torsdag 16 december 2010

Knappt 200 kontra 1409

I SÄPOs kartläggning av våldsbejakande islamistisk extremism bedöms knappt 200 personer tillhöra dessa grupper i Sverige. I SÄPOs kartläggning av våldsam politisk extremism från 2009 bedöms 1409 personer tillhöra höger- eller vänsterextrema våldsamma rörelser i Sverige. Det verkar alltså inte orimligt att betrakta våldsam politiks extremism som ett minst lika stort problem som våldsbejakande islamistisk extremism. Man kan kanske mena att 200 som en andel av muslimerna i Sverige är hög, men frågan är då hur stora grupper av vänster respektive högeranhängare som de politiska extremisterna ska räknas som andel av?

I dag verkar det finnas en skillnad i måltavlorna mellan de politiska och islamistiska extremisterna. Även om de flesta islamistiska extremister har sin verksamhet inriktad på utlandet så är uppenbarligen vissa av dem intresserade av att skada så många oskyldiga som möjligt i Sverige. Detta är dock inte ett konstant faktum: när italienska högerextremister sprängde Bolognas centralstation 1980 var syftet att döda så många civila som möjligt (85 dog). Bland vänsterterrorister på 70-talet fanns föreställningen att civila dödsoffer var acceptabla i kampen för en ny värld. Inget hindrar att extremister på någon av sidorna även i framtiden kommer fram till att deras sak gynnas av oskyldigas död.

Efter att ha besökt SÄPOs hemsida kan man också konstatera att denna organisation verkar ha accepterat definitionen att terrorism är något som utförs muslimer. Rapporten om våldsbejakande islamistisk extremism återfinns under rubriken "Terrorism" tillsammans med notiser om Somalia och al-Qaida. Rapporten om våldsam politisk extremism återfinns, efter visst letande, under rubriken "Författningsskydd".

Läs mer på SVT eller DN.

tisdag 14 december 2010

Att ge sitt liv

Efter helgens självmordsbombare i Stockholm spekuleras det naturligtvis vilt i vilka processer som kan ligga bakom dådet. Hur kan en, till synes, väletablerad 28-åring med utbildning och familj bestämma sig för att ta sitt liv och samtidigt försöka döda så många andra oskyldiga civila som möjligt?

Jag tror att, i princip, den andra frågan är svårare att besvara än den första. Nyckeln till att kunna förstå den första är att se bortom ordet "självmord" och istället tänka i termer av "att ge sitt liv". En person som begår självmord är, närmast definitionsmässigt, en mycket utsatt person, i alla fall i vår kultur. Det är en handling som betraktas som sjuklig och utföraren blir då en sjuk person. Å andra sidan, att ge sitt liv för något (sitt familj, sitt land eller sin tro) betraktas i många länder och kulturer (kanske i de flesta) som något ärofullt. Fråga till exempel en genomsnittlig 28-årig amerikan med fru och tre barn om han skulle vara villig att dö för sitt land och chansen är stor att han skulle svara ja. Detta har också varit normen i Sverige. I Krigsmans erinran från 1942 svär man till exempel att "med liv och blod Konung och Fädernesland försvara".

Därför menar jag att den centrala frågan inte blir hur en person kan bestämma sig för att ge sitt liv för att försvara sin religion eller sitt folk utan hur man kan bygga upp en världsbild där detta försvar hjälps av att man dödar julshoppare i Stockholm i december 2010.

måndag 13 december 2010

Vissa smällar får man ta

Inom den anglosaxiska juridiken finns något som kallas för "Blackstone's formulation" som på svenska uttrycks som "det är bättre att tio skyldiga går fria än att en oskyldig fälls". Innebörden är att det är ett så grovt övergrepp att döma en oskyldigt att vi accepterar att vi friar skyldiga bara för att slippa begå det. I vår tid tycker jag att man kan tänka sig en parallell formulering om att "det är bättre att vissa brottslingar slipper igenom vår övervakning än att vi övervakar allt". Denna tanke dök upp hos mig i svallvågorna efter sprängningen i Stockholm när det började skämtas om SÄPO inte hade koll på bombarens Facebook-uppdateringar. Jag tror att det började och spreds som ett skämt men jag tror också att vi snart kommer att få höra människor som säger det på allvar: "en person kunde säga hotfulla saker på nätet och besöka suspekta hemsidor och ändå inte bli registrerad av SÄPO. Det bevisar att SÄPO registrerar för få människor".

