I helgen beslutade Kristdemokraternas riksting att partiet vill att frågan om svenskt NATO-medlemskap ska utredas (SR, DN, SvD). Därmed är inget av allianspartierna längre emot ett medlemskap och det är inte omöjligt att detta kommer bli en fråga som diskuteras i nästa års valrörelse, speciellt som allmänheten fortfarande är övervägande negativa till ett svenskt medlemskap.
Jag är en liten kugge i det militärindustriella komplexet i Sverige och tänkte ge en inblick i frågan från min horisont. I mitt arbete har jag aldrig hindrats av att Sverige inte är med i NATO. Inte för att frågan varit ointressant utan för att jag i varje sådan situation kunnat kontra med att Sverige är en "coalition partner" till exempel i Afghanistan och Libyen. Därigenom kan jag få tillgång till icke-offentligt tekniskt material och mitt företag kan medverka i sammanhang där bara NATO-medlemmar inbjuds. Så länge Sverige ställer upp med trupp och slåss på USA:s sida i dess krig så är medlemskap i NATO bara en formalitet.
Gissningsvis återfinns samma känsla på många ställen inom den svenska försvarsmakten. Nu i höst har två stora internationella militärövningar genomförts i Sverige: Northern Coasts och Arctic Challenge Exercise. I båda fallen var inslagen av NATO-länder påtagligt. Eftersom vi slåss tillsammans med NATO så måste vi också öva strid med dem. Det är tveksamt om denna verksamhet (övningar och i fält) skulle påverkas av ett medlemskap.
Av detta kan man dra två skilda slutsatser: om man tycker att det är bra att Sverige medverkar i internationella militära insatser typ Afghanistan, borde inte Sverige då också gå med i NATO? Om man anser att medlemskap är uteslutet, borde Sverige då medverkar i alla USA:s krig?
Visar inlägg med etikett NATO. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett NATO. Visa alla inlägg
måndag 30 september 2013
söndag 27 januari 2013
Ahlenius källor
Inga-Britta Ahlenius skriver i ett inlägg på Dagens Nyheters Debatt-sida att Stay Behind-organisationen i Sverige snarast bör utredas, bland annat i syfte att utreda om den var inblandad i mordet på Olof Palme. Hon lutar sig i artikeln i huvudsak på två källor: en artikel ("Nato’s Secret Army in Neutral Sweden") av forskarna Daniele Ganser och Mats Deland samt Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen - Sveriges hemliga Nato-förbindelser". För den som är intresserad av Ahlenius källor finns artikeln att hämta på Gansers hemsida. Om Mikael Holmströms bok har jag skrivit sammanlagt åtta inlägg (se här), bland annat om Frosten år, om ubåtskränkningarna och om huruvida Palme mördades för att han motarbetade USA.
onsdag 18 juli 2012
Om ubåtskränkningarna
I sin bok "Den dolda alliansen" om Sveriges hemliga samarbete med NATO skriver Mikael Holmström bland annat om det marina samarbetet med diverse NATO-länder. Detta gäller i första hand samplaneringen med Danmark angående skyddet av Öresund. Men han nämner även några saker relevanta för ubåtskränkningarna på 80-talet. Jag har tidigare skrivit om Tommy Lindfors bok "Under ytan" och hans teorier om att det var NATO som låg bakom kränkningarna. Enligt flera personer som intervjuas i Holmströms bok hade Sverige och NATO vid denna tid gjort upp om något som kallades "lanes", säkra ubåtsleder på svenskt vatten där det var fritt fram för NATO att färdas. Enligt Bo Johnsson Theutenberg som tjänstgjorde i Försvarsstabens operationsledning på 1980-talet:
En andra omständighet som Holmström skriver om, och som var okänd för mig, är att även under 80-talet så kränkte svenska ubåtar regelbundet sovjetiskt territorialvatten. Detta var en konsekvens av den svenska försvarsdoktrinen om ett "djupförsvar" som krävde minering av sovjetiska hamnar. Dessa mineringar skulle genomföras av ubåtar. Eftersom den sovjetiska kusten ser helt annorlunda ut än den svenska så krävde detta rekognoscering och övning i fredstid. Enligt Holmströms uppgiftslämnare verkar detta inte skett via direkta order att kränka sovjetiskt område utan via en kultur där kaptener som på egen hand tog sådana initiativ uppmuntrades för detta. Naturligtvis har detta ingen direkt bäring på vem som låg bakom kränkningarna i svenska vatten, men det kan ha påverkat sovjetisk syn på Sverige.
