Helmuth Ternberg efter andra världskriget

Om  Helmuth Ternbergs liv efter andra världskriget (läs första delen).

Efter andra världskriget uppmärksammades C-byrån i ett flertal utredningar och även rättegångar. Dessa gällde dels byråns relationer till Axelmakterna under kriget, dels misstankar om ekonomiska oegentligheter. Bland annat gällde det den så kallade Skandistål-affären där ett privat bolag startat av Ternberg och andra ledande personer på C-byrån misstänktes ha tjänat stora pengar på bland annat vapenhandel under kriget. En annan skandal gällde den tyska krigskassan i Norge som ska ha förts till Stockholm från Lillehammer av C-byrån och därefter försvunnit.

På grund av all denna negativa uppmärksamhet beordrade försvarsminister Allan Vougt försvarsstabschefen C. A. Ehrensvärd att upplösa C-byrån och avskeda dess chef Petersén. Ternberg fick följa med sin chef. Ehrensvärd skriver i sin dagbok [7]:

Vougt har meddelat mig att han önskat att major Peterséns tjänstgöring på C-byrån omedelbart upphör. Motivet var främst att regeringen, om frågor uppkommer rörande samarbetet med andra länders underrättelsetjänst under kriget, önskar att kunna meddela att CP inte längre var i svenska underrättelseväsendets tjänst (…) Jag bestämde att en av CP:s närmaste män skulle avsluta sin tjänst samtidigt som CP.

C-byrån ersattes av T-kontoret under ledning av Thede Palm. Eftersom Ternbergs kontaktnät huvudsakligen fanns på den förlorande sidan i kriget kan man ju tro att han skulle vara av föga nytta för den nya organisationen. Men så ser inte spelreglerna ut i underrättelsevärlden. Den nazi-tyska underrättelsetjänsten (i alla fall öst-spionaget) fortsatte verka utan avbrott efter kriget, först i den halvofficiella Gehlen-organisationen som 1956 blev Västtysklands officiella underrättelsetjänst. Så Ternbergs kontaktnät var av stor nytta även under de första åren efter kriget, och han var knuten på konsultbasis till T-kontoret.

Så kallat Trekantsmöte med de svenska, norska och danska underrättelsetjänsterna.

Thede Palm kommenterade [5]:

HT var en komplicerad människa. Han var också en charmerande människa, och de första åren var han i sig en upplevelse, som man gladde sig åt att få möta. Hans sämre egenskaper kom fram, åtminstone för mig, först senare, efter kriget. Han kände sig illa behandlad - av mig vill jag hoppas endast undantagsvis. Men han blev, objektivt sett, mer besvärlig efter hand. Det sammanföll med att han drack för mycket och vid högre ålder gick det inte bra. Sista gången jag såg honom var i Tyskland, där han funnit en dam som underhöll honom.

Thede Palm

1952 emigrerade Ternberg till Tyskland och började arbeta direkt för Gehlen-organisationen. Han fortsatte att stödja T-kontoret med kontakter i Tyskland och även med spionaget mot Baltikum. Ternberg ska även ha haft kontakter med T-kontorets efterträdare IB och bland annat 1966 tagit initiativ till ett samarbete mellan IB och Jesuitorden om underrättelseutbyte rörande öststaterna [2].

Enligt Jan Bergman [1] var Ternberg djupt engagerad i uppbyggnaden av en ”motståndsrörelse mot kommunismen”. Chefen för ”Stay Behind” i Sverige Alvar Lindencrona ska ha varit en medarbetare till Ternberg. En personakt över Ternberg ska ha upprättats av östtyska Stasi i början av 50-talet. Den innehöll flera övervakningsrapporter från Ternbergs resor och hans kontakter med Organisation Gehlen. Enligt akten var Ternberg aktiv i underrättelsekretsar till i alla fall 1964.

