Muslimska reaktioner på pilgrimsdöden

Förutom viss uppenbar sensationslystnad ("Muslimska resonemang om hädelse", "Några vågar försvara attacken i Kenya"), är mitt intresse för islam baserat på en fascination inför ett annat sätt att tänka. För mig är det uppenbart att det inom (vissa kretsar av) islam finns ett helt annat sätt att argumentera där till exempel kedjor av återberättande är viktigare än språkanalys:

 Al-Bayhaqi återberättar i sin Sunan med en beprövad autentisk kedja vars återberättare är thiqa, från Abu Bakr bin al-Hârith al-Faqîh, som sade: ”Abu Muhammad bin Hayyân återberättade till oss från Abu Ishâq Ibrahim bin Muhammad bin al-Hasan från Abu ’Âmir Musa bin ’Âmir från al-Walid ibn Muslim, som sade: ”’Umar ibn Muhammad berättade för mig, från Nâfi’, som sade att ’Abdullah ibn ’Umar i månaden Ramadan utförde tarawîh-bönen i sitt hem, och först när folket lämnade moskén så tog han en behållare med vatten och gick till Allahs Sändebuds ﷺ moské och lämnade inte den förrän han utfört gryningsbönen där”.(Förträffligheten i att utföra tarawîh-bönen i ensamhet)

Inom islam verkar den kristna skolastikens ämnen fortfarande vara närvarande med levande diskussioner om hur man ska sitta under bön

Ett av maliki-rättsskolans särdrag i bönen är att den bedjande alltid sitter i tawarruk-positionen under bönens sittmoment, dvs. mellan de två nedfallandena och under alla tashahhud. Tawarruk innebär att den bedjande sitter med den högra foten vertikalt och den vänstra höften på marken (och inte sittande på den vänstra foten) (Bevis för sättet att sitta under bönens sittmoment),

om hur många högerhänder Gud har och hur länge en kvinna har mens ("De lärda har sex eller sju åsikter om månadscykelns varaktighet.").

Inom islam utövas också religion på ett annat sätt än vad jag är van vid med ett fokus på utförande av handlingar, helt frikopplat från intention och sinnelag, där fastande en viss dag kan ge förlåtelse för två års synder

Att detta kan ge en helt annan syn på döden är inte ägnat att förvåna. Att denna syn kan även manifestera sig utanför snäva resonemang om jihad eller självmordsbombare illustreras av denna kommentaren om de döda vid katastrofen  i Mecka från den muslimske predikanten Anas Khalifa:

eller denna om betydelsen att dö under hajj:

Farligt tala om nyttan med flyktingar

Intresset för migration-och integrationsfrågor är ständigt ökande i valmanskåren. Då väljer många debattörer att prata om vilken nytta flyktingmottagandet gör Sverige, hur välutbildade flyktingar ska trygga skattebasen och lösa den demografiska utmaningen. Även om det är bra att bemöta oseriösa argument om migrationspolitikens kostnader så finns det en stor risk i att prata om Sveriges vinster, nämligen att man göra situationen till bara en ekonomisk fråga, man väljer att spela på flyktingmotståndarnas planhalva,. Detta har negativa konsekvenser för människor på flykt.

Om syftet med flyktingmottagandet är att lösa Sveriges behov av framtida arbetskraft så är det enkelt att inse att den nuvarande politiken bör förändras på många sätt. Det går att göra goda prognoser för hur lönsamma flyktingar kommer att vara för Sverige. Lågutbildade och analfabeter, gamla och sjuka skulle väljas bort oavsett hur goda asylskäl de har. När migrationsminister Morgan Johansson säger att

Andelen asylsökande med hög utbildning fortsätter att öka. Det är läkare, lärare, sjuksköterskor och ingenjörer. Det handlar om att snabbt lära dem svenska och sen få in dem på arbetsmarknaden. Många av de här yrkena är bristyrken i Sverige

så är det naturligt att fråga sig varför vi då tar emot syriska pensionärer som aldrig kommer att arbeta i Sverige?

