera videofilmer från dykningar vid vraket som, om man utgår från att de inte manipulerats av Witte själv, väcker fler frågor. I en film fattas det tre minuter just när kameran passar det område där Witte menar att det finns ett hål från en sprängning. I en annan lång, oklippt, sekvens färdas kameran från utsidan av rampen (innanför bogvisiret) in i vraket utan att passera rampen. På grund av bildernas dåliga kvalité ser man aldrig någon passage genom ett hål någonstans i skrovet men å vitt man kan förstå måste ett sådant finnas (som Witte säger "nu blir det tråkigt en stund, det är det som är beviset"). Han visar också bilder på "paket" som experter ska ha identifierat som odetonerade sprängladdningar, men som privatpersoner känns det omöjligt att ha en åsikt. Resultat av metallanalyser på bitar från skrovet känns lika svårbedömda. 

Även om Wittes föreläsning på flera sätt är otypisk för en konspirationsföreläsning så finns det dock vissa saker som känns igen. I sin bok om katastrofen ("M/S Estonia sänktes") presenterar Witte ett antal olika möjliga bakgrunder till att Estonia ska ha sänkts med en bomb (och att detta sedan mörklagts av myndigheterna). Mest utrymme, och den som verkar ligga författaren närmast hjärtat, får teorin om att Estonia användes för att smuggla sovjetiskt krigsmaterial tll USA och att hon sänktes av dem som vill hindra detta. Nu verkar Witte ha övergivit ett så begränsat perspektiv för en mer klassisk allomfattande teori. Detta förvånar inte den som följt Wittes webb-projekt WhiteTV som följer flera klassiska spår inom konspirationsområdet: tankekontroll via hjärnimplantat och liknande, jordbävningsvapen och kontroll av naturkatastrofer via till exempel HAARP, och så vidare (han har även plats för Tila Tequila på sina sidor.

Witte inleder föreläsningen med att säga att det finns tre varbölder i svensk nutidshistoria: Kreugermordet, Palmemordet och Estoniakatastrofen och att det är samma dolda krafter som ligger bakom dem. Dessa krafter har dessutom en arm som räcker runt hela jorden. På en direkt fråga från publiken vägrar han att säga något mer om dessa krafter än "jag går inte in på det nu". En ledtråd om att denna mystiska grupp, som hemlighet ligger bakom allt ont, också är en klassiker i sammanhanget ges kanske av Wittes kommentar om en Spiegel-chef som ska ha motarbetat Jutta Rabes utredningar om katastrofen "Det är allmänt känt att han arbetar för Mossad".

Anders Jallai

Anders Jallai skriver böcker om saker som intresserar mig: Palmemordet, IB, Sveriges hemliga samarbete med NATO och så vidare. I dagsläget har han utkommit med tre titlar: "Spionen på FRA", "Landsförrädaren" och "Natoagenten". Jag har dock inte läst någon av dem, i första hand för att jag nästan inte lägger någon tid alls på läsning idag, i andra hand för att jag inte tycker om när man försöker presentera fakta i skönlitterär form.

Men jag läser i alla fall hans blogg där det finns mycket intressant. Förutom att rekommendera den vill jag peka på en punkt där vi verkar ha olika åsikt: i minst två inlägg om Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen"(Den dolda alliansen och Frostens år) menar jag att de som tror att Palmes död orsakades av hans våldsamma hat mot USA och NATO är oinformerade. I själva verket var Palme en NATO-vän (eller "lydig betjänt" för den som föredrar det) som spelade USA-hat för att vinna politiska poänger. Baserat på två nya inlägg av Jallai (Sveriges hemliga skuggregering och Finns Natoagenter i Sverige?) verkar han försöka kombinera kunskap om den svenska socialdemokratins långa samarbete med USA och NATO med tron på Palmes USA-hat genom att föreslå att Palme bröt mot den långa traditionen inom sitt parti och faktiskt förespråkade neutralitet på riktigt. Vilka argument han har för detta framgångar inte i inläggen, om det framgår i böckerna kan ju vara svårt att avgöra på grund av deras skönlitterära natur. 

Om KOMMUNISMENS BROTT

Dokumentärfilmaren och författaren Juri Lina föreläser i ett Folkets hus i södra Stockholm. Lokalen är ganska liten och fylls till sista plats (cirka 50 personer). Stämningen är familjär, många i publiken verkar känna både varandra och föreläsaren. En del har med sig snacks för att äta under föreställningen. Första halvan av föreläsningen handlar om Linas nya film "Kraftmätningen" som precis blivit färdigställd. Han förklarar att det började med en semesterresa till Spanien för att vila upp sig efter arbetet med den senaste filmen, men väl på plats fick han upp spår efter KOMMUNISMENS OKÄNDA BROTT i Spanien och viloresan blev en arbetsresa istället.

