Inspirerad av en diskussion på Flashback så har jag tagit en del bilder på några av mina böcker. Mest klassiskt "JagVillVaraFarlig"-material: Jim Goad, Trevor Brown, Peter Sotos, Sune Hjorth och annat.
Se mer: Shelfie och Mer bokhylla.
torsdag 21 juli 2011
Det svenska
På väggen i köket hos mina morföräldrar fanns en bonad med texten:
För mig har detta tänkesätt tjänat som en symbol för en aspekt av det svenska: den nästan aggressiva anspråkslösheten. "Visst, vi är gästfria men finnas en gräns för vad en gäst kan få."
På besök i Småland nu i sommar fick jag se denna bonad nedan som ett annat exempel ur samma genre.
("Håll till godo")
Jag funderar på att börja samla.
(*): Enligt denna sida så är mottot "Måttlig fägnad lagom krus, gives uti detta hus" belagt från 1757 i Kristianstad.
Lagom trevnad, måttligt krus
Bjudes uti detta hus.(*)
För mig har detta tänkesätt tjänat som en symbol för en aspekt av det svenska: den nästan aggressiva anspråkslösheten. "Visst, vi är gästfria men finnas en gräns för vad en gäst kan få."
På besök i Småland nu i sommar fick jag se denna bonad nedan som ett annat exempel ur samma genre.
("Håll till godo")
Jag funderar på att börja samla.
(*): Enligt denna sida så är mottot "Måttlig fägnad lagom krus, gives uti detta hus" belagt från 1757 i Kristianstad.
måndag 18 juli 2011
Om privata underrättelsetjänster
Ur "Den dolda alliansen" av Mikael Holmström. Bakgrunden är den finländska så kallade notkrisen 1961 och Finlands president Urho Kekkonen har varit på semester:
När Kekkonen återvände från Amerika med flyg via mellanlandning på Bromma så fanns en svensk med honom på planet. Det var bankdirektören Karl-Arvid Norlin som fungerade som Wallenbergarnas underrättelsechef. Dåvarande generalstabsöversten Claës Skoglund minns hur försvarsstabschefen Carl Erik Almgren gav order till högt betrodde översten Åke Mangård att åka ut till Bromma.
- Almgren skickade ut Mangård: "Häkta Norlin. För honom till Försvarsstaben! Jag skall jäklar anamma höra honom innan Wallenbergarna!" Och så skedde också. Då lärde jag mig att bankerna och affärsvärlden har en väl så framstående underrättelsetjänst som militären har. Det var fantastiskt, minns Claës Skoglund.
Den dolda alliansen
Jag har nu börjat läsa "Den dolda alliansen" av Mikael Holmström, en bok som handlar om mycket mer än Stay Behind. Man kan i själva verket hoppas att boken kommer att bli den sista spiken i kistan för mytbilden om Sveriges neutralitetspolitik. Bokens tes är enkel: även om Sverige officiellt var alliansfritt under kalla kriget så var vi i praktiken i en "dold allians" med NATO. För att stärka sin tes presenterar Holmström mängder med belägg, dokument i den mån de finns samt intervjuer med insatta personer i framförallt Sverige, Norge och Danmark.
Den historia Holmström beskriver börjar med diskussioner om ett skandinaviskt försvarsförbund efter andra världskriget. Officiellt lades dessa planer ner efter Norge och Danmarks NATO-inträden men enligt Holsmtröm så genomfördes i princip de planer som fanns men i hemlighet. Genom Danmark och Norge får Sverige sedan kontakt med övriga NATO-länder. I vissa fall användes officiella avtal som en täckmantel för samarbetet, i andra fall skedde det helt och hållet i hemlighet.
Två saker förtjänas att särskilt lyftas fram: detta hemliga samarbete ägde inte bara rum åren efter andra världskriget utan fortsätter ända fram till det kalla krigets slut och Sovjetunions upplösning (eller fortsätter än idag). Enligt flera Holmström intervjuar så intensifierades till och med samarbetet under 80-talet. Ett exempel: dagen efter mordet på Olof Palme 1986 så får ÖB Lennart Ljung ett telefonsamtal från den pensionerade viceadmiralen Per Rydberg. Han meddelar att han är redo att bege sig till sin krigsplacering. Det vill säga är redo att flyga till USA om det finns tecken på att mordet är en del av en större attack mot Sverige. För vid denna tidpunkt så har Sveriges marinchef sin krigsplacering utomlands i ett NATO-land för att kunna fortsätta att leda motståndet efter en invasion från Sovjetunionen.