De sista åren ska Ternberg varit sambo med frau Ruth Kraff i Worms i Tyskland och han dog den 24 maj 1971 i Tyskland. Ternberg är begravd på Galärvarvets kyrkogård och på minnesstenen står det "Fäderneslandets öga och öra 1940-1945".

Källor:
[1] Jan Bergman ”Sekreterarklubben” Nordstedts 2014 
[2] Peter Bratt "IB och hotet mot vår säkerhet" Gidlunds 1973
[3] Lennart W. Frick & Lars Rosander ”Bakom hemligstämpeln” Historiska Media 2004
[4] Thomas Jonter "Rikets ögon och öron", till utställningen "Spionen" på Nordiska museet 1999.
[5] Thede Palm ”Några studier till T-kontorets historia”
[6] Erika Schwarze "Kodnamn Onkel" (för- och efterord Lena Svanberg) Bonniers 1993
[7] Maj Wechselman "De bruna förbindelserna" Ordfront 1995

Helmuth Ternberg under andra världskriget

Om  Helmuth Ternbergs liv under andra världskriget (läs första delen).

I slutet av 30-talet, i samband med upprustningen av det svenska försvaret är Helmuth Ternberg tillbaka på Dalregementet. Efter det sovjetiska anfallet på Finland den 30 november 1939 mobiliseras Ternberg till finska gränsen som underrättelseofficer och chef för avdelning 1B, VI arméfördelningen. Hela avdelningen består av tre personer, förutom Ternberg, tolkarna Gunnar Jarring och Fahle Isberg.

Jarring beskriver 1993 Ternberg på följande sätt [6]:

Ternberg var en flegmatisk man som rörde sig långsamt och omständigt och alltid såg lika oberörd ut. Han hade definitivt anlag för underrättelsetjänst.
[…]
Ternberg hade ingen aning om vad en underrättelseofficer egentligen skulle göra. Han byggde upp en egen underrättelseverksamhet. Han skapade ett eget system med stafetter i Kemijärvi och Rovaniemi som skulle rapportera rysk aktivitet. Vi fick inte gå över gränsen men Ternberg gjorde det ändå, i civila kläder, och tog kontakt med folk. Typiskt för honom.

Ternberg anmälde sig som Finlandsfrivillig men han inte inställa sig innan Vinterkriget tog slut.

Gunnar Jarring blev senare placerad på den nybildade hemliga militära underrättelsetjänsten C-byrån (kallades ursprungligen G-sektionen). På denna medverkade han i rekryteringen av bland annat Johannes Hedberg, Thede Palm, Algot Törneman och Helmuth Ternberg som blev andreman till chefen, major Carl Petersén. Ternberg fortsätter som ställföreträdande chef fram till krigsslutet. Efter kriget ska försvarstabschefen Ehrensvärd beskrivit Ternberg som "en konstnärsnatur, uppslagsrik och effektiv" och sagt att han hellre skulle sett Ternberg som chef för C-byrån än Petersén [3].

Carl Petersén

På C-byrån ansvarat Ternberg bland annat för kontakter och informationsinhämtning i Tyskland, Finland och Sovjet. Han är ofta i Tyskland där han kallas ”unser Schwedischer Freund” (”vår svenske vän”) på den tyska underrättelsetjänsten Abwehr i Berlin. Han får också ett så kallats Sonderausweis (en sorts inrikespass) av Abwehr som gjorde det möjligt för honom att åka tåg fritt i Tyskland under kriget. Speciellt goda kontakter ska Ternberg haft med ”Fremde Heer Ost” under Reinhard Gehlen som stod för kunskapsinhämtningen österut.

I juni 1940 ser han till att Dagens Nyheter ackrediterar honom som ekonomen Georg Bross i Estland och Litauen. Som ”Sonderkorrespondent” för Norrköpings Tidningar ska han ha följt den tyska armen på östfronten fram till Stalingrad och kontinuerligt lämnat rapporter hem och till Gehlen.  Det berättas om Ternberg att han vid ett tillfälle kapat en sovjetisk färja från Tallin med ett lok ombord och överlämnat detta till tyskarna [2]. Ternberg ansvarar efter hemkomsten för transport av personal från Baltikum till Gotland med hjälp av Curt Andreasson som senare ansvarade för T-kontorets spionage mot Baltikum.