Genom olika kanaler fick vi veta var västliga ubåtsföretag befann sig. Det betydde att om ubåtar uppträdde utanför dessa lanes så kom de sannolikt inte från NATO.Detta betyder naturligtvis inte att Lindfors självklart har fel: i sin bok tänker han sig ju en situation där vissa nivåer inom försvaret känt till och godkänt NATO-kränkningar men att denna information inte varit tillräckligt sprid.
En andra omständighet som Holmström skriver om, och som var okänd för mig, är att även under 80-talet så kränkte svenska ubåtar regelbundet sovjetiskt territorialvatten. Detta var en konsekvens av den svenska försvarsdoktrinen om ett "djupförsvar" som krävde minering av sovjetiska hamnar. Dessa mineringar skulle genomföras av ubåtar. Eftersom den sovjetiska kusten ser helt annorlunda ut än den svenska så krävde detta rekognoscering och övning i fredstid. Enligt Holmströms uppgiftslämnare verkar detta inte skett via direkta order att kränka sovjetiskt område utan via en kultur där kaptener som på egen hand tog sådana initiativ uppmuntrades för detta. Naturligtvis har detta ingen direkt bäring på vem som låg bakom kränkningarna i svenska vatten, men det kan ha påverkat sovjetisk syn på Sverige.
fredag 4 maj 2012
Anders Jallai
Anders Jallai skriver böcker om saker som intresserar mig: Palmemordet, IB, Sveriges hemliga samarbete med NATO och så vidare. I dagsläget har han utkommit med tre titlar: "Spionen på FRA", "Landsförrädaren" och "Natoagenten". Jag har dock inte läst någon av dem, i första hand för att jag nästan inte lägger någon tid alls på läsning idag, i andra hand för att jag inte tycker om när man försöker presentera fakta i skönlitterär form.
Men jag läser i alla fall hans blogg där det finns mycket intressant. Förutom att rekommendera den vill jag peka på en punkt där vi verkar ha olika åsikt: i minst två inlägg om Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen"(Den dolda alliansen och Frostens år) menar jag att de som tror att Palmes död orsakades av hans våldsamma hat mot USA och NATO är oinformerade. I själva verket var Palme en NATO-vän (eller "lydig betjänt" för den som föredrar det) som spelade USA-hat för att vinna politiska poänger. Baserat på två nya inlägg av Jallai (Sveriges hemliga skuggregering och Finns Natoagenter i Sverige?) verkar han försöka kombinera kunskap om den svenska socialdemokratins långa samarbete med USA och NATO med tron på Palmes USA-hat genom att föreslå att Palme bröt mot den långa traditionen inom sitt parti och faktiskt förespråkade neutralitet på riktigt. Vilka argument han har för detta framgångar inte i inläggen, om det framgår i böckerna kan ju vara svårt att avgöra på grund av deras skönlitterära natur.
Men jag läser i alla fall hans blogg där det finns mycket intressant. Förutom att rekommendera den vill jag peka på en punkt där vi verkar ha olika åsikt: i minst två inlägg om Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen"(Den dolda alliansen och Frostens år) menar jag att de som tror att Palmes död orsakades av hans våldsamma hat mot USA och NATO är oinformerade. I själva verket var Palme en NATO-vän (eller "lydig betjänt" för den som föredrar det) som spelade USA-hat för att vinna politiska poänger. Baserat på två nya inlägg av Jallai (Sveriges hemliga skuggregering och Finns Natoagenter i Sverige?) verkar han försöka kombinera kunskap om den svenska socialdemokratins långa samarbete med USA och NATO med tron på Palmes USA-hat genom att föreslå att Palme bröt mot den långa traditionen inom sitt parti och faktiskt förespråkade neutralitet på riktigt. Vilka argument han har för detta framgångar inte i inläggen, om det framgår i böckerna kan ju vara svårt att avgöra på grund av deras skönlitterära natur.
onsdag 25 januari 2012
Frostens år
Jag har lite sporadiskt återupptagit läsandet av Mikael Holmströms "Den dolda alliansen" och nu kommit fram till ett avsnitt om händelserna 1973, det så kallade "Frostens år".