För det andra: detta samarbete var inte (bara) ett verk av västvänliga militärer utan var känt, accepterat och/eller initierat på den hösta politiska nivån. Alltså även av ledande socialdemokratiska politiker, som till exempel Olof Palme. Detta innebär att dessa politiker förde det svenska folket bakom ljuset när de så hårt betonade den svenska neutralitetspolitiken och förkastade möjligheten av ett samarbete med NATO. Men de innebär också att de konspirationsteoretiker som tror att socialdemokratin under Palme arbetade för att göra Sverige till en Sovjetrepublik har fel. Palme arbetade i hemlighet för att föra Sverige närmare en av parterna i det kalla kriget men denna part var USA och NATO.
Den historia Holmström beskriver börjar med diskussioner om ett skandinaviskt försvarsförbund efter andra världskriget. Officiellt lades dessa planer ner efter Norge och Danmarks NATO-inträden men enligt Holsmtröm så genomfördes i princip de planer som fanns men i hemlighet. Genom Danmark och Norge får Sverige sedan kontakt med övriga NATO-länder. I vissa fall användes officiella avtal som en täckmantel för samarbetet, i andra fall skedde det helt och hållet i hemlighet.
Två saker förtjänas att särskilt lyftas fram: detta hemliga samarbete ägde inte bara rum åren efter andra världskriget utan fortsätter ända fram till det kalla krigets slut och Sovjetunions upplösning (eller fortsätter än idag). Enligt flera Holmström intervjuar så intensifierades till och med samarbetet under 80-talet. Ett exempel: dagen efter mordet på Olof Palme 1986 så får ÖB Lennart Ljung ett telefonsamtal från den pensionerade viceadmiralen Per Rydberg. Han meddelar att han är redo att bege sig till sin krigsplacering. Det vill säga är redo att flyga till USA om det finns tecken på att mordet är en del av en större attack mot Sverige. För vid denna tidpunkt så har Sveriges marinchef sin krigsplacering utomlands i ett NATO-land för att kunna fortsätta att leda motståndet efter en invasion från Sovjetunionen.
För det andra: detta samarbete var inte (bara) ett verk av västvänliga militärer utan var känt, accepterat och/eller initierat på den hösta politiska nivån. Alltså även av ledande socialdemokratiska politiker, som till exempel Olof Palme. Detta innebär att dessa politiker förde det svenska folket bakom ljuset när de så hårt betonade den svenska neutralitetspolitiken och förkastade möjligheten av ett samarbete med NATO. Men de innebär också att de konspirationsteoretiker som tror att socialdemokratin under Palme arbetade för att göra Sverige till en Sovjetrepublik har fel. Palme arbetade i hemlighet för att föra Sverige närmare en av parterna i det kalla kriget men denna part var USA och NATO.
torsdag 14 juli 2011
Israel Shamir i Uppsala
I helgen firade Julian Assange sin fyrtionde födelsedag på den herrgård i England där han sitter i husarrest. Kändisar som Brad Pitt och Angelina Jolie var inbjudna och inbjudan innehöll instruktioner för var man kan landa med privatplan och hur man tar sig till herrgården med helikopter. Några sådana instruktioner fanns inte för att ta sig till den källarlokal i ett studentområde i Uppsala där Israel Shamir föreläste igår. Faktum är att på den öppna inbjudan på Mohamed Omars blogg fanns inga instruktioner alls, inte ens en adress. Möjligen var det för att slippa problem med demonstranter eller hyresvärden (vilket har drabbat andra personer som talat inför Studiegruppen Aguéli). För Israel Shamir är en kontroversiell person (mer här). Blotta misstanken om en koppling mellan Wikileaks och honom har varit nog för att skapa skandal (mer här).