Alternativet är att argumentera utifrån skyddsbehovet hos de flyende. Alla människor i Sverige har nog någon grupp flyktingar de speciellt värnar om. Rasister skulle gärna ge asyl åt vita sydafrikanska bönder som terroriseras av en svart regim, hos klassiska högerspöken kan människor på flykt över järnridån väcka varma känslor, hos den med en gnutta mänsklig anständighet kan enskilda flyktingöden beröra. Flyktingmotståndaren kommer då att säga att "men alla är inte som dessa", "de som flyr nu är bara ekonomiska flyktingar" och så vidare, men då har debatten flyttat till flyktingförespråkarnas planhalva och handlar nu, istället för om ekonomi, om definitionen av flykting, de faktiska förhållandena i Syrien och Turkiet och liknande. Bara detta är en seger.

Dessutom, om planen för att trygga svensk sjukvård i framtiden är att ge permanenta uppehållstillstånd till syriska läkare så borde de ansvariga skämmas. Syriska läkare gör bäst nytta i Syrien och bör uppmuntras att återvända dit så snart förhållanden blivit bättre. 

Arbete åt alla

Jag åker buss med min femårige son. "Titta pappa", säger han och vinkar ut genom fönstret, "det är han som jobbar på ICA". Jag tittar. "Ja", säger jag, "det är det". Det är vår lokale tiggare på väg till sin plats utanför butiken där han tålmodigt sitter varje dag med en filt omkring sig och en pappersmugg framför sig. "Det är han som jobbar på ICA".

Att det vore bättre om EU-migranterna i Sverige arbetade istället för att tigga är naturligtvis en vitt spridd åsikt. Det vore väl bättre för dem, att slippa förnedringen i att vara utlämnad åt andras godtycke, att göra något med bättre framtidsutsikter, som kan fungera även på längre sikt. Det vore nog också bättre för oss andra, att slippa ställas inför frågan om att ge eller inte ge. Och det görs försök att ge EU-migranter arbete, i vissa kommuner ordnas speciella jobb ("Mariefredsmodellen"), de hjälper till att sortera skräp på avfallsstationer, de säljer tidningar. Men det finns två stora problem med detta.

För det första är det inte "riktiga arbeten" vi pratar om. I Sverige har vi sedan lång tid kommit att förknippa riktiga arbeten med vissa förmåner. Om man har arbetar ska man få pension. Människor som arbetar har rätt till sjukförsäkring och till semester. Arbetstiden ska vara reglerad och helst av allt ska man kunna förutse vilka inkomster arbetet kommer att inbringa i framtiden. Vad som är och inte är riktiga arbeten är inte en liten fråga. Avreglering av arbetsmarknaden, kollektivavtal, ändringar i LAS, introduktionsjobb, praktikplatser, visstidsanställningar, är exempel på heta politiska frågor där det ofta blir konflikter och hårda ord. Att säga att ingen av dessa etablerade rättigheter ska gälla för arbetande EU-migranter är verkligen att skapa ett A-och ett B-lag på arbetsmarknaden. Är det arbete du vill ha utfört för osäkert eller dåligt betalt för att du ska kunna anställa en riktig arbetare, skaffa en EU-migrant.

För det andra är det säkert fler än jag som inte vill ha vissa arbeten utförda. Jag är glad över att jag inte bor i ett land med en stor lågavlönad tjänstesektor som till exempel i USA. Jag är glad att jag behöver tanka bilen själv och packa mina egna matvaror i butiken. Som debatten om "pigjobb" har lärt oss så finns det många svenskar som instinktivt reagerar negativt på vissa typer av personliga tjänster. Jag tror inte att det i första hand beror på att man inte kan acceptera att städning kan vara riktigt arbete utan på den över- och underordning som synliggörs när man betalar någon för att göra något som man lika gärna skulle kunna göra själv. Om tjänsterna dessutom utförs av socialt utsatt grupp blir saken inte bättre.