För en tid sen såg jag den svenska dokumentären "Black Power Mixtape" av Göran Olsson som ger en mycket bra bild av de stämningar som rådde vi den tiden, även i relationen mellan Sverige och USA. Filmens nästan genialiskt enkla idé är att skildra den svarta medborgarkampen i USA, kanske framförallt de mer radikala delarna, genom de reportage som gjordes av SVT om den då. Nästan okommenterat fungerar de svenska journalisternas rapporter till en möjligen mer naiv hemmapublik både som en historielektion och som ett fönster in i ett annat Sverige. I filmen framstår brytningen som uppstår mellan Sverige och USA efter Olof Palmes berömda jultal 1972 där han jämför USAs bombningar i Vietnam med bland annat Nazitysklands koncentrationsläger som naturlig. Troligen har inte synen på Sverige som ett "pinko country", eller på svensken som en gudlös, Ingemar Bergman-dyrkande socialist som kommer att ta livet av sig, varit starkare i USA någon annan gång. Det är nog också så att synen på Palme hos vissa i Sverige som en farlig person, en inflytelseagent eller landsförrädare, hämtat mycket kraft ur dessa händelser.
Som ett resultat av krisen så förklarades Sveriges ambassadör i Washington som icke önskvärd och skickades hem. Det är lätt att tro att denna diplomatiska kris även påverkade de hemliga militära relationerna mellan Sverige och USA. Så är också fallet: för att kompensera för bortfallet på det officiella området intensifierades de inofficiella komtakterna. Den starka svenska traditionen att låta utbilda sina högre officerare i USA grundlades vid denna tid. Dåvarande flygchefen på F16 i Uppsala, Bert Stenfeldt, berättar för Holmström:
Under de 10 månaderna i USA behandlades Stenfeldt som en NATO-officer, ett mönster som går igen för andra svenska officerare som utbildats där, bland annat deltog han i planläggning av operationer i Vietnam. Som Holmström skriver:
En fråga dyker upp: skedde detta närmande verkligen på politiskt initiativ eller var det i stället ett utslag för ett motstånd mot regeringen i militära kretsar? För att hävda att det förra är det korrekta, tar vi hjälp av en episod som belyser Palmes personliga agerande vid denna tid. Händelsen är sedan tidigare känd från amerikanska arkiv och Holmström pekar på att man nu även hittat belägg i svenska dito. 1973 var den amerikanska basen Keflaviks vara eller inte vara på Island en het fråga. Vid sitt besök där tog Palme tillfället i akt att personligen inför den isländske statsministern betona hur viktig basen var för västs säkerhet. Den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger kommenterade agerandet i en promemoria till president Richard Nixon:
Holmberg kommenterar:
Så vad betyder allt detta? Som jag ser det finns det två möjliga tolkningar och en omöjlig. De möjliga: Palme var en NATO-vän och som en lojal vän såg han sig tvungen att kritisera USA när de handlade fel, eller Palme var en NATO-vän som för att vinna politiska fördelar valde att hårt kritisera USA. Den omöjliga: Palme var en NATO-hatare som aktivt arbetade för Warszawa-paktens seger i det kalla kriget.
För en tid sen såg jag den svenska dokumentären "Black Power Mixtape" av Göran Olsson som ger en mycket bra bild av de stämningar som rådde vi den tiden, även i relationen mellan Sverige och USA. Filmens nästan genialiskt enkla idé är att skildra den svarta medborgarkampen i USA, kanske framförallt de mer radikala delarna, genom de reportage som gjordes av SVT om den då. Nästan okommenterat fungerar de svenska journalisternas rapporter till en möjligen mer naiv hemmapublik både som en historielektion och som ett fönster in i ett annat Sverige. I filmen framstår brytningen som uppstår mellan Sverige och USA efter Olof Palmes berömda jultal 1972 där han jämför USAs bombningar i Vietnam med bland annat Nazitysklands koncentrationsläger som naturlig. Troligen har inte synen på Sverige som ett "pinko country", eller på svensken som en gudlös, Ingemar Bergman-dyrkande socialist som kommer att ta livet av sig, varit starkare i USA någon annan gång. Det är nog också så att synen på Palme hos vissa i Sverige som en farlig person, en inflytelseagent eller landsförrädare, hämtat mycket kraft ur dessa händelser.
Som ett resultat av krisen så förklarades Sveriges ambassadör i Washington som icke önskvärd och skickades hem. Det är lätt att tro att denna diplomatiska kris även påverkade de hemliga militära relationerna mellan Sverige och USA. Så är också fallet: för att kompensera för bortfallet på det officiella området intensifierades de inofficiella komtakterna. Den starka svenska traditionen att låta utbilda sina högre officerare i USA grundlades vid denna tid. Dåvarande flygchefen på F16 i Uppsala, Bert Stenfeldt, berättar för Holmström:
Samtalet kom som en blixt från klar himmel. "Du ska åka över till USA om fjorton dagar". Det var ett resultat av Palmes jultal. Försvarsdepartementet hade kommit på den ljusa idén att skicka folk som kan vidmakthålla de goda förbindelserna.
