Fler udda bokreatips

Fler tips på udda fynd under bokrean:

Anna-Karin Linder Krauklis & Daniel Linder Krauklis "Finna dolda ting : en bok om svensk rollspelshistoria" (Adlibris, Bokus)
Jag skrev om denna bok här.

Pontus Lundkvist  "Du som välte pinnen" (Adlibris, Bokus)
Pontus Lundkvist är rolig.

Heléne Lööw "Nazismen i Sverige 2000-2014" (Adlibris, Bokus)
Lööws böcker i serien "Nazismen i Sverige" är standardverk om högerextremism i Sverige. Jag har skrivit om den första av dem "Nazismen i Sverige 1980-1997" här.

Åke Mokvist "De ovanliga : människor som går mot strömmen" (Adlibris, Bokus)
En klassiker i genren "udda människor". Ömsinta porträtt av enslingar och särlingar. Möjligen lite väl många gamlingar som bor ensamma i skogen.

Kristina Ohlsson "Glasbarnen" (Adlibris, Bokus)
Bra spännande barnbok i Maria Gripes efterföljd.

Clark Olofsson "Vafan var det som hände? Del 1" (Adlibris, Bokus)
Självbiografi av Sveriges mest kände brottsling.

Deanne Rauscher, Gösta Elmquist, Janne Mattsson "Bordellhärvan : makten, männen och mörkläggningen" (Adlibris, Bokus)
Bordellhärvan är en mycket intressant skandal i svensk nutidshistoria. Boken är bra och försöker inte städa över de mer murkiga delarna av historien. Förvånande att jag inte skrivit om den.

Jo Salmson "Stjärnstenen" (Adlibris, Bokus)
Jo Salmson "Tam tiggarpojken" (Adlibris, Bokus)
Jo Salmson "Tams svåra prov" (Adlibris, Bokus)
Jo Salmson "Maros resa. En samlingsvolym" (Adlibris, Bokus)
Jag har skrivit om Jo Salsons böcker här och här.

Per Svensson "Vasakärven och järnröret : om den långa bruna skuggan från Lund" (Adlibris, Bokus)
Denna bok var på rea i en Akademibokhandel även om den inte verkar vara det på nätet. Att det har skrivits många böcker om SverigeDemokraterna är naturligtvis inte konstigt. I flera av dessa har man också upptäckt den skånska vinkel, att SD som vi känner det idag är sprunget ur den skånska myllan. Jag har skrivit om hur SD beskrivs i Hans Anderssons bok "Stövlarna står putsade i garderoben" från 1988.

Shaun Tan "Borttappad" (Adlibris, Bokus)
Jag har skrivit om denna bok här.

Ola Wikander "Gud är ett verb" (Adlibris, Bokus)
Denna bok var på rea i en Akademibokhandel även om den inte verkar vara det på nätet. Ola Wikander är teolog och språkvetare som bloggar intressant på "Ur språkets tunnlar" Förvänta er inlägg om exotiska och utdöda språk, datorspel och musik.

Jimmy Wilhelmsson  "Generation 64 : Commodore 64 gjorde mig till den jag är" (Adlibris, Bokus)
Spelpappan skriver om sin barndoms datorer.

Men den verkliga behållningen av varje bokrea är naturligtvis järnvägsböckerna.

Udda bokreatips

Några, mer eller mindre, udda tips om vad som går att fynda på årets bokrea:

Jan Bergman "Sekreterarklubben : C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget" (Adlibris, Bokus)
Denna bok var på rea i en Akademibokhandel även om den inte verkar vara det på nätet. Jag använde Bergmans bok som källa när jag skrev om underrättelsemannen Helmuth Ternberg och har skrivit om den närbesläktade "Kodnamn Onkel" av  Lena Svanberg.

Håkan Blomqvist "Främlingar på vår jord : ufokontakter i Sverige" (Adlibris, Bokus)
Jag skrev om denna bok här.