Men tillställning igår var mycket lugn. Ett tjugotal personer samlade i en källarlokal för två och en halv timme av föreläsning, frågor och samtal. Det finns några böcker till salu och i pausen bjuds det på kaffe i plastmugg. Ålderspridningen är stor, könsfördelningen mer enhetlig (en kvinna finns i publiken). Ungefär hälften av åhörarna verkar ha utländskt påbrå vilket är en inte helt irrelevant uppgift: Israel Shamir anklagas ofta för att vara antisemit och en genomgång av studiegruppens talarlista visar att gruppen lätt skulle kunna placeras i facket "högerextrema" men saker är inte alltid så enkla som man kan tro.
Nåväl, om Israel Shamir är antisemit så verkar han (i alla fall på föreläsningen igår) ha ett förvånansvärt svagt fokus på judar och Israel. Han börjar med att förklara vad han tror ligger bakom hela Plestinafrågan. Svaret är geopolitik och de brittiska imperieambitionerna under slutet av 1800-talet. Enligt Shamir kan man hitta svaret hos den brittiska akademikern Halford Mackinder som introducerade "hjärtlandsteorien". Enligt denna behöver ett imperium som vill behärska världen behärska vissa centrala punkter på jordklotet och en av dessa är Jerusalem. Eftersom britterna inte hade några naturliga allierade i området så skapade och understödde den brittiska underrättelsetjänsten sionismen. Än idag fyller Israel funktionen av ett verktyg för Imperiet (som idag har släppt tanken på att vara ett brittiskt imperium) för att kontrollera Jerusalem. En förklaring som bygger på geografi istället för metafysik. På frågan om vilka som idag styr Imperiet så svara Shamir efter viss eftertanke att det kan vi inte veta (bland annat med hänvisning till Leo Strauss tankar om exoteriska och esoteriska budskap i politiken (mer läsning här)).
Efter denna inledning går Shamir vidare och pratar om "den arabiska våren". Han menar att det är svårt att veta inte bara vad som kommer att hända, utan även vad som har hänt. Att revolutionerna har startats, eller i alla fall stötts, av Imperiet menar han är ställt utom tvivel men varför är svårare att förstå. I flera fall var de regimer som störtats allierade till Imperiet (till exempel Egypten) och levde upp till det gamla talesättet "He may be a son of a bitch, but he's our son of a bitch". Men kanske så tröttnade Imperiet på att bara ha makt över ledarskikten och ville göra om hela länderna och befolkningarna. Imperiet vill krossa de gamla strukturerna och traditionerna och omskapa hela samhället. Här, säger Shamir, finns en utmaning för Imperiets motståndare: hur ska man kunna bevara det gamla samhället utan att förfalla till ren konservatism ("vi vill ha det som det var för hundra år sedan")?
I några andra delar av "den arabiska våren" verkar Imperiets motiv vara enklare att förstå. Både Libyen och Syrien är anti-imperialistiska stater vars regimer Shamir hoppas kan bli kvar vid makten. Dock verkar han se stora behov av reformer framförallt i Syrien medan han känner stor beundran för Gaddafi och dennes relation till sitt folk. För att följa det som händer i Libyen rekommenderar Shamir sin vän Thierry Meyssan. Även om Shamir säger att demokrati är ett bra styrelseskick så fungerar en stark ledare som följer folkets vilja lika bra. "Den arabiska våren" är dock inte det första exemplet på hur Imperiet försökt omskapa och integrera sina allierade. På 60-talet, menar Shamir, var Sverige ett fantastiskt land. Anti-imperialismen var stark och förståelsen för Sovjetunionen stor. Idag har Sverige istället trupp i både Afghanistan och Libyen. Vad har hänt? Jo, en genomgripande kampanj för att ändra folkets attityder där de fabricerade ubåtskränkningarna var en central del. Genom dessa väcktes misstron mot Sovjet och folket fördes bakom ljuset.
Så tillbaks till ingressens tema: på några direkta frågor talar Shamir lite om Wikileaks. Nej, han har inte haft någon officiell roll inom organisationen men han känner Assange och beundrar dennes arbete. Om Assange skulle hamna i fängelse är det tveksamt om Wikileaks skulle överleva. Sades det då alltså inget riktigt kontroversiellt igår? I stort sett nej, men Shamir valde också att undvika det. Frågan om vad han ansåg om förintelsen av judar under andra världskriget besvarades med "detta kan vi inte tala om här".
Mohamed Omars version av kvällen här.