I "Blackstone's formulation" finns ett erkännande av att ett rättssäkert samhälle har ett pris. Och detta pris kan vara högt i mänskligt lidande. Dessa tio skyldiga kan vara våldsverkare, våldtäktsmän eller mördare och att de går fria kan orsaka smärta eller död för andra helt oskyldiga människor. Ändå vill man inte chansa med att också döma några oskyldiga. På samma sätt menar jag att enskilda våldsdåd av isolerade människor är ett pris som vi bör betala för att slippa ett fullfjädrat övervakningssamhälle där alla potentiellt farliga individer har registrerats, övervakats och satts i fängelse för förberedelse till anstiftan av allmänfarlig handling.

Detta betyder dock inte att jag menar att man inte ska övervaka människor och grupper som kan tänkas ta till våld mot samhället. Bara att jag menar att övervakningen ska vara på en sådan nivå att några kommer att slinka igenom. Det betyder inte heller att jag tror att det är klart att SÄPO inte begått några fel i detta fall. Det kommer kanske visa sig att just denne bombare var en person som SÄPO faktiskt borde kunnat hitta och stoppa. Men då krävs något mer än Facebook-uppdateringar att peka på.

fredag 3 december 2010

Det finns fortfarande hemligheter om NATO

Gårdagens WikiLeaks nyhet handlade om Sveriges relation till NATO. De senaste åren har Sverige haft ett nära samarbete med NATO, till exempel i "Partnerskap för fred" och i olika fredsbevarande insatser runt om på jorden. Av alla experter avfärdades avslöjandena som icke-nyheter, vilket verkar vara en rimlig bedömning. Inget av de olika samarbetena (med undantag för:
significant contribution to our understanding of events
inside the Russian military and in Iran's nuclear ambitions
) har skett i hemlighet, utan har varit allmänt kända och diskuterade.

Detta betyder inte att det inte fortfarande finns fakta rörande Sveriges relation till NATO som förtjänar att lyftas fram och diskuteras. Men detta rör då inte de senaste åren utan under det kalla kriget. Sverige var även under det kalla kriget en mycket nära partner till NATO, en inofficiell medlem. Denna relation odlades inte bara i praktiken mellan svensk militär och underrättelsetjänst utan var ett medvetet val av ledande (socialdemokratiska) politiker. Och om detta förhållande ljög dessa politiker konsekvent för det svenska folket. Även en sådan person som Olof Palme arbetade i hemlighet för att bevara och förstärka Sveriges relation till USA, medan han i debatten odlade en image av USA-kritik. Detta är förhållanden som jag tror fortfarande inte är allmänt kända utan döljs av en myt om den "svenska neutraliteten".

Angående vår nuvarande relation till NATO kan man väl bara säga att den möjligen är lite otydligt presenterad för allmänheten. Jag trodde till exempel att "alliansfri i fred, syftande till neutralitet i krig" fortfarande var den rådande svenska säkerhetspolitiska doktrinen men det är det inte fick jag reda på igår. Istället lyder den tydligen idag "alliansfri i fred, syftande till inget speciellt", vilket inte är så slagkraftigt formulerat.