Lena Ebervall & Per E Samuelson "Bombmannens testamente" (Adlibris, Bokus)
Denna bok var på rea i en Akademibokhandel även om den inte verkar vara det på nätet. Lars Tingströms liv är en fascinerande röra med trådar in i Palmemordet.

Carl-Michael Edenborg  "Över gränsen och andra erotiska noveller" (Adlibris, Bokus)
Denna bok var på rea i en Akademibokhandel även om den inte verkar vara det på nätet. Carl-Michael Edenborg, före detta redaktör på Vertigo, doktor i alkemi, bestseller-författare, borde inte behöva någon presentation.  

Eric Ericson "Korrespondens" (Adlibris, Bokus)
Jag tyckte att Ericsons "Brev till samhället" var rolig.

Mattias Gardell "Raskrigaren : Seriemördaren Peter Mangs" (Adlibris, Bokus)
Jag har tidigare skrivit om Mattias Gardells bok "Rasrisk". Just nu håller jag också på och läser Gardells "Islamofobi", återkommer om denna. På Blueshift har Kristoffer Hell skrivit negativt om sin medverkan i boken men detta inlägg verkar vara bortplockat nu.
På bokrean finns ytterligare en bok om Peter Mangs: "Äventyr i Svenssonland : seriemördaren Peter Mangs" av Joakim Palmkvist (Adlibris, Bokus)

Maria Gripe "Skuggan över stenbänken" (Adlibris, Bokus)
Jag har tidigare skrivit om några av Maria Gripes böcker här.

Göran Hägg  "D'Annunzio : dekadent diktare, krigare och diktator" (Adlibris, Bokus)
Rekommenderad av Thomas Nydahl och kanske inte fullt lika entusiastiskt av Bernur.

Jonas Inde "Överlevare" (Adlibris, Bokus)
Jonas Inde har varit skandalernas man, från sammanbrott på Twitter till medverkande i nazistiska  podd-sändningar.

Dan Josefsson "Mannen som slutade ljuga : berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick" (Adlibris, Bokus)
Göran Lambertz  "Quickologi" (Adlibris, Bokus)
Hannes Råstam "Fallet Thomas Quick : att skapa en seriemördare" (Adlibris, Bokus)
Christer van der Kwast "Bortom rimligt tvivel : Thomas Quick och rättvisan" (Adlibris, Bokus)
En mängd böcker om Thomas Quick ingår i olika bokreor i år. För rättvisans skull tydligen två som talar för Quicks skuld, och två som talat emot. Ingen av de två böcker om Quick som jag skrivit om ingår dock: "Kvarblivelse" av Thomas Quick själv eller Dan Larssons "Mytomanen Thomas Quick".

Leonard Jägerskiöld Nilsson "Fotbollens heraldik" (Adlibris, Bokus)
Det stora nöjet med bokrean är de oväntade böcker man kan hittar som man aldrig skulle leta efter. Kanske en bok om fotbollens heraldik är något för dig?

Kalle Lind "Femtiotvå festliga riksdagsledamöter" (Adlibris, Bokus)
Kalle Lind "Högerhumor : från revykungar till poddliberaler" (Adlibris, Bokus)
Kalle Lind "Människor som gått till överdrift" (Adlibris, Bokus)
Att läsa en man med skägg Kalle Lind är alltid underhållande. Jag har tidigare skrivit om hans bok "Människor som har haft fel".

Till sist, ett argument för bokreans existensberättigande: en vägg med dagböcker av Tage Erlander.

Ny barnbok om snipp och snopp når inte ända fram

Efter fiaskot med sången "Snoppen & snippan" på Barnkanalen recenserar Suzann Larsdotter en ny svensk barnbok om könsorgan. Den är bättre men når fortfarande inte ända fram.