Som kanske passar sig för en person som kastades ut från det sovjetockuperade Estland för statsfientlig verksamhet, så är Lina kommunistfientlig på ett sätt man sällan ser nu för tiden. Den närmaste jämförelse jag kan komma på är tidskriften Contra och kretsen kring den på 1980-talet. Lina raljerar över personer som tror att "kommunistiska fredsbomber" inte dödar, och jag undrar vem det egentligen är han angriper. Två frågor, eller funderingar, formuleras i mitt sinne. Den första: hur passar Lina egentligen in den moderna konspirationsmiljön? Jag tänker att många där har en mycker mer nyanserad bild av kommunismen än att den är/var ond. Den andra, relaterade, frågan: vem tycker att det Lina säger är farligt? Att man säger att Sovjetkommunismen var dålig är knappast något man blir förföljd för i Sverige idag. Snarare tvärtom.

Lina menar dock att han förföljs i Sverige. Han berättar om en föreläsning i Örebro som blivit inställd efter påtryckningar. Den föreläsning jag bevittnar har inte utannonserats offentligt (vad jag vet) och det är inte Linas namn som står på tavlan över uthyrare. Den nya filmen kommer att ha en underjordisk premiär den 26 april. Lina berättar om när han blev uppringd och hotad av frimurarnas storloge i Stockholm 2008: "precis som KGB på 80-talet" (om jag har medverkat till detta vill jag be om ursäkt, mer om det en annan gång).

För även om kommunismens och socialismens ondska verkar vara det centrala för Lina så stannar han inte där. Bakom kommunismen fanns frimurarna, och bakom frimurarna "finanseliten på Wall Street". Vissa skulle väl hissa en antisemitisk varningsflagga redan där, även om jag tror att mängden antisemiter som uttrycker sig via kodord inte är så stor som ibland hävdas. Lina säger i alla fall inget öppet antisemitiskt under denna föreläsning. Frågan om frimurarna och kommunismen tycker jag är mer komplicerad: så vitt jag har förstått så är det historiskt belagt att vissa framstående kommunister var/hade varit frimurare. Exakt vad det betyder har jag inte någon klar uppfattning om.

Enligt Lina var i alla fall kommunismen ett redskap för de onda frimurarna att bryta sönder samhället och så att de kunde ta makten. Till detta fungerade kommunismen utmärkt eftersom dess mål är en "kakistokrati", ett samhälle där de sämsta styr. Lina arbetar med mycket svart-vita modeller av historiska skeenden. Eftersom kommunisterna drevs av ondska så var de som kämpade emot dem goda. Han hyllar alltså följdriktigt general Franco: en hjälte som försvarade kvinnor och barn mot en sovjetisk angripare.

I pausen fick mitt medhavda exemplar av "Sovjetiskt inflytande i Sverige" signerat och köpte också den senare "Världsbyggarnas bedrägeri" och den mycket tidiga "Sovjet hotar Sverige". Sen lyssnade jag på min bänkkamrater som diskuterade hur judarna ligger bakom det som händer i Grekland.

Efter pausen hettar det till bland publiken. Det kanske säger något om klimatet i salen att hyllandet av Franco inte gav upphov till någon reaktion medan en rekommendation att dricka getmjölk istället för komjölk leder till häcklande och en upprörd diskussion. Den andra delen av föreläsningen lämnar den nya filmen och Spanien och behandlar mer allmänna ämnen: hälsa, kultur och aktuella händelser. Lina ger en typisk "new age" serie av rekommendationer om underkurer som botar alla sjukdomar och krämpor men som hemlighålls och bekämpas av dem. Man kan ju fråga sig: om nu Teslas purpurplatta botar allting, varför ska man då ta en viss aminosyran eller D-vitamin som också botar allt? Räcker det inte att bli botad en gång?

När Lina pratar om aktuella händelser befinner han sig i den modern konspirationsteorins mittfåra. Den hemliga eliten som styr USA använder NATO och CIA för att skaffa sig mer makt i världen. Det hände i Kosovo och Afghanistan, nyss i Libyen och nu i Syrien. Kontrasten mot den första timman blir slående. Då räckte det med att uttryckt någon sympati för kommunism, socialism eller något liknande för att vara ond, nu hyllas de som försökt skapa en arabisk socialism och var Sovjetunions närmaste lierade i regionen för sitt motstånd mot USA och den nya världsordningen. Lina själv kan inte undgå att kommentera att hjälten Khaddafi var en välkommen gäst i Moskva men till skillnad från till exempel spanjorer på 30-talet så har det inga konsekvenser för hans analys. Lina fyller väl ut sin anslagna tid och efter föredraget ges ingen tid för frågor eftersom lokalen måste utrymmas för att kunna låsas.