Ternberg medverkade till att det tyska slagskeppet Bismarcks kunde sänkas. Han gav den norske militärattachén i Stockholm, Alfred Roscher-Lund, upplysningar om fartygets exakta kurs 20 maj 1941. Denne förmedlade dessa till britterna som därmed kunde sänka fartyget [4]. Helmuth Ternberg ansvarade för värvningen av Erika Wendt (född Erika Schwarze) sekreterare vid tyska beskickningen i Stockholm som agent. Wendt får kodnamnet Onkel. Ternbergs personliga charm förefaller varit en mycket stor del av Wendts motivation för att arbeta för svenskarna. Efter en tid överlämnas ansvaret för Onkel från Ternberg till Börje Brattberg.

Erika Wendt

Ternberg startade en arbetsgrupp på C-byrån (troligen 1944) för att göra ekonomisk-politiska analyser av de stridande parterna. Denna gav senare upphov till Östekonomiska byrån där Ternbergs vän Jan Rydström blev chef. Ternström medverkade i Östekonomiska byrån som en resande kunskapare. Östekonomiska byrån kom senare att spela en roll i kampen mellan T-kontoret och Birger Elmérs IB.

Helmuth Ternberg var också inblandad i Raoul Wallenberg och dennes verksamhet. För det första så var Ternbergs bror Egon en av Raoul Wallenbergs gudfäder så det fanns en rent personlig koppling. För det andra var Ternberg ansvarig för C-byråns bevakning i Ungern. Detta arbete bedrevs bland annat genom täckföretaget ”Mellaneuropeiska handelsaktiebolaget” som grundats i samarbete Wallenbergsfären (som själv aktivt arbetade med underrättelseinhämtning) och en av de anställda på företaget var Raoul Wallenberg.

I nästa del behandlas Ternbergs verksamhet efter andra världskriget.

Källor:
[1] Jan Bergman ”Sekreterarklubben” Nordstedts 2014 
[2] Peter Bratt "IB och hotet mot vår säkerhet" Gidlunds 1973
[3] Lennart W. Frick & Lars Rosander ”Bakom hemligstämpeln” Historiska Media 2004
[4] Thomas Jonter "Rikets ögon och öron", till utställningen "Spionen" på Nordiska museet 1999.
[5] Thede Palm ”Några studier till T-kontorets historia”
[6] Erika Schwarze "Kodnamn Onkel" (för- och efterord Lena Svanberg) Bonniers 1993
[7] Maj Wechselman "De bruna förbindelserna" Ordfront 1995

Helmuth Ternberg - en legendarisk underrättelseman

I sista kapitlet av Sam Nilssons bok "T-kontoret: Underrättelsetjänst och västsamarbete" om fortsatta forskningsuppslag står följande

Den smått legendariske Helmuth Ternberg skulle förtjäna en egen forskningsinsats resulterande i något biografiskt verk.

Dock konstaterar Nilsson att detta sannolikt inte kommer att ske eftersom det finns för få källor, tillräckligt mycket är inte känt om Ternberg för att räcka till en egen bok. Det är inte bara i Nilssons bok som Ternberg spelar en viktig roll, och i detta inlägg har jag försökt samla ihop en del av det som skrivits om honom på olika håll.

Vi kan börja med namnet: enligt Lena Svanberg [6] står Ternberg i de militära rullorna som Hellmuth men den mer traditionella stavning Helmuth verkar vara den mest använda. Enligt Jan Bergman [1] ska en vän till Ternberg sagt att de två l:en berodde på en felstavning hos en myndighet.  Han använde dock oftast smeknamnet ”Teddy”. Förnamnet kommer från modern Augusta Limberg (född 1856) som tillhörde en balttysk familj och växte upp på ett godset Marienhof i Lifland. Vintrarna tillbringades i S:t Petersburg. Modern var utbildad lärarinna med examen från Dorpats universitet 1875.