Som alla säkert kommer ihåg så inriktade sig kritiken mot "Snoppen & snippan" på att den var könsstereotyp, transfobisk, fallocentrisk och heteronormativ. Den nya boken "Snipp och Snopp. Lika eller olika?" av Tony Cronstam klarar av att undvika dessa fällor för en modern barnbok men lyckas ändå inte klara sig utan anmärkning.

Könsstereotyper och fallocentrism gör sig inget besvär:

Till skillnad från Barnkanalens snippa och snopp har dessa karaktärer fått varken fått långa ögonfransar eller rosetter vilket är otroligt skönt. Dessutom hänger äntligen snoppen ner och vi får äntligen en charmig snopp som är i sitt mest vanliga läge

Transfobin undviks elegant:

Sista sidorna berättar om att flickor faktiskt kan ha snopp och pojkar kan ha en snippa. Dessutom att man kan känna att man inte är varken pojke eller flicka och att det också självklart är okey.

Men hur är det med heteronormativiteten? Här har Cronstam det jobbigare. Även om det inte rakt ut säga att snippor och snoppar blir kära i varandra så faller författaren för den närbesläktade synden reproduktionsfokus:

Sätter man ihop en vuxen snippa och snopp, så kan det bli en bebis. Det är därför vi föds med snippor och snoppar. 

Trots denna kränkning så rekommenderar ändå Suzann denna barnbok varmt.

Räkna med Bibeln

Att man kan lära sig mycket från Bibeln torde vara välkänt: man kan lära sig om sexualitet, om musik och om hur man bör leva sitt vardagsliv. Här kommer ett tips om en bok som lär dig räkna med hjälp av Bibeln:

Boken går pedagogiskt igenom talen med början på noll och illustrerar talet med ett relevant Bibelställe.
Att det fanns noll lediga rum för Josef och Maria i Betlehem när Jesus skulle födas är välkänt.

Att Adam och Eva åt en frukt från Kunskapens träd har orsakat mycket elände.
 

Det finns gott om syskonpar i Bibeln.

Tre kors på Golgata är naturligtvis centralt i kristendomen.

Att Naaman behövde dopa sig sju gånger för att bli av med sina sår och bölder vet kanske inte alla.

Tio plågor över Egypten hör hemma i varje barnbok.

Progressivt nog får inte bara heltalen vara med i denna bok. Historien om den elake kung Hanun förtjänar sin plats.

Barnboksnytt

Via Augustpriset fick jag tips om Jakob Wegelius. Lånade och läste hans tidigare Augustpris-belönade "Legenden om Sally Jones" (adlibris, bokus) med barnen. Boken är en fullträff som hittat precis rätt ton av spänning och exotiska miljöer. Så här måste de tidiga 1900-talets pojkar upplevt de romaner om upptäckare och äventyrare de läste. Wegelius får extra plus för de okommenterade referenser till främmande platser och folk som boken är fylld med. Om jag skulle ha ett förbättringsförslag på boken är det att den skulle innehålla fler kartor med prickade linjer. Boken är rikt illustrerad, vissa skulle kanske kalla det en tecknad serie, där varje uppslag har en bild med tio meningar text. Detta gör boken lätt att uppskatta för yngre syskon som kan titta på spännande bilderna men också idealisk för äldre barn som inte kommit igång tillräckligt bra med sin läsning för att plöja tegelstenar. Korta texter men inte förenklad eller fördummad, vare sig i språk eller handling. Att det finns en fristående fortsättning i "Mördarens apa" (adlibris, bokus), och att den ska vara längre, gör oss alla glada.

Jo Salmson, som varit en favorit sedan länge, har återupptagit fantasy-skrivandet med serien "Maros resa" ("Kungen kommer!" (adlibris, bokus), "Skuggan och draken" (adlibris, bokus), "Ett hjärta av is" (adlibris, bokus), "I drottningens namn" (adlibris, bokus)). Som vanligt underhållande och spännande. I denna serien porträtteras en klassisk bildningsresa, där huvudpersonen Maro går från ett inskränkt adelsperspektiv till ett vidsynt inkännande i andra. Författaren lägger extra fokus på att beskriva ett annorlunda sätt att tänka, där pliktkänsla och klassperspektiv spelar en viktig roll, vilket gör karaktärerna mer komplexa än en enkel goda/onda uppdelningar.    