Men tillställning igår var mycket lugn. Ett tjugotal personer samlade i en källarlokal för två och en halv timme av föreläsning, frågor och samtal. Det finns några böcker till salu och i pausen bjuds det på kaffe i plastmugg. Ålderspridningen är stor, könsfördelningen mer enhetlig (en kvinna finns i publiken). Ungefär hälften av åhörarna verkar ha utländskt påbrå vilket är en inte helt irrelevant uppgift: Israel Shamir anklagas ofta för att vara antisemit och en genomgång av studiegruppens talarlista visar att gruppen lätt skulle kunna placeras i facket "högerextrema" men saker är inte alltid så enkla som man kan tro.
Nåväl, om Israel Shamir är antisemit så verkar han (i alla fall på föreläsningen igår) ha ett förvånansvärt svagt fokus på judar och Israel. Han börjar med att förklara vad han tror ligger bakom hela Plestinafrågan. Svaret är geopolitik och de brittiska imperieambitionerna under slutet av 1800-talet. Enligt Shamir kan man hitta svaret hos den brittiska akademikern Halford Mackinder som introducerade "hjärtlandsteorien". Enligt denna behöver ett imperium som vill behärska världen behärska vissa centrala punkter på jordklotet och en av dessa är Jerusalem. Eftersom britterna inte hade några naturliga allierade i området så skapade och understödde den brittiska underrättelsetjänsten sionismen. Än idag fyller Israel funktionen av ett verktyg för Imperiet (som idag har släppt tanken på att vara ett brittiskt imperium) för att kontrollera Jerusalem. En förklaring som bygger på geografi istället för metafysik. På frågan om vilka som idag styr Imperiet så svara Shamir efter viss eftertanke att det kan vi inte veta (bland annat med hänvisning till Leo Strauss tankar om exoteriska och esoteriska budskap i politiken (mer läsning här)).
Efter denna inledning går Shamir vidare och pratar om "den arabiska våren". Han menar att det är svårt att veta inte bara vad som kommer att hända, utan även vad som har hänt. Att revolutionerna har startats, eller i alla fall stötts, av Imperiet menar han är ställt utom tvivel men varför är svårare att förstå. I flera fall var de regimer som störtats allierade till Imperiet (till exempel Egypten) och levde upp till det gamla talesättet "He may be a son of a bitch, but he's our son of a bitch". Men kanske så tröttnade Imperiet på att bara ha makt över ledarskikten och ville göra om hela länderna och befolkningarna. Imperiet vill krossa de gamla strukturerna och traditionerna och omskapa hela samhället. Här, säger Shamir, finns en utmaning för Imperiets motståndare: hur ska man kunna bevara det gamla samhället utan att förfalla till ren konservatism ("vi vill ha det som det var för hundra år sedan")?
I några andra delar av "den arabiska våren" verkar Imperiets motiv vara enklare att förstå. Både Libyen och Syrien är anti-imperialistiska stater vars regimer Shamir hoppas kan bli kvar vid makten. Dock verkar han se stora behov av reformer framförallt i Syrien medan han känner stor beundran för Gaddafi och dennes relation till sitt folk. För att följa det som händer i Libyen rekommenderar Shamir sin vän Thierry Meyssan. Även om Shamir säger att demokrati är ett bra styrelseskick så fungerar en stark ledare som följer folkets vilja lika bra. "Den arabiska våren" är dock inte det första exemplet på hur Imperiet försökt omskapa och integrera sina allierade. På 60-talet, menar Shamir, var Sverige ett fantastiskt land. Anti-imperialismen var stark och förståelsen för Sovjetunionen stor. Idag har Sverige istället trupp i både Afghanistan och Libyen. Vad har hänt? Jo, en genomgripande kampanj för att ändra folkets attityder där de fabricerade ubåtskränkningarna var en central del. Genom dessa väcktes misstron mot Sovjet och folket fördes bakom ljuset.
Så tillbaks till ingressens tema: på några direkta frågor talar Shamir lite om Wikileaks. Nej, han har inte haft någon officiell roll inom organisationen men han känner Assange och beundrar dennes arbete. Om Assange skulle hamna i fängelse är det tveksamt om Wikileaks skulle överleva. Sades det då alltså inget riktigt kontroversiellt igår? I stort sett nej, men Shamir valde också att undvika det. Frågan om vad han ansåg om förintelsen av judar under andra världskriget besvarades med "detta kan vi inte tala om här".