Nyhetskartell

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin bekräftade i P1-Morgon i morse att Aftonbladet och Svenska Dagbladet gemensamt har delat upp Wikileaks nyheterna mellan sig och bestämt vilka dagar de ska publiceras. Detta för att de olika nyheterna inte ska konkurrera med varandra. Är det inte detta som kallas för en kartell: några dominerande aktörer delar upp marknaden för att minska konkurrensen. Låter lite tveksamt tycker jag.

onsdag 1 december 2010

Att ljuga för studenter och andra

Jag har insett att det är en dålig ide att skriva om sådant man tänker skriva om i framtiden men nu gör jag det i alla fall. Under en tid har jag tänkt att jag skulle skriva ett inlägg om hur Google fungerar baserat på de föreläsningar jag höll i höstas. Jag har noterat att jag oroar mig mer för att det ska finnas fel i ett sådant inlägg på denna blogg än vad jag oroar mig för att jag ska ha sagt fel till studenterna på föreläsningarna. Efter noggrann introspektion har jag konstaterat att det inte beror på att jag är ond, att jag hyser hämndbegär mot den akademiska världen eller för att jag tror (vet) att alla studenter är idioter. Men de skäl jag hittat tycker jag är lite intressanta.

För det första är det naturligtvis en fråga om permanens. Det som sägs i en föreläsning förpassas väldigt fort in i kategorien hörsägen. Det är lätt att rakt ut förneka att jag någonsin har sagt så, eller att den lågbegåvade studenten i sitt sinne har förvridit mitt kloka uttalande till denna monstrositet. Å andra sidan, det som en gång finns på nätet, kommer alltid att finnas på nätet. Relaterat är frågan om publik. Även om det är högst troligt att fler personer bevittnade mina föreläsningar än läser detta inlägg, är den potentiella publiken mycket större (med ett "long tail"-baserat resonemang kanske till och med godtyckligt stort).

För det andra så tror jag att det är kopplat till en läxa som många med mig har lärt sig av undervisning i praktiken. Det spelar ingen roll hur osäker du är på det du säger så länge som du låter säker. Det bästa sättet att komma förbi en svag punkt i ditt resonemang är att bara tvärsäkert konstatera att "så här ligger det till". Enligt min erfarenhet fungerar det bra på betydligt högre akademisk nivå än grundkurser. Detta fungerar inte alls lika bra i skrift, där dina fiender kan dra sig tillbaka på sin kammare och luskamma dina argument i lugn och ro, för att sedan bedriva fegt krypskytte från sina skyttegravar.

Så, det kommer nog ett inlägg om Google och PageRank men först måste jag täta alla hål som riskerar att sänka min stolta skapelse.

tisdag 30 november 2010

Tacka gud för Anders Borg

Jag röstade inte för vår nuvarande regering i valet. Jag menar också att "de nya moderaterna" är mycket mer av det gamla skattesänkande högerpartiet än vad många människor verkar förstå (jag tror förresten också att det kommer att bli det som sänker alliansen i nästa val: många ledande moderater kommer att tolka de nuvarande exempellösa framgångarna som att deras åsikter äntligen blivit accepterade i de breda folklagren. Därför kommer de gamla "skatt är stöld"-argumenten att dammas av, vilket kommer leda till en kraftig "backlash". Klassiskt: framgång, hybris, fall). Just därför säger jag: Tacka gud för Anders Borg! efter att jag hört honom kommentera den mycket goda svenska tillväxten i radions P1.

Den svenska tillväxten tredje kvartalet var alltså 6.9%. En oerhört bra siffra ("kinesisk" som någon kommentator sa). Hur kommenterar då finansministern detta? Jo, genom att i tio minuter varna för vilken risk de svenska bankerna utgör. Hur deras kortsiktiga vinstmaximering kommer att leda till en ny stor kris och att bankernas expansion och vinster måste bekämpas med alla medel: regelskärpningar, nya regleringar, höjda avgifter. Men säger reportern Finansinspektionen har ju detaljgranskat utlåningen til bostäder och kommit fram till att den är sund? Javisst, kontrar Borg, och på Irland stresstestade de sina banker för sex månader sedan och kom fram till att det inte fanns några problem. Hela den finansiella sektorn (bankerna, FI, ekonomer som uttalar sig i debatten) har eller riskerar att drabbas av hybris och glömma alla problem. Men detta tänker Anders Borg sätta stopp för.

Det är möjligt att det ligger någon sorts ondsint högerideologi bakom Anders Borgs resonerande men jag har svårt att se att en röd-grön finansminister skulle säga något bättre i detta läge.