Vi har läst första delen av "Krönikan om Underjord" av Suzanne Collins (som tidigare skrivit den mycket framgångsrika serien "Hungerspelen"): "Gregor från Ovanjord" (adlibris, bokus). Efter en lite trög början, både socialrealistiskt ovan jord och fantastiskt under jord, tog sig berättelsen rejält efter ett tag. En uråldrig profetia, en mystisk koppling till den försvunne fadern och ett uppflammande krig med svårförutsedda allianser och svek tillför de episka kvalitéer som historien behöver. Nu har vi lånat andra delen "Dödens labyrint" (adlibris, bokus) på biblioteket och alla, framförallt sexåringen, är entusiastiska.

Lite piratkänsla fick vi från Robert Louis Stevensons klassiker "Skattkammarön" (adlibris, bokus). En spännande bok, bitvis lite tråkig, bitvis våldsam. "Long John" Silver är en mycket karismatiskt skurk som man inte glömmer i första taget. Nioåringen anmärkte att hon aldrig läst en bok där man svär så mycket.

Just nu läser vi Maria Gripes "..och de vita skuggorna i skogen" (adlibris, bokus). Av något skäl (av genustyp?) läste jag aldrig Maria Gripe när jag var liten. Därför var det en mycket glad upptäckt för min del när vi läste "Tordyveln flyger i skymningen" (adlibris, bokus) och "Agnes Cecilia: en sällsam berättelse" (adlibris, bokus). Isande spännande böcker med dramatiskt känsla utan att för den skull vara våldsamma eller överdrivna. "Skuggan över stenbänken" (adlibris, bokus) och den nu aktuella uppföljaren är förvisso också dramatiska och mystiska men känns lite väl långsamma för min del. Måhända att de upptornande textmassorna bidrar till en gotisk känsla men som högläsningslitteratur går det långsamt. 

ALMA-pristagaren Shaun Tan uppskattas mycket av mig, i alla fall. Möjligen är barnen inte lika entusiastiska. "Bortappad" (adlibris, bokus) är ett mästerverk, med en mycket fin ton mellan upptäckarlust och nostalgi. Illustrationerna är fantastiska. "Ankomsten" (adlibris, bokus) är istället en konventionell historia, förvisso berättad helt utan ord. En familj flyr till ett annat land och behöver finna sig tillrätta i tillvaron. Å andra sidan innehåller "Det röda trädet" (adlibris, bokus) nästan ingen historia alls, utan bara känsla och stämning. Nu har jag lånat "berättelser från yttre förorten" (adlibris, bokus) på biblioteket. Verkar vara ovanligt mycket text för att vara Tan.

En bok som inte bara är trevlig att läsa utan också äga är "Nordiska väsen" (adlibris, bokus) Johan Egerkrans. En bok som rakt igenom signalerar kvalité och omsorg. Texter, illustrationer, papper, omslag, allt utan anmärkningar. Faktum är att texterna kanske är den del av boken som står ut minst. Det är alls inget fel på dessa introduktioner till olika väsen i svensk folktro, men de övriga aspekterna på boken är helt enkelt överlägsna.

Fantasy för barn

Jag läser gärna högt för mitt barn på sju år och då helst fantasy. Därför tänkte jag tipsa om några böcker som vi har uppskattat. Först några klassiker:

"Bilbo" av JRR Tolkien (hos Bokus)
Gick bra att läsa trots att den var lång, något omständlig och bitvis med ett gammaldags språk. De för Tolkien så typiska inslagen av geografi- och historielektion är korta. Innehåller flera dramatiska höjdpunkter där jag tror att den första (mötet med trollen) var mest spännande. För mig var det första omläsningen på många år och jag slogs av att Smaugs död är något av ett anti-klimax; en så fullständigt överlägsen fiende som dör helt oväntat, dödad av en karaktär som infördes i handlingen några sidor tidigare.