Att låta EU-migranter utföra de arbeten som inte är tillräckligt värdefulla för att göras av riktiga arbetare är inte en lösning på någonting.

Helmuth Ternberg efter andra världskriget

Om  Helmuth Ternbergs liv efter andra världskriget (läs första delen).

Efter andra världskriget uppmärksammades C-byrån i ett flertal utredningar och även rättegångar. Dessa gällde dels byråns relationer till Axelmakterna under kriget, dels misstankar om ekonomiska oegentligheter. Bland annat gällde det den så kallade Skandistål-affären där ett privat bolag startat av Ternberg och andra ledande personer på C-byrån misstänktes ha tjänat stora pengar på bland annat vapenhandel under kriget. En annan skandal gällde den tyska krigskassan i Norge som ska ha förts till Stockholm från Lillehammer av C-byrån och därefter försvunnit.

På grund av all denna negativa uppmärksamhet beordrade försvarsminister Allan Vougt försvarsstabschefen C. A. Ehrensvärd att upplösa C-byrån och avskeda dess chef Petersén. Ternberg fick följa med sin chef. Ehrensvärd skriver i sin dagbok [7]:

Vougt har meddelat mig att han önskat att major Peterséns tjänstgöring på C-byrån omedelbart upphör. Motivet var främst att regeringen, om frågor uppkommer rörande samarbetet med andra länders underrättelsetjänst under kriget, önskar att kunna meddela att CP inte längre var i svenska underrättelseväsendets tjänst (…) Jag bestämde att en av CP:s närmaste män skulle avsluta sin tjänst samtidigt som CP.

C-byrån ersattes av T-kontoret under ledning av Thede Palm. Eftersom Ternbergs kontaktnät huvudsakligen fanns på den förlorande sidan i kriget kan man ju tro att han skulle vara av föga nytta för den nya organisationen. Men så ser inte spelreglerna ut i underrättelsevärlden. Den nazi-tyska underrättelsetjänsten (i alla fall öst-spionaget) fortsatte verka utan avbrott efter kriget, först i den halvofficiella Gehlen-organisationen som 1956 blev Västtysklands officiella underrättelsetjänst. Så Ternbergs kontaktnät var av stor nytta även under de första åren efter kriget, och han var knuten på konsultbasis till T-kontoret.

Så kallat Trekantsmöte med de svenska, norska och danska underrättelsetjänsterna.

Thede Palm kommenterade [5]:

HT var en komplicerad människa. Han var också en charmerande människa, och de första åren var han i sig en upplevelse, som man gladde sig åt att få möta. Hans sämre egenskaper kom fram, åtminstone för mig, först senare, efter kriget. Han kände sig illa behandlad - av mig vill jag hoppas endast undantagsvis. Men han blev, objektivt sett, mer besvärlig efter hand. Det sammanföll med att han drack för mycket och vid högre ålder gick det inte bra. Sista gången jag såg honom var i Tyskland, där han funnit en dam som underhöll honom.

Thede Palm

1952 emigrerade Ternberg till Tyskland och började arbeta direkt för Gehlen-organisationen. Han fortsatte att stödja T-kontoret med kontakter i Tyskland och även med spionaget mot Baltikum. Ternberg ska även ha haft kontakter med T-kontorets efterträdare IB och bland annat 1966 tagit initiativ till ett samarbete mellan IB och Jesuitorden om underrättelseutbyte rörande öststaterna [2].

Enligt Jan Bergman [1] var Ternberg djupt engagerad i uppbyggnaden av en ”motståndsrörelse mot kommunismen”. Chefen för ”Stay Behind” i Sverige Alvar Lindencrona ska ha varit en medarbetare till Ternberg. En personakt över Ternberg ska ha upprättats av östtyska Stasi i början av 50-talet. Den innehöll flera övervakningsrapporter från Ternbergs resor och hans kontakter med Organisation Gehlen. Enligt akten var Ternberg aktiv i underrättelsekretsar till i alla fall 1964.

