Allierade i Sverige under kriget

I olika sammanhang har det skrivits mycket om Sveriges och svenskars samarbete med Nazityskland under andra världskriget. Stockholms roll som tummelplats för militärer, agenter och motståndsmän har också skildrats. I boken "Operation Sepals - hemliga baser i Sverige 1944-1945" av Roger Albrigtsen är fokuset ett helt annat eftersom boken behandlar allierade baser på svensk mark i de allra nordligaste delarna av Sverige.

I slutet av kriget 1944 fick man från brittisk och amerikansk sida ett allt större behov av att kunna stödja den norska motståndsrörelsen med material och personal. Efter att ha kartlagt möjligheterna i Nordnorge, bland annat om man kunde föra in material sjövägen, beslutade man sig för att göra det via luftlandsättning av material i de svenska fjällen som sedan förs över gränsen. För detta ändamål behövdes permanenta, bemannade baser på svensk mark. Som kodnamn för baserna i Sverige valde man den botaniska termen Sepals medan den besläktade termen Perianths användes för att beteckna grupperna som opererade från baserna. Sepals-baserna var bemannade med personal från norska motståndsrörelsen, amerikanska OSS och brittiska SOE, och försågs med underhåll av svenska militären.

Denna allierade verksamhet i Sverige under brinnande krig skedde utan regeringens kunskap eller godkännande men dock med stöd på andra nivåer i den svenska militären och underrättelsetjänsten. En av de inblandade var senare överbefälhavaren Stig Synnergren och även Fahle Isberg från C-byrån förekommer i boken. Baserna användes inte bara för att ta emot material och smuggla in det i Norge utan tjänade även som en länk i kedjan för att smuggla personer in och ut ur Norge. I perioder tog man emot relativt stora mängder flyktingar. Personal från baserna utförde även raider och sabotage-uppdrag inne i Norge. I praktiken användes aldrig luftlandsättning av material utan förnödenheterna kom in via Bromma flygplats, därifrån på järnväg till norra Sverige för att till sist transporteras med häst eller ren till baserna från Abisko eller Kiruna.

Tredje rikets myter

Det har sagts att om man jämför ett hundra år gammalt uppslagsverk med ett nytt så är det bara inom ämnet historia som mängden fastslagna fakta minskat, inte ökat. Inom alla andra kunskapsområden utökar man ständigt mängden vetande medans historikerna ifrågasätter och kritiserar sådant som var etablerad kunskap för hundra år sedan. Om detta är sant så kan man tänka sig att det finns de som reagerar negativt på det. Sådana som lätt blir språkpoliser, som vill ha ordning och reda, inte en massa tvetydighet och flum.

En grupp där man kan hitta denna typ av personer är bland skeptikerna. Detta kan förefalla förvånande; för skeptiker, sådana som är skeptiska, är väl ifrågasättande och kritik själva livsluften? Enligt min erfarenhet så svaret nej. Många skeptiker är förvisso skeptiska och ifrågasättande men bara inom vissa bestämda gränser. Kritiken reserveras för pseudovetenskapen, "woo-woo" som man säger, medan det som finns inom vetenskapens ramar besparas. Många har dessutom en mycket enkel bild av gränsen mellan vetenskap och "woo-woo": vetenskap är det som precis idag accepteras av en konsensus bland vetenskapspersoner, pseudovetenskap är allting annat.

Såvitt jag har förstått så kan Peter Olausson (med bloggen Faktoider bland annat) sägas vara en del av den svenska skeptikerrörelsen. Mot bakgrund av det jag skriver ovan, så är en av de bästa sakerna med hans bok "Tredje rikets myter" (bokus, adlibris) det utrymme han lämnar åt tvivel och osäkerhet. Det finns en hel del frågor om Tredje riket som vi inte kan besvara och Olausson lyfter fram många sådana på ett förtjänstfullt sätt. Detta rör sig inte bara om sådant som är förlorat i tidens dimma, utan om sådant man helt enkelt inte kan veta. Det tredje riket, och det tyska nazistpartiet, var inte de välordnade monoliter man kan förledas att tro, utan präglades istället av inre motsägelser och konflikter på alla nivåer.

Som ett exempel på sådana obesvarbara frågor kan vi välja den om nationalsocialismen och religionen. Ville nazisterna skapa en ny religion för Tredje riket eller ville de hålla fast vid kristendomen? Olausson besvarar frågan på följande sätt:

[H]är finns det ett antal planer, mer eller mindre välformulerade, genomtänkta, övertygande och motstridiga, som utvecklades av ett flertal förmågor; efter en tysk seger hade dessa helt säkert gått i clinch med varandra, konspirerande och intrigerande, så som brukligt var. Någon enhetlig, övergripande, av högsta ort antagen master plan fanns aldrig.

Som läsare av denna blogg vet så är frågan om nazismen och kristendomen aktuell ännu idag för svenska nazister. Även andra områden där jag har förkunskaper (till exempel olika protonazistiska rörelser) behandlas väl av Olausson.  Bland sina källor till boken lyfter författaren fram Nicholas Goodrick-Clarkes  "The Occult Roots of Nazism" vilket är ett gott val. Jag behandlar den här tillsammans med samme författares "Black Sun: Aryan cults, esoteric nazism and the politics of identity" och Göran Dahls "Radikalare än Hitler?".