"Bröderna Lejonhjärta" av Astrid Lindgren (hos Adlibris och Bokus)
En mycket uppskattad bok av både vuxen och barn. Fylld av glädje, sorg och spänning. Jag fäste mig speciellt vid den nyansering av det onda och det goda som boken innehåller. Ondska presenteras i några typer; den är absolut (hos Tengil), instinktiv (hos Katla) eller svag (född av avundsjuka eller feghet). Bland de goda finns det en grundläggande skillnad i valet av metod för kampen. Jonathan vägrar att använda vapen eller våld även när detta riskerar hela frihetskampen, medan de flesta infödda menar att våld är ett oundvikligt medel. Att de goda sedan även använder våld och till synes inte skulle klara sig utan det, gör bara boken än mer lämplig som underlag för en diskussion om etik.

"Narnia"-serien av CS Lewis
Jag har flera gånger läst de två första delarna i "Narnia"-serien för min sjuåring och de har uppskattats. Däremot har vi stupat två gånger på den tredje boken. Att det gått bra att läsa "Min morbror trollkarlen" (hos Adlibris och Bokus) är ganska förvånande för mig. Det är en ganska underlig historia och, som i en del andra fall, så är skapelseberättelser inte speciellt spännande. Miljön och språket i boken är gammaldags, kanske inte så konstigt när den utspelar sig i förra sekelskiftets London. Handlingen i "Häxan och lejonet" (hos Adlibris och Bokus) är väl vid det här laget välkänd från olika filmatiseringar. Spännande, dramatisk och lite fånig när jultomten dyker upp. Varför "Hästen och hans pojke" och hans pojke skulle vara svårare att ta sig igenom är inte klart för mig, möjligen är den lite mindre fantasifull i inledningen, med en talande häst som det enda fantastiska inslaget.

Nyskriven fantasy riktad till barn verkar det finnas gott om idag. Mycket av den är dessutom svensk. Det vi har läst och kan rekommendera är:

Jo Salmsons bokserier: "Almandrarnas återkomst" (hos Adlibris och Bokus), "Drakriddare" (hos Adlibris och Bokus) och "Häxfolket" (hos Adlibris och Bokus)
Jo Salmson är en pseudonym för Catharina Wrååk som arbetar som barnboksförläggare. Serien "Drakriddare" läste vi först och det är min favorit. Serien är klassisk fantasy: en ny värld med fantastiska inslag etableras, ett barn med okänd bakgrund visar sig vara "den utvalde" med ett fantastiskt äventyr framför sig. Intressant tyckte jag att skildringen av en levande praktik som stelnat till en tom tradition är. Böckernas "twist" (som jag inte avslöjar här) är också orginell och spännande. En del läsare kan kanske avskräckas av att "Drakriddare"-böckerna är mycket rikt illustrerade, sannolikt samma människor som anser att alla tecknade serier automatiskt är fördummande. "Almandrarnas återkomst" känns liten tunnare än "Drakriddare". Som gimmick används en parallell "skuggvärld" som vissa kan förflytta sig till och återvända från men detta känns lite sökt. I "Häxfolket" introduceras ett berättargrepp där historien berättas omväxlande från de tre huvudkaraktärernas synvinkel. Men eftersom de oftast är tillsammans och tycker lika om det mesta känns detta mest som att krångla till saker. Som läsare undrar man också vad som hände när författaren skrev den sista boken. Med ett kapitel kvar förväntade jag mig ytterligare en bok i serien för att reda upp allting och rädda alla utsatta personer. Istället löses allting i ett extra långt sista kapitel, där alla pusselbitar magiskt faller på plats. Man undrar om lusten tog slut, en undran som förstärks av att Wrååk efter detta skrivit två böcker med "vardagsdrama i förorten", en genre som intresserar mig lite.