Fadern Robert Ternberg var svensk mariningenjör och föräldrarna träffades på Krim. De gifte sig 1889 och bosatte sig i Sverige. 1890 får de sonen Egon (som också gör militär karriär och blir kommendörkapten) och den 13 september 1893 födds Helmuth. Familjen bor i en våning på Riddargatan 51 på Östermalm. 1903 dör fadern Robert Ternberg. För att klara försörjningen hyr modern ut rum i lägenheten. Hemma lärde sig Ternberg, förutom svenska, både tyska och ryska. Uppfostran ska ha varit gammaldags och Ternberg var genom livet galant mot damer, med ett artigt och belevat sätt.

1913 blir Ternberg kadett på Krigshögskolan Karlberg i Stockholm och går ut 1915 med usla betyg på grund av dåligt uppförande. Efter krigsskolan hamnar han på Dalregementet I13 i Falun och slutar som kapten. 1932 (även årtalen 1925 och 1931 förekommer i litteraturen) lämnar han armén och blir reservstatkapten. Efter militären arbetar han några år på Törnbloms reklambyrå men går sedan till sjöss och tjänstgör både som matros och eldare på Nordsjön och Medelhavet. Senare arbetar han på Marabou där han blir vän med ägaren, disponent Henning Throne-Holst.

Helmuth Ternberg

1933 finns han i Tyskland där han, som han själv uttrycker det, ”gör Torsten Kreuger, Stockholms-Tidningens ägare, vissa tjänster”. Enligt uppgift [7] är Ternberg under denna period intim vän med Rutger Essén, ordförande i Sveriges Nationella Förbund och en centralgestalt inom den svenska nazistiska rörelsen. På trettiotalet är han gift med modetecknerskan Britta Dahl. De skiljer sig 1938. År 1941 gift med Magriete Grosvald, född i Riga, fram till sin död.  Ternberg ska ha beskrivit äktenskapet som en ”räddningsgärning”. Ternberg ska också haft en relation med konstnären Ebba Ridderstad (f. Pauli) med vilken han hade en son [5].

Helmuth Ternberg

Enligt Gunnar Jarring ska Ternberg ha rekryterats av Carlos Adlercreutz informella uppbyggnad av en hemlig militär säkerhetstjänst. Ternberg tog därefter officiellt uppdrag hos Torsten Kreuger i Berlin (igen?) samtidigt som han fick sin agentutbildning av tyska Abwehr [1].

I nästa del behandlas Ternbergs verksamhet under andra världskriget.

Källor:
[1] Jan Bergman ”Sekreterarklubben” Nordstedts 2014 
[2] Peter Bratt "IB och hotet mot vår säkerhet" Gidlunds 1973
[3] Lennart W. Frick & Lars Rosander ”Bakom hemligstämpeln” Historiska Media 2004
[4] Thomas Jonter "Rikets ögon och öron", till utställningen "Spionen" på Nordiska museet 1999.
[5] Thede Palm ”Några studier till T-kontorets historia”
[6] Erika Schwarze "Kodnamn Onkel" (för- och efterord Lena Svanberg) Bonniers 1993
[7] Maj Wechselman "De bruna förbindelserna" Ordfront 1995

Kodnamn Onkel

Förra veckan lyssnade på Nordegren & Epstein i P1 som talade med Jan Bergman om hans bok "Sekreterarklubben" som handlar om Bergmans mor och andra kvinnor som värvades av Helmuth Ternberg för att arbeta som spioner för C-byrån under andra världskriget. Som av en slump hade jag samma dag lästa klart en annan bok om en kvinnlig sekreterare som värvades som spion av Ternberg under andra världskriget. I detta fall var dock kvinnan tyska, hette efter kriget Erika Schwarze (under kriget Wendt) och hon berättade sin historia i boken "Kodnamn Onkel" (Bonniers 1993).