De sista åren ska Ternberg varit sambo med frau Ruth Kraff i Worms i Tyskland och han dog den 24 maj 1971 i Tyskland. Ternberg är begravd på Galärvarvets kyrkogård och på minnesstenen står det "Fäderneslandets öga och öra 1940-1945".

Källor:
[1] Jan Bergman ”Sekreterarklubben” Nordstedts 2014 
[2] Peter Bratt "IB och hotet mot vår säkerhet" Gidlunds 1973
[3] Lennart W. Frick & Lars Rosander ”Bakom hemligstämpeln” Historiska Media 2004
[4] Thomas Jonter "Rikets ögon och öron", till utställningen "Spionen" på Nordiska museet 1999.
[5] Thede Palm ”Några studier till T-kontorets historia”
[6] Erika Schwarze "Kodnamn Onkel" (för- och efterord Lena Svanberg) Bonniers 1993
[7] Maj Wechselman "De bruna förbindelserna" Ordfront 1995

Helmuth Ternberg under andra världskriget

Om  Helmuth Ternbergs liv under andra världskriget (läs första delen).

I slutet av 30-talet, i samband med upprustningen av det svenska försvaret är Helmuth Ternberg tillbaka på Dalregementet. Efter det sovjetiska anfallet på Finland den 30 november 1939 mobiliseras Ternberg till finska gränsen som underrättelseofficer och chef för avdelning 1B, VI arméfördelningen. Hela avdelningen består av tre personer, förutom Ternberg, tolkarna Gunnar Jarring och Fahle Isberg.

Jarring beskriver 1993 Ternberg på följande sätt [6]:

Ternberg var en flegmatisk man som rörde sig långsamt och omständigt och alltid såg lika oberörd ut. Han hade definitivt anlag för underrättelsetjänst.
[…]
Ternberg hade ingen aning om vad en underrättelseofficer egentligen skulle göra. Han byggde upp en egen underrättelseverksamhet. Han skapade ett eget system med stafetter i Kemijärvi och Rovaniemi som skulle rapportera rysk aktivitet. Vi fick inte gå över gränsen men Ternberg gjorde det ändå, i civila kläder, och tog kontakt med folk. Typiskt för honom.

Ternberg anmälde sig som Finlandsfrivillig men han inte inställa sig innan Vinterkriget tog slut.

Gunnar Jarring blev senare placerad på den nybildade hemliga militära underrättelsetjänsten C-byrån (kallades ursprungligen G-sektionen). På denna medverkade han i rekryteringen av bland annat Johannes Hedberg, Thede Palm, Algot Törneman och Helmuth Ternberg som blev andreman till chefen, major Carl Petersén. Ternberg fortsätter som ställföreträdande chef fram till krigsslutet. Efter kriget ska försvarstabschefen Ehrensvärd beskrivit Ternberg som "en konstnärsnatur, uppslagsrik och effektiv" och sagt att han hellre skulle sett Ternberg som chef för C-byrån än Petersén [3].

Carl Petersén

På C-byrån ansvarat Ternberg bland annat för kontakter och informationsinhämtning i Tyskland, Finland och Sovjet. Han är ofta i Tyskland där han kallas ”unser Schwedischer Freund” (”vår svenske vän”) på den tyska underrättelsetjänsten Abwehr i Berlin. Han får också ett så kallats Sonderausweis (en sorts inrikespass) av Abwehr som gjorde det möjligt för honom att åka tåg fritt i Tyskland under kriget. Speciellt goda kontakter ska Ternberg haft med ”Fremde Heer Ost” under Reinhard Gehlen som stod för kunskapsinhämtningen österut.