Sofia Bergting "De dödas rike" (hos Adlibris och Bokus)
Ännu en serie böcker, omfattande sex titlar. Handlingen utspelar sig otvivelaktigt i en fantasy-miljö men om man var tvungen att placera "De dödas rike" under en klassifikation skulle det bli "Skräck". För den värld som beskrivs i böckerna är förvånande grym. Av någon anledning har det öppnats en port från en typisk fantasy-värld (medeltidsaktig men med magi och icke-mänskliga humanoider) till demonernas rike. Den efterföljande kampen är inte jämn, demonerna är helt överlägsna och på god väg att utrota mänskligheten. Så det är en öde värld som huvudpersonen Lin rör sig genom. Hon är det typiska "utvalda barnet" med ett (för henne) okänt men viktigt öde framför sig. Men det är inte bara den omgivande världen som är döende. De flesta namngivna (goda) karaktärer i boken dör. Även Lins vänner som medverkat i flera böcker slaktas på ett plågsamt sätt av demoner (oavsett om de är söta talande djur). Ibland behöver Lin också därefter "döda" dem en gång till när deras kroppar tagits över av demoner och används för att försöka närma sig henne. Den goda sidan i denna kamp är inte heller okomplicerad. Den består av tre sinsimellan stridande fraktioner som alla vill använda Lin för sina egna syften. För alla dessa allierade finns också alternativet att döda Lin istället för att ta hjälp av henne levande, för vissa är detta en sista utväg, för vissa den första. Det är kanske inte så konstigt att Lin själv är mentalt instabil och möjligen frivilligt kommer att gå över till den onda sidan. Sammanfattningsvis är detta inte böcker som rekommenderas för den barn som har problem mardrömmar, men för den som tycker om "hemska saker" rekommendera de varmt.

Om barninlämningar

Ur "Momo eller kampen om tiden" av Michael Ende (hos Bokus och Adlibris):

Resultatet blev att det byggdes så kallade "barninlämningar" i alla stadsdelar. Det var särskilda stora hus där alla sådana barn som ingen hade tid med måste lämnas in för att allt efter möjlighet hämtas ut igen om man så önskade.

Och det var naturligtvis inte tal om att man skulle få leka något man hittade på själv i inlämningarna. Här fanns särskilda lekövervakare som bestämde vad man skulle leka, och de valde bara sådana lekar som var nyttiga och lärorika. Följden blev att barnen också vande sig av med en del andra saker, nämligen förmågan att glädjas och ha roligt, att fascineras av något och att drömma.

Den underbara familjen Kanin

Två barnbokstips för alla åldrar är Jonna Björnstjernas böcker om den underbara familjen Kanin. Hittills finns det två titlar i serien: "Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen" (hos Bokus) och "Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck" (hos Bokus).

I böckerna utsätts olika medlemmar av den underbara familjen för varelser från den fruktansvärde delen av skogen. Björnstjerna använder flera klassiska grepp från skräckgenren på ett sätt som kan uppskattas både av en vuxen och av en tvååring. I den första boken är scenen när lillebror försöker hålla sig vaken för att slippa drömma om monstret som kommer närmare och närmare en klassiker. Faktum är att böckerna är så tydliga skräckpastischer att man kan förvänta sig uppföljare som "Sagan om den underbara familjen Kanin och Dracula" och "Sagan om den underbara familjen Kanin och Varulven". Björnstjerna illustrerar böckerna i en Hans Arnold-inspirerad stil, med många morbida detaljer, som passar innehållet bra.

Högt rekommenderade av både mig och barn på fem respektive två år.