I förordet skriver Lena Svanberg att "exaktheten i hennes skildring får oss att tro att hon fört dagbok" vilket beskriver boken väl. I boken får man en känsla för Stockholm under andra världskriget, en neutral stad där spionkriget går på högsta varv. Men också en stad med ett överflöd av lyx och trygghet i ett krigsdrabbat Europa. Författarinnan undviker noggrant efterhandskonstruktioner, hennes karaktär i boken har ingen översikt och vet inte hur historien kommer att utvecklas vilket bidrar till en realism i boken. På det hela taget ger Schwarze en inte så positiv bild av sig själv. Att hon var vacker påpekas flera gånger, hennes största intressen tycks ha varit kläder och attraktiva män. Innan kriget har hon varit gift i några år, inte av kärlek utan ihop om att bli en försörjd hemmafru med tid för sin konst.

Inte heller hennes motiv för att arbeta för den svenska säkerhetstjänsten framställs som heroiska eller nobla. "Teddy" Ternbergs personliga charm verkar ha varit den mest avgörande faktorn, utöver detta är det en serie små oskyldiga steg som till slut resulterar i att hennes förräderi är ett faktum. Å andra sidan är väl detta, så vitt jag kan begripa, en realistisk bild av hur man värvar spioner, försiktigt, försiktigt. Om det är på någon punkt där hennes berättelse känns lite underlig är det i beskrivningen av nazismen. Enligt Schwarze verkar det funnits en minoritet tyskar som var övertygade nazister medan majoriteten, mer eller mindre aktivt, är motståndare till nationalsocialismen. Detta ska alltså även gälla för personal i den militära underrättelsetjänsten som är placerade utomlands, till exempel i Stockholm eller ockuperade Norge. Jag vet inte hur många gånger i boken författarinnan känner ett tyst samförstånd med en annan tysk om att Hitler egentligen är en katastrof för landet. Kanske var det så, kanske inte. Samma tanke återkommer i synen på Helmuth Ternberg. Att han har mycket goda relationer med den tyska försvarsledningen är för Schwarze uppenbart (han kallas ständigt för "unser schwedischer Freund" där). Ändå tar hon för givet att han arbetar för att besegra Tyskland och nazismen. Jag kan här nöja mig med att konstaterar att alla inte håller med om denna bedömning.

När man talar om kvinnor som spioner så tilldrar sig frågan som sex naturligtvis ett extra intresse. Schwarze blir utbjuden på middag av en överordnad som vill ha henne som älskarinna. När hennes kontaktman Börje Brattberg får höra detta blir han intresserad och vill att hon ska tacka ja:

- Och så tjatar han att jag ska komma hem till honom på middag.
- Och det har du ingen lust med?
- Nej, verkligen inte. Jag vet mycket väl vad han vill. Och det vill inte jag.
- Men kan du inte acceptera en inbjudan i alla fall?
- Och gå i säng med honom? Aldrig.
- Det är du tillräcklig smart för att undvika.

Kontaktmannen får som han vill och det blir en serie middagar hos den överordnade.

I sitt efterord försöker Lena Svanberg placera Schwarzes historia i ett sammanhang och motivera varför man ska tar på den överhuvudtaget. Mycket handlar om Helmuth Ternberg (eller kanske Hellmuth, som Svanberg menar att han står som i de militära pappren) och hon ger på det hela taget en positiv bild av honom och hans insats. Kanske lite väl positiv. Till exempel tas rättegången efter kriget mot Robert Paulsson upp tämligen utförligt. Paulsson var byråinspektör på Statens Utlänningskommission och dömdes för samarbete med tyskarna, bland annat för att ha lämnat vidare information om Schwarzes spionage. Dock nämner Svanberg ingenstans att även Ternberg dömdes efter kriget för sina relationer till Tyskland (se här).    