I juni 1940 ser han till att Dagens Nyheter ackrediterar honom som ekonomen Georg Bross i Estland och Litauen. Som ”Sonderkorrespondent” för Norrköpings Tidningar ska han ha följt den tyska armen på östfronten fram till Stalingrad och kontinuerligt lämnat rapporter hem och till Gehlen.  Det berättas om Ternberg att han vid ett tillfälle kapat en sovjetisk färja från Tallin med ett lok ombord och överlämnat detta till tyskarna [2]. Ternberg ansvarar efter hemkomsten för transport av personal från Baltikum till Gotland med hjälp av Curt Andreasson som senare ansvarade för T-kontorets spionage mot Baltikum.

Ternberg medverkade till att det tyska slagskeppet Bismarcks kunde sänkas. Han gav den norske militärattachén i Stockholm, Alfred Roscher-Lund, upplysningar om fartygets exakta kurs 20 maj 1941. Denne förmedlade dessa till britterna som därmed kunde sänka fartyget [4]. Helmuth Ternberg ansvarade för värvningen av Erika Wendt (född Erika Schwarze) sekreterare vid tyska beskickningen i Stockholm som agent. Wendt får kodnamnet Onkel. Ternbergs personliga charm förefaller varit en mycket stor del av Wendts motivation för att arbeta för svenskarna. Efter en tid överlämnas ansvaret för Onkel från Ternberg till Börje Brattberg.

Erika Wendt

Ternberg startade en arbetsgrupp på C-byrån (troligen 1944) för att göra ekonomisk-politiska analyser av de stridande parterna. Denna gav senare upphov till Östekonomiska byrån där Ternbergs vän Jan Rydström blev chef. Ternström medverkade i Östekonomiska byrån som en resande kunskapare. Östekonomiska byrån kom senare att spela en roll i kampen mellan T-kontoret och Birger Elmérs IB.

Helmuth Ternberg var också inblandad i Raoul Wallenberg och dennes verksamhet. För det första så var Ternbergs bror Egon en av Raoul Wallenbergs gudfäder så det fanns en rent personlig koppling. För det andra var Ternberg ansvarig för C-byråns bevakning i Ungern. Detta arbete bedrevs bland annat genom täckföretaget ”Mellaneuropeiska handelsaktiebolaget” som grundats i samarbete Wallenbergsfären (som själv aktivt arbetade med underrättelseinhämtning) och en av de anställda på företaget var Raoul Wallenberg.

I nästa del behandlas Ternbergs verksamhet efter andra världskriget.

Källor:
[1] Jan Bergman ”Sekreterarklubben” Nordstedts 2014 
[2] Peter Bratt "IB och hotet mot vår säkerhet" Gidlunds 1973
[3] Lennart W. Frick & Lars Rosander ”Bakom hemligstämpeln” Historiska Media 2004
[4] Thomas Jonter "Rikets ögon och öron", till utställningen "Spionen" på Nordiska museet 1999.
[5] Thede Palm ”Några studier till T-kontorets historia”
[6] Erika Schwarze "Kodnamn Onkel" (för- och efterord Lena Svanberg) Bonniers 1993
[7] Maj Wechselman "De bruna förbindelserna" Ordfront 1995

Helmuth Ternberg - en legendarisk underrättelseman

I sista kapitlet av Sam Nilssons bok "T-kontoret: Underrättelsetjänst och västsamarbete" om fortsatta forskningsuppslag står följande

Den smått legendariske Helmuth Ternberg skulle förtjäna en egen forskningsinsats resulterande i något biografiskt verk.

Dock konstaterar Nilsson att detta sannolikt inte kommer att ske eftersom det finns för få källor, tillräckligt mycket är inte känt om Ternberg för att räcka till en egen bok. Det är inte bara i Nilssons bok som Ternberg spelar en viktig roll, och i detta inlägg har jag försökt samla ihop en del av det som skrivits om honom på olika håll.