Enligt uppgift från författaren kommer i vår både en samling med de tre första böckerna (hos Adlibris och Bokus) och en ny bok "Djupsjöns hemlighet" (hos Adlibris och Bokus) ut.

Barna Hedenhös och Atlantis

Igår kväll läste jag "Barna Hedenhös åker bananbåt till Kanarieöarna" (hos Bokus och Adlibris) av Bertil Almqvist för mina barn. Jag slogs av en lustig passage när Kanarieöarnas historia beskrevs:

Många nutida forskare (bla. förf. av denna bok) anser att Kanerieöarnas ljusa och blåögda guancher härstammade från den längesedan sjunkna kontinenten Atlantis, varifrån hela vår europeiska kultur lär ha kommit.

Boken utkom första gången 1953. Ansåg verkligen många forskare då att Atlantis funnits på riktigt? Varifrån kom denna ide? En snabb wikipedia uppslagning av "Bertil Almqvist" ger inget svar (1902 - 1972, "svensk barnboksförfattare, illustratör och tidningstecknare", "ritade den tiger som illustrerade kampanjen 'En svensk tiger'"). En ledtråd finns dock i boken. Bananbåtens resa från Göteborg ("Kålleborg" på stenåldern) till Kanarieöarna illustreras av en karta med havsströmmar vilken enligt bildtexten är lånad från "Atlantis - en geologisk verklighet" av René Malaise.

Här har wikipedia lite mer intressant att säga: René Malaise (1892 - 1978) var en svensk zoolog (etomolog), tydligen med en insektsfälla uppkallad efter sig. Deltog i expeditioner till bland annat Kamtjaka, Burma och södra Kina. I den engelska versionen av artikeln nämns också boken ovan:

His only endeavor into geology, was his book Atlantis, en geologisk verklighet ("Atlantis, a geological reality"), which was widely ridiculed by the scientific community. In this book, he defended the "constriction theory" of paleozoologist Nils Odhner and claimed that Alfred Wegeners theory of plate tectonics was incorrect and that the migration of species has been helped by a sunken continent in the Atlantic, i.e. Atlantis.

Enligt Libris är boken utgiven 1951 så det är väl rimligt att René Malaise var en av de nutida forskare som trodde på Atlantis. Malaise fortsatte för övrigt att ge ut böcker om Atlantis och om alternativ till kontinentaldriften så man får anta att denna åsikt var något som han höll fast vid under en stor del av sitt liv.

Men enligt citat ovan var det alltså inte Malaise själv som kommit på denna alternativ teori till kontinentaldrift utan istället en annan zoolog, Nils Odhner. Här blir wikipediaspåret tunt igen: Odhner (1884 - 1973) var professor vid Naturhistoriska riksmuseet och ledamot av Vetenskapsakademien. Lite googlande visar att paret Malaise/Odhner i alla fall var aktiva i tidskriften "New World Antiquity" där de publicerade artiklar om Atlantis och istider.

Boken "Barna Hedenhös åker bananbåt till Kanarieöarna" innehåller ytterligare en ledtråd till varifrån Almqvists idéer om Atlantis kom. Boken är tillägnad Sverre Holmsen med familj på Tenerifa. Denne Sverre är tydligen också en man av visst rykte. Wikipedia säger "Sverre Holmsen var också mycket tidigt en miljömedveten författare. Han varnade enträget sina läsare för följderna av den moderna teknikens inverkan på natur och miljö. I detta avseende får Sverre Holmsen anses som en viktig föregångare." Men förutom detta var Holmsen tydligen också intresserad av frågan om Atlantis.

Tidskriften Populär Historia publicerade 2004 en artikel "Kanarieeöarna - resterna av det sjunkna Atlantis?" (tillgänglig på nätet, beröm till Populär Historia för detta) med följande mening "I boken ”Kanariska solvarv” lutar Sverre Holmsen åt teorin att öarna skulle vara resterna av det sjunkna Atlantis.". Boken utgavs 1964. Sverre Holmsen var också aktiv i Baha'i-rörelsen, men om detta är relevant i sammanhanget orkar jag inte luska i just nu.