De bruna förbindelserna

Om jag skulle ha beskrivit hur den allmänna debatten gick i Sverige om det svenska agerandet under andra världskriget strax efter detsamma, skulle jag ha sagt att tyskvänligheten och den svenska undfallenhet mot Nazityskland var "offentliga hemligheter" och att diskussionen om detta inte startade förrän flera decennier efter kriget. I Maj Wechelsmanns "De bruna förbindelserna" (Ordfront 1995) lär jag mig att så inte alls är fallet. I boken presenteras flera exempel på undersökande artiklar kring namngivna svenska officerare och tjänstemän och deras relationer till den tyska krigsmakten som publicerades i svenska tidningar med början redan 1945. På avslöjandena följde rättegångar och minst tre högt uppsatta officerare dömdes i domstol, både för att berikat sig själva och för att ha arbetat för nära Nazityskland. För den hemliga militära underrättelsetjänsten C-byrån blev skandalerna så betungande att regeringen upplöste organisationen och avskedade de två högsta cheferna Carl Petersén och Helmuth Ternberg.

I boken följer Wechelsmann upp Peterséns, Ternbergs och C-byråns verksamhet under kriget, till stor del med hjälp av de arkiv som nu är offentliga, och även vad som hände efter C-byråns nedläggning. Hon beskriver det nära samarbetet med Nazityskland och tyskvänliga fraktioner i de ockuperade Danmark och Norge, samt det krigshärjade Finland. Efter kriget menar Wechelsmann att bland annat Petersén och Ternberg ägnade mycket tid åt att lägga grunden för en framtida motståndsrörelse, modellerade på den tyska varulvs-organisationen eller NATOs Gladio-rörelse. I sammanhanget beskrivs även tillkomsten av den konkurrerande nazistiska Sveaborg, skapad av Otto Hallberg. Det finns i dessa delar några punkter där boken känns gammal. Wechelsmann beskriver den svenska "stay behind"-organisationen som finansierad av CIA och närmast en del av Gladio. Som jag förstår det är det en åsikt som inte delas av många idag, snarare brukar den svenska organisationens tillkomst beskrivas som avsedda att blockera framväxten av en CIA-ledd rörelse. Författaren slänger också in några funderingar om kopplingar till Palmemordet som inte har burit någon vidare frukt sedan boken skrevs.

Svenskt hemligt samarbete med utländska underrättelsetjänster

I Sam Nilssons bok "T-kontoret: Underrättelsetjänst och västsamarbete" ges, som titeln antyder, en bild av hur den hemliga svenska militära underrättelsetjänsten T-kontoret samarbetade med andra västliga underrättelsetjänster. Arbetet baseras på de stora delar av T-kontorets arkiv som finns, delvis på mystiska grunder, bevarat för eftervärlden och som steg för steg blir tillgängligt för forskning. I motsats till vad man kanske tror så är innehållet i dessa före detta hemligstämplade rapporter inte särskilt spännande. Anledning ligger i att underrättelsetjänsters främsta arbetsverktyg är den så kallade "normalbilden". För att kunna varna för att något speciellt är på gång måste man veta vad som är normalt. Därför innehåller rapporterna sådant som: hur många tåg stod vid denna station då och då, att passera gränskontrollen X tog Y minuter, i hamnen Z fanns det tre stycken militära fartyg, på torget i A syns uniformerad personal. Författaren har därför valt en annan vinkling för att tolka materialet. För att undvika rundgång i den ständiga byteshandeln mellan underrättelsetjänster är varje rapport märkt med källa, om den mottagits från främmande land, och mottagare, om den lämnats vidare. Därigenom kan författaren göra ett bokslut över T-kontorets byteshandeln med främmande länder under åren 1946-1950.