Ranelid: idiot eller hora?

Jag vill börja med två klarlägganden. För det första så vet jag nästan ingenting alls om Björn Ranelid. Jag har inte läst någon bok av honom, inte sett honom dansa eller hört honom sjunga. Därför kommer detta inlägg inte att beröra kvalitén i det Ranelid gör, utan bara hur det han gör speglas i media. För det andra är titeln på inlägget missvisande. Jag kommer inte att behandla frågan om huruvida Ranelid är en idiot eller hora (svaret är enligt mig uppenbart, se nedan) utan istället betrakta Ranelid i relation till "idiot eller hora"-frågeställningen.

Jag har tillhört de personer som uppfattat Ranelid på ett mycket negativt sätt. Även om jag inte kunnat undgå att roas av det uppblåst pompösa i hans person så har jag i första hand irriterats av honom. På senare tid har jag (under inflytande av inlägg som detta) kommit att ompröva denna negativa inställning. Det är detta denna lilla text handlar om. För att motivera denna omsvägning kommer jag att använda "idiot eller hora"-problemet. Detta kan uttryckas så här:

tänk dig en person som är mycket framgångsrik inom sitt (kreativa) område (litteratur, musik, film eller dylikt) men är det via material som är av mycket dålig kvalité. I vilket fall känner du störst respekt/minst förakt för personen: om denne vet att det hen producerar är undermåligt men gör det ändå för att vara framgångsrik (alltså hora) eller om personen verkligen tror på det den gör (det vill säga idiot)?

Under lång tid har jag utan tvekan svarat "hora" på frågan. Det vill säga, jag hade lättare att acceptera att någon prutar på sin egna kvalitetskrav än att personen inte har några egna kvalitetskrav. Om man vill analysera denna inställning närmare ser jag två bidragande faktorer: dels en respekt för "smartness", folk som har koll. En sådan "koll" kan ju ofta inbegripa ingående kunskap om den mycket populära kulturen, även om man naturligtvis inte själv uppskattar den. Den andra är enkel identifikation. Om man anser att all populär kultur med nödvändighet är dålig kultur är den horande skaparen närmare än den idiotiske.

Utifrån denna frågeställning är det lätt att förklara min tidigare inställning till Ranelid. Han är (som jag uppfattat det) en klockren idiot. Han är övertygad om den goda kvalitén på allt han företar sig och helt säker på att han förtjänar alla framgångar han haft. Om det riktas kritik mot honom eller hans produktion är han inte bara avvisande till den, utan verkar helt oförstående. Om någon menar att jag har missuppfattat Ranelid och att han i själva verket skrattar bakom ryggen på de idioter han lyckats lura på sina böcker är jag intresserad av argument för den åsikten.

För att förklara den omsvängning jag upplevt vill jag föra in ett annat motsatspar i diskussionen: troll eller galning. Troll använder jag här i den klassiska internet-meningen: en person som för fram extrema åsikter enbart i syfte att provocera andra till en stark (känslomässig) reaktion. En galning blir då en person som för fram samma åsikter men för att denne verkligen tror på dem. Ett troll är inte alls samma sak som en hora i ovanstående mening. Trollet vill inte bli uppskattat eller omtyckt, utan istället hatat, och ett troll tjänar ingenting på sin verksamhet, utan gör det istället för "lulz", för att det är roligt.

Om jag skulle få välja mellan troll eller galningar så skulle mitt val bli galningen. Jag kan roas av troll (om de är roliga) och ibland känna beundran för den energi som lagts ner på projektet. Men i slutändan fattas ändå något: trollet är inte äkta. De låtsas bara vilket gör att deras åsikter i princip är godtyckliga och meningslösa. Och det är här som släktskapet mellan galningen och idioten ovan visar sig: äktheten. Om jag tycker bättre om galningen för att denne gör det som den tror är det rätta så borde jag väl också omfamna idioten för att denne tror på det den gör.

Både horan och trollet arbetar inom ramar och mot förväntningar som sätts av andra. Att vilja väcka kärlek eller avsky medför ett beroende av vad alla andra tycker, ett ängsligt fladdrande i opinionens vind. Att låtsas vara någon man inte är sätter mycket tydlig ramar för det man gör, dina egna och andras förväntningar på hur du ska bete dig blir en bur. Idioten och galningen kan i kraft av sin äkthet istället spränga ramar och överraska. Därför ska jag numer anstränga mig för att bli uppmuntrad av Björn Ranelids utspel, istället för irriterad.