Mohamed Omars version av kvällen här.
onsdag 13 juli 2011
Israel Shamir, Mohamed Omar och jag
I kväll ska jag till Uppsala för att höra Israel Shamir tala på Mohamed Omars "Studiegruppen Aguéli" (inbjudan). Det ska bli intressant och jag hoppas att Shamir bland annat kommer att säga något spännande om Assange och Wikileaks. På tåget tänkte jag försöka snabbläsa Shamirs "Blommor i Galiléen" som jag köpte när den kom men inte läst (Expo om den boken).
fredag 1 juli 2011
Bra gjort JK!
Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson har anmält tidningen Galago till Justitiekanslern för att de ska ha mordhotat honom (Svd). JK avfärdar anmälan och menar att hotet inte kan ses som allvarligt menat och därför inte strider mot tryckfriheten (ETC, SvD). Beslutet är helt rimligt framförallt när man ser "mordhotet" i sitt sammanhang (ett extra plus i kanten till de kommentarer som till skillnad från DN och SvD bifogat sammanhanget i sin rapportering:
Som JK skriver (JKs beslut som pdf):
Svårt att säga bättre själv. Jag tycker till och med att Pontus Lundkvists mycket grövre dödshot (läs hela historien här) ligger inom det rimligas gräns.
Om jag ska försöka bidra med något nytt till denna historia så blir det två tankar. För det första: att använda ursäkten att uppropet i Galago var undertecknat "Sveriges Satirikers Centralorganisation" är väldigt svagt. Om Gudmundson skulle underteckna alla sina krönikor med Per "Skämtarn" Gudmundson och sedan avfärda all kritik med "men jag skämtade ju bara" så skulle det inte spela någon roll. Om något är humor avgörs i första hand av om det är roligt.
För det andra: om man på allvar är orolig för att bli utsatt för politiskt våld så tror jag inte att det är dödshot i media man ska oroa sig för. Jag kan faktiskt inte komma på något politiskt mord där gärningspersonens motiv visat sig vara ett sådant uttalat dödshot (möjligen någon fatwa som infriats). Om någon skulle utsätta Gudmundson för våld är det mycket troligare att den personen inspirerats av den seriösa kritik som Gudmundsons åsikter fått (eller kanske ännu troligare av vad de inre rösterna säger).
Våra krav är följande:
Kväv den fria pressrösten.
Terroristförklara Timbro.
lnför straffskatt på artikelkommentarer.
Avsätt kulturministern.
Skjut Per Gudmundsson.
Som JK skriver (JKs beslut som pdf):
Den anmälda krönikan är uppenbarligen avsedd att utgöra satir. Det ligger i satirens natur att dess uttryck ofta är obehagliga och ibland stötande, något som kan fordras för att satiren ska ha avsedd effekt. Formuleringarna är visserligen tillspetsade men kan inte uppfattas som allvarligt menade utan mer som ett polemiskt inlägg i en pågående debatt.
Svårt att säga bättre själv. Jag tycker till och med att Pontus Lundkvists mycket grövre dödshot (läs hela historien här) ligger inom det rimligas gräns.
Om jag ska försöka bidra med något nytt till denna historia så blir det två tankar. För det första: att använda ursäkten att uppropet i Galago var undertecknat "Sveriges Satirikers Centralorganisation" är väldigt svagt. Om Gudmundson skulle underteckna alla sina krönikor med Per "Skämtarn" Gudmundson och sedan avfärda all kritik med "men jag skämtade ju bara" så skulle det inte spela någon roll. Om något är humor avgörs i första hand av om det är roligt.
För det andra: om man på allvar är orolig för att bli utsatt för politiskt våld så tror jag inte att det är dödshot i media man ska oroa sig för. Jag kan faktiskt inte komma på något politiskt mord där gärningspersonens motiv visat sig vara ett sådant uttalat dödshot (möjligen någon fatwa som infriats). Om någon skulle utsätta Gudmundson för våld är det mycket troligare att den personen inspirerats av den seriösa kritik som Gudmundsons åsikter fått (eller kanske ännu troligare av vad de inre rösterna säger).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)