Under de 10 månaderna i USA behandlades Stenfeldt som en NATO-officer, ett mönster som går igen för andra svenska officerare som utbildats där, bland annat deltog han i planläggning av operationer i Vietnam. Som Holmström skriver:
På "kvarterets framsida" hade Sveriges statsminister alltså kritiserat USA:s flygbombningar i Vietnam. Och på "kvarterets baksida" tog svenska flygofficerare del av lärdomar av USA:s flygkrigföring och var med och planlade flygräder i Vietnam!
En fråga dyker upp: skedde detta närmande verkligen på politiskt initiativ eller var det i stället ett utslag för ett motstånd mot regeringen i militära kretsar? För att hävda att det förra är det korrekta, tar vi hjälp av en episod som belyser Palmes personliga agerande vid denna tid. Händelsen är sedan tidigare känd från amerikanska arkiv och Holmström pekar på att man nu även hittat belägg i svenska dito. 1973 var den amerikanska basen Keflaviks vara eller inte vara på Island en het fråga. Vid sitt besök där tog Palme tillfället i akt att personligen inför den isländske statsministern betona hur viktig basen var för västs säkerhet. Den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger kommenterade agerandet i en promemoria till president Richard Nixon:
Denna förbön kom särskilt lägligt med tanke på våra pågående förhandlingar med Island.
Holmberg kommenterar:
Sverige påverkade alltså aktivt det nordiska NATO-landet Island att vara tillmötesgående mot USA och dess flygvapen. Samma B 52:or som Palme kritiserade när de bombade Hanoi skulle därmed fortsatt kunna landa på Island. Där hade B 52:orna och deras besättningar uppgiften att angripa Sovjet vid ett anfall på Skandinavien, och därmed understödja Sverige.
Så vad betyder allt detta? Som jag ser det finns det två möjliga tolkningar och en omöjlig. De möjliga: Palme var en NATO-vän och som en lojal vän såg han sig tvungen att kritisera USA när de handlade fel, eller Palme var en NATO-vän som för att vinna politiska fördelar valde att hårt kritisera USA. Den omöjliga: Palme var en NATO-hatare som aktivt arbetade för Warszawa-paktens seger i det kalla kriget.
måndag 18 juli 2011
Den dolda alliansen
Jag har nu börjat läsa "Den dolda alliansen" av Mikael Holmström, en bok som handlar om mycket mer än Stay Behind. Man kan i själva verket hoppas att boken kommer att bli den sista spiken i kistan för mytbilden om Sveriges neutralitetspolitik. Bokens tes är enkel: även om Sverige officiellt var alliansfritt under kalla kriget så var vi i praktiken i en "dold allians" med NATO. För att stärka sin tes presenterar Holmström mängder med belägg, dokument i den mån de finns samt intervjuer med insatta personer i framförallt Sverige, Norge och Danmark.
Den historia Holmström beskriver börjar med diskussioner om ett skandinaviskt försvarsförbund efter andra världskriget. Officiellt lades dessa planer ner efter Norge och Danmarks NATO-inträden men enligt Holsmtröm så genomfördes i princip de planer som fanns men i hemlighet. Genom Danmark och Norge får Sverige sedan kontakt med övriga NATO-länder. I vissa fall användes officiella avtal som en täckmantel för samarbetet, i andra fall skedde det helt och hållet i hemlighet.
Två saker förtjänas att särskilt lyftas fram: detta hemliga samarbete ägde inte bara rum åren efter andra världskriget utan fortsätter ända fram till det kalla krigets slut och Sovjetunions upplösning (eller fortsätter än idag). Enligt flera Holmström intervjuar så intensifierades till och med samarbetet under 80-talet. Ett exempel: dagen efter mordet på Olof Palme 1986 så får ÖB Lennart Ljung ett telefonsamtal från den pensionerade viceadmiralen Per Rydberg. Han meddelar att han är redo att bege sig till sin krigsplacering. Det vill säga är redo att flyga till USA om det finns tecken på att mordet är en del av en större attack mot Sverige. För vid denna tidpunkt så har Sveriges marinchef sin krigsplacering utomlands i ett NATO-land för att kunna fortsätta att leda motståndet efter en invasion från Sovjetunionen.