På tal om källor måste jag dock lyfta frågan om avsaknad av källhänvisningar och notapparat i boken. Jag accepterar att boken inte är ett akademiskt verk och att notapparaten skulle blivit mycket omfattande men att helt utelämna källhänvisningar är ett underligt beslut. Ett konkret exempel: på sidan 246 i boken diskuteras (bland annat) vilken film som visades på biograf Rex i Antwerpen den 16 december 1944 då en V2-raket slog ned och dödade mer än 500 personer (det största antalet döda orsakade av en V2:a). Olausson noterar att vissa källor säger att det var "Buffalo Bill" men att sanningen är att det var "The Plainsman". Utan någon källhänvisning blir detta bara ett auktoritetsargument: jag kan välja att tro på Olaussons uppgift men bara för att jag gör bedömning att han är noggrann och tillförlitlig. Vill jag veta måste jag göra samma arbete själv som författaren redan gjort. 

Om kungens privatliv

I dessa dagar när man flitigt debatterar hur och hur mycket man bör tala om kungens privatliv tycker jag att det kan vara värt att påminna om att det inte är första gången vi har haft denna debatt. På 50-talet hade vi den så kallade Haijby-affären som handlade, till viss del, om kungens privatliv men huvudsakligen om de åtgärder som hade vidtagits från officiellt håll för att hindra en debatt om detta privatliv. Om vi idag har en självpåtagen censur hos tidningsredaktioner och ett hot om en ogynnsam behandling från hovet, så har man tidigare, i alla fall, inte tvekat att gå längre, till inlåsning på mentalsjukhus och hot om koncentrationsläger.

Kungen i detta fall var alltså Gustav V och Haijby var Kurt Haijby, en restaurangägare i Stockholm. Skandalens grund var den affär mellan dessa två som, enligt Haijby, inleddes 1933 och varade några år. För att förhindra att detta påstående blev offentligt så betalade hovet ut en mängd pengar till Haijby med start 1936. Det kan vara värt att påminna att vid denna tidpunkt var homosexualitet fortfarande olagligt i Sverige (homosexuella handlingar mellan vuxna avkriminaliserades först 1944). Som en permanent lösning fick hovets advokat i uppdrag att förmå Kurt Haijby att emigrera utomlands och han reste också till USA. Där, påstod han, fick han dock inte de pengar han blivit lovad utan han återvände till Sverige och utbetalningarna fortsatte.

1938 greps Haijby för misstänkt sexuell otukt mot minderåriga. Under förhören antydde Haijby att han hade en affär med Gustav V. Då grep överståthållare Torsten Nothin in och Haijby placerade på Beckomberga sinnessjukhus. När han skulle skrivas ut gavs han valet att åtalas eller att åter emigrera. Haijby valde utlandet och, efter att ha skriftligen lovat att hålla inne med sina "anklagelser" mot kungen, flyttade han till Tyskland (hösten 1938!) med ett månatligt underhåll. Dock blev han även i Tyskland anklagad och dömd för otukt med minderårig. Efter avtjänat straff hölls Haijby i förvar av Gestapo och de ska vid denna tidpunkt frågat svenska polismyndigheter om det fanns något intresse av att Haijby placerades i koncentrationsläger. I så fall kunde Gestapo bistå.

1940 återvände Haijby igen till Sverige. Nu ville han ge offentlighet åt sin historia och kontaktade "skandalförfattaren" Gustaf Ericsson (läs gärna "Mannen som kom tillbaka från de döda" för mer om denna fascinerande person). Överståthållare Nothin övertalade istället, genom ombud, Haijby att lägga in sig på mentalsjukhus. 1946 betalades ytterligare pengar ut till Haijby mot löfte om att ingen bok skulle tryckas. Trots detta offentliggjorde Haijby sina anklagelser om rättsövergrepp mot honom i den på eget förlag utgivna nyckelromanen "Patrik Kajson går igen". Boken lämnade tryckeriet i december 1947. Upplagan var på 1 000 exemplar. Regeringen informerades om saken av justitieminister Zetterberg. Ingen önskade en tryckfrihetsrättegång så regeringen bestämde sig för att uppmana bokhandlarna i Stockholm att vägra sälja boken, vilket skedde. Senare inköpte polisen större delen av upplagan och lagrade den i polishuset. Inköpet bekostades delvis med pengar från hovet.

Efter Gustav V död 1950 skrev Haijby ett stort antal brev om sin historia till olika myndigheter vilket ledde till att affären fick offentlighet. Haijby åtalades och dömdes 1952 till åtta års fängelse för grov utpressning. Haijby-affären blev en stor skandal där personer som Herbert Tingsten och Wilhelm Moberg starkt kritierade den behandling som Kurt Haijby utsatts för.

Som slutsats kan man väl undra om Camilla Henemark verkligen vet vad hon har gett sig in i.