Om kungens privatliv

I dessa dagar när man flitigt debatterar hur och hur mycket man bör tala om kungens privatliv tycker jag att det kan vara värt att påminna om att det inte är första gången vi har haft denna debatt. På 50-talet hade vi den så kallade Haijby-affären som handlade, till viss del, om kungens privatliv men huvudsakligen om de åtgärder som hade vidtagits från officiellt håll för att hindra en debatt om detta privatliv. Om vi idag har en självpåtagen censur hos tidningsredaktioner och ett hot om en ogynnsam behandling från hovet, så har man tidigare, i alla fall, inte tvekat att gå längre, till inlåsning på mentalsjukhus och hot om koncentrationsläger.

Kungen i detta fall var alltså Gustav V och Haijby var Kurt Haijby, en restaurangägare i Stockholm. Skandalens grund var den affär mellan dessa två som, enligt Haijby, inleddes 1933 och varade några år. För att förhindra att detta påstående blev offentligt så betalade hovet ut en mängd pengar till Haijby med start 1936. Det kan vara värt att påminna att vid denna tidpunkt var homosexualitet fortfarande olagligt i Sverige (homosexuella handlingar mellan vuxna avkriminaliserades först 1944). Som en permanent lösning fick hovets advokat i uppdrag att förmå Kurt Haijby att emigrera utomlands och han reste också till USA. Där, påstod han, fick han dock inte de pengar han blivit lovad utan han återvände till Sverige och utbetalningarna fortsatte.

1938 greps Haijby för misstänkt sexuell otukt mot minderåriga. Under förhören antydde Haijby att han hade en affär med Gustav V. Då grep överståthållare Torsten Nothin in och Haijby placerade på Beckomberga sinnessjukhus. När han skulle skrivas ut gavs han valet att åtalas eller att åter emigrera. Haijby valde utlandet och, efter att ha skriftligen lovat att hålla inne med sina "anklagelser" mot kungen, flyttade han till Tyskland (hösten 1938!) med ett månatligt underhåll. Dock blev han även i Tyskland anklagad och dömd för otukt med minderårig. Efter avtjänat straff hölls Haijby i förvar av Gestapo och de ska vid denna tidpunkt frågat svenska polismyndigheter om det fanns något intresse av att Haijby placerades i koncentrationsläger. I så fall kunde Gestapo bistå.

1940 återvände Haijby igen till Sverige. Nu ville han ge offentlighet åt sin historia och kontaktade "skandalförfattaren" Gustaf Ericsson (läs gärna "Mannen som kom tillbaka från de döda" för mer om denna fascinerande person). Överståthållare Nothin övertalade istället, genom ombud, Haijby att lägga in sig på mentalsjukhus. 1946 betalades ytterligare pengar ut till Haijby mot löfte om att ingen bok skulle tryckas. Trots detta offentliggjorde Haijby sina anklagelser om rättsövergrepp mot honom i den på eget förlag utgivna nyckelromanen "Patrik Kajson går igen". Boken lämnade tryckeriet i december 1947. Upplagan var på 1 000 exemplar. Regeringen informerades om saken av justitieminister Zetterberg. Ingen önskade en tryckfrihetsrättegång så regeringen bestämde sig för att uppmana bokhandlarna i Stockholm att vägra sälja boken, vilket skedde. Senare inköpte polisen större delen av upplagan och lagrade den i polishuset. Inköpet bekostades delvis med pengar från hovet.

Efter Gustav V död 1950 skrev Haijby ett stort antal brev om sin historia till olika myndigheter vilket ledde till att affären fick offentlighet. Haijby åtalades och dömdes 1952 till åtta års fängelse för grov utpressning. Haijby-affären blev en stor skandal där personer som Herbert Tingsten och Wilhelm Moberg starkt kritierade den behandling som Kurt Haijby utsatts för.

Som slutsats kan man väl undra om Camilla Henemark verkligen vet vad hon har gett sig in i.

Inte kung, inte president, men riksföreståndare

Eftersom monarkins vara eller inte vara diskuteras flitigt dessa dagar kan det vara värt att påminna om en sak som många verkar (avsiktligt?) missförstå. Om vi inför republik betyder det inte att vi måste ha en folkvald president, med eller utan makt, som statschef. Det finns flera andra möjligheter varav i alla fall två, enligt mig, är att föredra.

Statsministern kan också vara statschef. Vårt styrelsesätt bygger inte på någon maktdelning där statchef har en viktig roll som motvikt mot statsministern (eftersom kungen, i stort sätt, inte har någon formell makt). Därför skulle denna delade roll inte var något problem. Faktum är att statsministern redan representerar Sverige i sammanhang där det vore mer naturligt med statschefen, till exempel underskrevs och överlämnades Sveriges ansökan om medlemskap i EG av dåvarande statsminister Ingvar Carlsson (något som fått vissa att hävda att vårt medlemskap i EG/EU inte är gilitgt).

Min kandidat till rollen som statschef i Republiken Sverige är dock talmannen. Talmannen är opolitisk ordförande för riksdagen, vilken är Sveriges högsta beslutande organ. Talmannen träder även in som tillförordnad statschef, kallad Riksföreståndare, om statschefen inte kan fullgöra sitt uppdrag. Om vi inför republik så kommer ju ätten Bernadotte inte att kunna utföra sitt uppdrag att bidra med en statschef, så det är ju redan så att talmannen bör träda in.

Då får hon väl gifta sig varje år

Handelns utredningsinstitut har kommit fram till att kronprinsessan Victorias bröllop kommer att dra in mer pengar än väntat till handeln i Stockholm. En utredare uttalar sig om att bröllopet säkert kommer att dra in mer pengar än vad det kommer att kosta. Men då borde väl Victoria gifta sig varje år?
Som statsanställd är det väl utmärkt om hon kan få en arbetsuppgift som är så ekonomiskt lönsam. Personligen skulle jag gärna se ett system där gemålsrollen kan roteras bland folket, eller kanske tilldelas utländska personer som gjort sig förtjänta. Om möjligheten till kungliga statsbesök är viktig för svensk exportindustri så borde väl chansen att få gifta sig med den svenska kronprinsessan vid en lyckad JAS-affär smälla ännu högre?

När vi ändå är inne på ämnet monarki: bevara succesionsordningen vid införandet av republik. Jag hoppas att vi en dag kommer att få republik i Sverige. Däremot vill jag inte då ha en direktvald president som statschef. Jag tycker att vi istället ska behålla succesionsordningen men utan ärvda ämbeten i toppen. Om kungen och kronprinsessan är indisponibla så blir idag talmannen statschef. Det är inget konstigt val: talmannen är ordförande för Sveriges högsta beslutande organ (riksdagen). Det är det naturliga valet av statschef i republiken Sverige.