Vi kan börja med namnet: enligt Lena Svanberg [6] står Ternberg i de militära rullorna som Hellmuth men den mer traditionella stavning Helmuth verkar vara den mest använda. Enligt Jan Bergman [1] ska en vän till Ternberg sagt att de två l:en berodde på en felstavning hos en myndighet.  Han använde dock oftast smeknamnet ”Teddy”. Förnamnet kommer från modern Augusta Limberg (född 1856) som tillhörde en balttysk familj och växte upp på ett godset Marienhof i Lifland. Vintrarna tillbringades i S:t Petersburg. Modern var utbildad lärarinna med examen från Dorpats universitet 1875.

Fadern Robert Ternberg var svensk mariningenjör och föräldrarna träffades på Krim. De gifte sig 1889 och bosatte sig i Sverige. 1890 får de sonen Egon (som också gör militär karriär och blir kommendörkapten) och den 13 september 1893 födds Helmuth. Familjen bor i en våning på Riddargatan 51 på Östermalm. 1903 dör fadern Robert Ternberg. För att klara försörjningen hyr modern ut rum i lägenheten. Hemma lärde sig Ternberg, förutom svenska, både tyska och ryska. Uppfostran ska ha varit gammaldags och Ternberg var genom livet galant mot damer, med ett artigt och belevat sätt.

1913 blir Ternberg kadett på Krigshögskolan Karlberg i Stockholm och går ut 1915 med usla betyg på grund av dåligt uppförande. Efter krigsskolan hamnar han på Dalregementet I13 i Falun och slutar som kapten. 1932 (även årtalen 1925 och 1931 förekommer i litteraturen) lämnar han armén och blir reservstatkapten. Efter militären arbetar han några år på Törnbloms reklambyrå men går sedan till sjöss och tjänstgör både som matros och eldare på Nordsjön och Medelhavet. Senare arbetar han på Marabou där han blir vän med ägaren, disponent Henning Throne-Holst.

Helmuth Ternberg

1933 finns han i Tyskland där han, som han själv uttrycker det, ”gör Torsten Kreuger, Stockholms-Tidningens ägare, vissa tjänster”. Enligt uppgift [7] är Ternberg under denna period intim vän med Rutger Essén, ordförande i Sveriges Nationella Förbund och en centralgestalt inom den svenska nazistiska rörelsen. På trettiotalet är han gift med modetecknerskan Britta Dahl. De skiljer sig 1938. År 1941 gift med Magriete Grosvald, född i Riga, fram till sin död.  Ternberg ska ha beskrivit äktenskapet som en ”räddningsgärning”. Ternberg ska också haft en relation med konstnären Ebba Ridderstad (f. Pauli) med vilken han hade en son [5].

Helmuth Ternberg

Enligt Gunnar Jarring ska Ternberg ha rekryterats av Carlos Adlercreutz informella uppbyggnad av en hemlig militär säkerhetstjänst. Ternberg tog därefter officiellt uppdrag hos Torsten Kreuger i Berlin (igen?) samtidigt som han fick sin agentutbildning av tyska Abwehr [1].

I nästa del behandlas Ternbergs verksamhet under andra världskriget.

Källor:
[1] Jan Bergman ”Sekreterarklubben” Nordstedts 2014 
[2] Peter Bratt "IB och hotet mot vår säkerhet" Gidlunds 1973
[3] Lennart W. Frick & Lars Rosander ”Bakom hemligstämpeln” Historiska Media 2004
[4] Thomas Jonter "Rikets ögon och öron", till utställningen "Spionen" på Nordiska museet 1999.
[5] Thede Palm ”Några studier till T-kontorets historia”
[6] Erika Schwarze "Kodnamn Onkel" (för- och efterord Lena Svanberg) Bonniers 1993
[7] Maj Wechselman "De bruna förbindelserna" Ordfront 1995