Egentligen var det först när Omar närmade sig antisemitismen som han dök upp på min radar. Hans Studiegrupp Augeli i Uppsala erbjöd en fascinerande samling föreläsare, en veritabel "Vem är vem" från den svenska alternativvärlden. Gruppen gav också en påminnelse om att ett krav på en "oortodox" syn på judendomen inte är en stor begränsning om man vill bjuda in talare med alternativa idéer om politik, religion, vetenskap eller konst. Jag förhåller mig skeptisk till folk som skriker "antisemit" i alla möjliga och omöjliga sammanhang men kunde ändå notera hur lätt det verkade vara för Omar att hitta personer som tangerade eller överskred gränsen till antisemitismen.
Att Omar även skulle bryta med antisemitismen förvånade mig inte. Han bekräftar nämligen en av mina gamla käpphästar: det är svårt att vara antisemit. Detta gäller i alla fall om man har lite striktare krav på vad som ska räknas som antisemitism. Att hitta enskilda judiska makthavare, öppna eller dolda, som man tycker illa om är inte svårt. Men att säga om någon amerikansk neo-con att "han är ond och jude" är inte antisemitism, för att passera gränsen krävs "han är ond för att han är jude". Jag menar att Omar skildrar det svåra, nästan omöjliga, i en sådan hållning när han beskriver ett möte med en ung judisk kvinna i Uppsala. Han märker att hon känner olust inför mötet med honom, hon vet vem han är och vilka åsikter han har framfört. Men, tänker Omar, "[j]ag är väl ingen man behöver vara rädd för".
Efter händelsen tänkte jag att jag kanske inte bara var ett offer, en som blivit mobbad och utfryst på orättfärdiga grunder. Jag kanske också var en förövare. Jag försökte sätta mig in i hur andra upplevde det jag gjorde och sade. I den här tjejens ögon var det kanske jag som var mobbaren.Det är denna vilja att sätta sig in i och förstå andra människor som gör Omar direkt olämplig som religiös eller politisk fanatiker. På ett annat ställe i boken beskriver han hur en bekant, en konvertit intresserad av Omars radikalisering, kommenterat ett videoklipp av en kvinna som piskas med att det inte var något att förfäras över, att det var helt i sin ordning. Men, menar Omar:
För mig finns det inga omständigheter i världen som kan rättfärdiga att en människa stenas, stympas eller piskasI sin (gamla) blogg skrev Omar en del om judar men ännu mer om wahhabismen och andra avarter inom islam. Efter avståndstagandet från antisemitismen verkar kritiken av wahhabismen blivit Omars överskuggande mål. Detta är i min mening mycket välbehövligt. Första steget mot en relevant diskussion kring islam är att ta insikten "det finns inte en islam" på allvar och skilja ut olika delar inom islam. Precis som det för varje upplyst västerlänning är självklart att det finns delar inom kristendomen som förtjänar att kritiseras och bekämpas gäller naturligtvis samma sak för islam. Här hoppas jag att Omar har en roll att fylla. När han pekar ut företeelser som förtjänat kritik kan det kanske, med Omars bakgrund som muslim och före detta "insider", få en annan tyngd än när Per Gudmundsson gör det (även om nu till och med Expo lyft upp ett av Gudmundssons avslöjanden). "En opieätares bekännelse" är tunn på denna typ av inblickar men de finns på Omars blogg.
Efter att ha läst småskriften fanns det två frågor hos mig. Sedan dess har en av dem fått svar. Frågorna var:
Omar verkar fortfarande ha något av en blind fläck för avarter inom shia-islam och Iran. I ljuset av resonemanget om den piskande kvinnan ovan vore det intressant att höra Omar kommentera till exempel fatwan mot Salman Rushdie, finns det några omständigheter när författare förtjänar att dö?
Vad händer med relationen mellan Omar och de av hans kontakter som inte tar avstånd från antisemitismen? Här verkar Omar svara i ett blogginlägg angående Lasse Wilhelmson. Utan tvekan med sorg i rösten tar Omar parti för kritkerna och fördömer antisemitismen.