För det andra: detta samarbete var inte (bara) ett verk av västvänliga militärer utan var känt, accepterat och/eller initierat på den hösta politiska nivån. Alltså även av ledande socialdemokratiska politiker, som till exempel Olof Palme. Detta innebär att dessa politiker förde det svenska folket bakom ljuset när de så hårt betonade den svenska neutralitetspolitiken och förkastade möjligheten av ett samarbete med NATO. Men de innebär också att de konspirationsteoretiker som tror att socialdemokratin under Palme arbetade för att göra Sverige till en Sovjetrepublik har fel. Palme arbetade i hemlighet för att föra Sverige närmare en av parterna i det kalla kriget men denna part var USA och NATO.
Den historia Holmström beskriver börjar med diskussioner om ett skandinaviskt försvarsförbund efter andra världskriget. Officiellt lades dessa planer ner efter Norge och Danmarks NATO-inträden men enligt Holsmtröm så genomfördes i princip de planer som fanns men i hemlighet. Genom Danmark och Norge får Sverige sedan kontakt med övriga NATO-länder. I vissa fall användes officiella avtal som en täckmantel för samarbetet, i andra fall skedde det helt och hållet i hemlighet.
Två saker förtjänas att särskilt lyftas fram: detta hemliga samarbete ägde inte bara rum åren efter andra världskriget utan fortsätter ända fram till det kalla krigets slut och Sovjetunions upplösning (eller fortsätter än idag). Enligt flera Holmström intervjuar så intensifierades till och med samarbetet under 80-talet. Ett exempel: dagen efter mordet på Olof Palme 1986 så får ÖB Lennart Ljung ett telefonsamtal från den pensionerade viceadmiralen Per Rydberg. Han meddelar att han är redo att bege sig till sin krigsplacering. Det vill säga är redo att flyga till USA om det finns tecken på att mordet är en del av en större attack mot Sverige. För vid denna tidpunkt så har Sveriges marinchef sin krigsplacering utomlands i ett NATO-land för att kunna fortsätta att leda motståndet efter en invasion från Sovjetunionen.
För det andra: detta samarbete var inte (bara) ett verk av västvänliga militärer utan var känt, accepterat och/eller initierat på den hösta politiska nivån. Alltså även av ledande socialdemokratiska politiker, som till exempel Olof Palme. Detta innebär att dessa politiker förde det svenska folket bakom ljuset när de så hårt betonade den svenska neutralitetspolitiken och förkastade möjligheten av ett samarbete med NATO. Men de innebär också att de konspirationsteoretiker som tror att socialdemokratin under Palme arbetade för att göra Sverige till en Sovjetrepublik har fel. Palme arbetade i hemlighet för att föra Sverige närmare en av parterna i det kalla kriget men denna part var USA och NATO.
tisdag 29 mars 2011
Äntligen en bok om Stay Behind
Min saknad av en bok om "Stay Behind"-rörelsen i Sverige har varit stor. Det är ett ämne som jag gärna hade skrivit en bok om själv. Men nu har tydligen journalisten på Svenska Dagbladet Mikael Holmström skrivit en bok, "Den dolda alliansen - Sveriges hemliga Nato-förbindelser" (i SvD till exempel här och här), som ska fylla hålet. Mina förhoppningar är stora och jag är beredd på att bli besviken. För jag tror att "Stay Behind" är en viktig pusselbit i förståelsen av Sveriges "kalla krigs"-historia; bredvid den allmänna relationen till Nato, IB och den svenska atombomben den viktigaste.
Information om ämnet har varit svår att komma över och i en bok som "Bakom hemligstämpeln" av Lennart W. Frick och Lars Rosander, där det faktiskt finns ett kort avsnitt om Alvar Lindencrona och "Stay Behind", sägs, frustrerande nog, att även efter "kalla kriget"
---
Nu har jag börjat läsa boken.
Information om ämnet har varit svår att komma över och i en bok som "Bakom hemligstämpeln" av Lennart W. Frick och Lars Rosander, där det faktiskt finns ett kort avsnitt om Alvar Lindencrona och "Stay Behind", sägs, frustrerande nog, att även efter "kalla kriget"
måste tanken på stay behind-verksamhet hållas levande .[...] Få kan överblicka hela denna bild och det är inte heller meningenJag hoppas att Mikael Holmström i alla fall försöker förmedla en sådan överblick.
---
Nu har jag börjat läsa boken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)