Författaren går mycket sakligt tillväga: så här många rapporter skickades till land X, så här många togs emot och detta var dessa huvudsakliga innehåll. På detta sätt upprättar han "balansräkningar" över samarbetet med bland annat de nordiska länderna, Tyskland, USA och England. Boken ger därigenom en mycket tydlig och enkel bild av hur ett samarbete mellan underrättelsetjänster kan (kunde) se ut.

Land	Rapporter till landet	Rapporter från landet
Finland	0	239
Danmark	640	508
Norge	280	50,5
Storbritannien	341	112
USA	28	7
Schweiz	0	273,5
Västtyskland	62	81,5

Som läsare hoppas man egentligen bara på en fortsättning som täcker senare år. (Jag skrev ett första inlägg om boken här)

T-kontoret: Underrättelsetjänst och västsamarbete

Jag har börjat läsa Sam Nilssons bok "T-kontoret: Underrättelsetjänst och västsamarbete". Som man kan gissa från titeln handlar den om T-kontoret och försöker från arkivkällor dra slutsatser om denna underrättelsetjänsts samarbete med väst. Boken är ett akademiskt arbete (utgiven inom ramen för forskningsprojektet "Försvaret och Kalla Kriget") men författaren tvekar ändå inte att både uttrycka starka åsikter samt vara rolig.

Sam Nilsson angående den så kallade FRA-lagen:

Den allmänna mediadebatten inför riksdagsbeslutet i frågan den 18 juni 2008 (och långt därefter) framstår för eftervärlden som veckor då massmedia fullständigt och medvetet lurade det svenska folket.

Angående att information från tyska källor fått täcknamnet "T", möjligen inspirerade av danska kollegor:

Men att hävda att T lånats från danskarna vore antagligen att anklaga T-kontoret för dålig fantasi, personalen borde själva ha kunnat observera att T är första bokstaven i Tyskland.

Mer om  "T-kontoret: Underrättelsetjänst och västsamarbete" här.

Ahlenius källor

Inga-Britta Ahlenius skriver i ett inlägg på Dagens Nyheters Debatt-sida att Stay Behind-organisationen i Sverige snarast bör utredas, bland annat i syfte att utreda om den var inblandad i mordet på Olof Palme. Hon lutar sig i artikeln i huvudsak på två källor: en artikel ("Nato’s Secret Army in Neutral Sweden") av forskarna Daniele Ganser och Mats Deland samt Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen - Sveriges hemliga Nato-förbindelser". För den som är intresserad av Ahlenius källor finns artikeln att hämta på Gansers hemsida. Om Mikael Holmströms bok har jag skrivit sammanlagt åtta inlägg (se här), bland annat om Frosten år, om ubåtskränkningarna och om huruvida Palme mördades för att han motarbetade USA.

Äntligen en bok om Stay Behind

Min saknad av en bok om "Stay Behind"-rörelsen i Sverige har varit stor. Det är ett ämne som jag gärna hade skrivit en bok om själv. Men nu har tydligen journalisten på Svenska Dagbladet Mikael Holmström skrivit en bok, "Den dolda alliansen - Sveriges hemliga Nato-förbindelser" (i SvD till exempel här och här), som ska fylla hålet. Mina förhoppningar är stora och jag är beredd på att bli besviken. För jag tror att "Stay Behind" är en viktig pusselbit i förståelsen av Sveriges "kalla krigs"-historia; bredvid den allmänna relationen till Nato, IB och den svenska atombomben den viktigaste.

Information om ämnet har varit svår att komma över och i en bok som "Bakom hemligstämpeln" av Lennart W. Frick och Lars Rosander, där det faktiskt finns ett kort avsnitt om Alvar Lindencrona och "Stay Behind", sägs, frustrerande nog, att även efter "kalla kriget"

måste tanken på stay behind-verksamhet hållas levande .[...] Få kan överblicka hela denna bild och det är inte heller meningen

Jag hoppas att Mikael Holmström i alla fall försöker förmedla en sådan överblick.

---

Nu har jag börjat läsa boken.