Så, Bertil Almqvist var tydligen inspirerad av en krets av relativt framgångsrika svenska vetenskapsmän som på från 50-talet drev tesen att Atlantis funnits och varit ett urhem för den europeiska civilisationen.

-----

Nu finns en uppföljning Mer om Atlantis.

Barnböcker till alla

Nu med tre barn tycker jag att jag har en viss erfarenhet av att luta mig emot rörande barnböcker. Här kommer några förslag på böcker som, i alla fall våra, barn tycker om.

För de minsta barnen har vi haft mycket nöje av att läsa böckerna av Anna-Clara Tidholm, även om ingen når upp till den tidiga "Ut och gå":s höjder. "Emma"-böckerna av Gunilla Wolde är roliga och har, tror jag, lite oförtjänt hamnat i skuggan av "Totte"-böckerna av samma författarinna. Beskrivning av livet på Emmas dagis fungerar fortfarande bra. "Bu och Bä"-böckerna av Olof och Lena Landström är lagom spännande och inehållsrika och med söta teckningar.

Barnen har i de flesta åldrar (1 till 5år) tyckt om Lennart Hellsings böcker. När de är små är det väl mest det rytmiska språket som roar men senare även det absurda innehållet. Hellsings böcker finns i en mängd olika utgåvor och många samlingar med urval ur de tidigare. Vi har till exempel "Lappricka, Pappricka" med verser/sånger som "Här dansar Herr Gurka", "Det var så roligt" och "Trollkarlen" ("I India land...")

Även vår två-åring är väldigt förtjust i många av Elsa Beskows sagor. "ABC-resan" har varit en stor favorit för alla barnen och även till exempel "Ocke, Nutta och Pillelrill" eller "Pelle och Lotta"-böckerna är populära. Man kan förvånas över att dessa böcker från 40-talet, eller äldre, har åldrats så väl och till exempel inte är mer könsstereotypa än många nutida böcker.

Populära hos förvånansvärt små barn har Tove Janssons bilderböcker "Vem ska trösta knyttet?", "Vad hände sen?" och "Den farliga resan" varit. Dessa är vår två-årings favoritböcker, framförallt den skräckblandade förtjusning som Mårran ger upphov till. Med femåringen har vi läst några av Tove Janssons kapitelböcker. Framförallt "Kometen kommer" och "Trollkarlens hatt" var stora framgångar medan vi har gett upp "Muminpappans memoarer" två gånger.

En annan serie kapitelböcker vi gett upp, för tillfället, är C.S Lewis Narnia-böcker. Vi läste de första två "Min morbror trollkarlen" och "Häxan och lejonet" med stor behållning (även om delar av den första när Aslan skapar Narnia är lite sega) men den tredje "Hästen och hans pojke" var markerat svårare för en femåring.

Den första kapitelbok vi läste med det äldsta barnet var Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta". Det var en stor succe både för barn och vuxna. Jag kan erkänna att jag blev överraskad över hur bra boken är. Ett väl fungerande språk, mycket spänning och stora känslor, och moraliska frågeställningar som är aktuella även för en vuxen.Vi läste senare "Ronja rövardotter" som även det är en bra bok även om det inte riktigt nådde upp till den förstas höjder.

Just nu läser vi Spiderwick-serien (en och en halv bok) som kapitelböcker. Det verkar vara en anständig fantasy-bok i klassisk engelsk sättning. Den första boken ("Vättar i väggen") var ganska seg och mycket av en introduktion men i den andra ("Stenens öga") verkar det sätta fart. Dock tycker fem-och-ett halvt-åringen att den är lite för hemsk så just nu är den en "dag-bok" som inte bör läsas på kvällen.