Whether someone owns a gun is a more powerful predictor of a person’s political party than her gender, whether she identifies as gay or lesbian, whether she is Hispanic, whether she lives in the South or a number of other demographic characteristics.Party Identity in a Gun Cabinet
Sidor
▼
torsdag 20 december 2012
USA och vapen
Varför är frågor om vapen så laddade i USA? Nate Silver försöker förklara:
tisdag 11 december 2012
"Kriget mot julen" har kommit
"The War on Christmas" är en gammal amerikansk tradition där konservativa tyckare innan jul högljutt oroar sig för att onda krafter är på väg att förstöra Amerika genom att angripa julfirande. Angreppen består oftast av sådant som att man byter ut ordet "christmas" mot till exempel "winter festival" eller plockar bort jesus-barnet i olika sammanhang. Nu verkar denna tradition vara på väg att ta steget över Atlanten till vårt land. Här finns ju sedan länge en årstidsbunden debatt om relationen mellan skola och kyrka men i år har denna breddats till en allmän "Kriget mot julen"-oro. Man ägnar sig åt att i detalj studera planerna för olika lokala evenemang för att nitiskt avgöra om dessa lever upp till kraven på en traditionell, svensk (kristen) jul. Alla avvikelser tas som bevis för att PK-eliten försöker utrota svenskarna som etnisk grupp.
Resultaten är förvirrande. Ett planerat luciafirande i Laxå, med traditionellt luciatåg (där flickorna är lucia eller tärnor, pojkarna stjärngossar eller tomtar), traditionella luciasånger (vilket är kristna psalmer för den som missat det), där det efteråt bjuds på traditionellt luciafika (med lussebullar och kanske saftglögg) har blivit det ultimata beviset på att muslimkramarna håller på och förbjuder allt traditionellt och svenskt. Detta för att det inte ska vara några pepparkaksgubbar i tåget och inga pepparkakor till fikat.
På köpet blir en kvinna med utländsk bakgrund, som jämför luciatåg med Ku Klux Klan, hjälte för de främlingsfientliga.
Dessutom, i ett traditionellt, svenskt luciatåg finns det väl inga pepparkaksgubbar? Lucia, tärnor, stjärngossar, och möjligen några tomtar, så såg luciatåg ut när jag var liten.
Resultaten är förvirrande. Ett planerat luciafirande i Laxå, med traditionellt luciatåg (där flickorna är lucia eller tärnor, pojkarna stjärngossar eller tomtar), traditionella luciasånger (vilket är kristna psalmer för den som missat det), där det efteråt bjuds på traditionellt luciafika (med lussebullar och kanske saftglögg) har blivit det ultimata beviset på att muslimkramarna håller på och förbjuder allt traditionellt och svenskt. Detta för att det inte ska vara några pepparkaksgubbar i tåget och inga pepparkakor till fikat.
På köpet blir en kvinna med utländsk bakgrund, som jämför luciatåg med Ku Klux Klan, hjälte för de främlingsfientliga.
Dessutom, i ett traditionellt, svenskt luciatåg finns det väl inga pepparkaksgubbar? Lucia, tärnor, stjärngossar, och möjligen några tomtar, så såg luciatåg ut när jag var liten.
torsdag 6 december 2012
Fantasy för barn
Jag läser gärna högt för mitt barn på sju år och då helst fantasy. Därför tänkte jag tipsa om några böcker som vi har uppskattat. Först några klassiker:
"Bilbo" av JRR Tolkien (hos Bokus)
Gick bra att läsa trots att den var lång, något omständlig och bitvis med ett gammaldags språk. De för Tolkien så typiska inslagen av geografi- och historielektion är korta. Innehåller flera dramatiska höjdpunkter där jag tror att den första (mötet med trollen) var mest spännande. För mig var det första omläsningen på många år och jag slogs av att Smaugs död är något av ett anti-klimax; en så fullständigt överlägsen fiende som dör helt oväntat, dödad av en karaktär som infördes i handlingen några sidor tidigare.
"Bröderna Lejonhjärta" av Astrid Lindgren (hos Adlibris och Bokus)
En mycket uppskattad bok av både vuxen och barn. Fylld av glädje, sorg och spänning. Jag fäste mig speciellt vid den nyansering av det onda och det goda som boken innehåller. Ondska presenteras i några typer; den är absolut (hos Tengil), instinktiv (hos Katla) eller svag (född av avundsjuka eller feghet). Bland de goda finns det en grundläggande skillnad i valet av metod för kampen. Jonathan vägrar att använda vapen eller våld även när detta riskerar hela frihetskampen, medan de flesta infödda menar att våld är ett oundvikligt medel. Att de goda sedan även använder våld och till synes inte skulle klara sig utan det, gör bara boken än mer lämplig som underlag för en diskussion om etik.
"Narnia"-serien av CS Lewis
Jag har flera gånger läst de två första delarna i "Narnia"-serien för min sjuåring och de har uppskattats. Däremot har vi stupat två gånger på den tredje boken. Att det gått bra att läsa "Min morbror trollkarlen" (hos Adlibris och Bokus) är ganska förvånande för mig. Det är en ganska underlig historia och, som i en del andra fall, så är skapelseberättelser inte speciellt spännande. Miljön och språket i boken är gammaldags, kanske inte så konstigt när den utspelar sig i förra sekelskiftets London. Handlingen i "Häxan och lejonet" (hos Adlibris och Bokus) är väl vid det här laget välkänd från olika filmatiseringar. Spännande, dramatisk och lite fånig när jultomten dyker upp. Varför "Hästen och hans pojke" och hans pojke skulle vara svårare att ta sig igenom är inte klart för mig, möjligen är den lite mindre fantasifull i inledningen, med en talande häst som det enda fantastiska inslaget.
Nyskriven fantasy riktad till barn verkar det finnas gott om idag. Mycket av den är dessutom svensk. Det vi har läst och kan rekommendera är:
Jo Salmsons bokserier: "Almandrarnas återkomst" (hos Adlibris och Bokus), "Drakriddare" (hos Adlibris och Bokus) och "Häxfolket" (hos Adlibris och Bokus)
Jo Salmson är en pseudonym för Catharina Wrååk som arbetar som barnboksförläggare. Serien "Drakriddare" läste vi först och det är min favorit. Serien är klassisk fantasy: en ny värld med fantastiska inslag etableras, ett barn med okänd bakgrund visar sig vara "den utvalde" med ett fantastiskt äventyr framför sig. Intressant tyckte jag att skildringen av en levande praktik som stelnat till en tom tradition är. Böckernas "twist" (som jag inte avslöjar här) är också orginell och spännande. En del läsare kan kanske avskräckas av att "Drakriddare"-böckerna är mycket rikt illustrerade, sannolikt samma människor som anser att alla tecknade serier automatiskt är fördummande. "Almandrarnas återkomst" känns liten tunnare än "Drakriddare". Som gimmick används en parallell "skuggvärld" som vissa kan förflytta sig till och återvända från men detta känns lite sökt. I "Häxfolket" introduceras ett berättargrepp där historien berättas omväxlande från de tre huvudkaraktärernas synvinkel. Men eftersom de oftast är tillsammans och tycker lika om det mesta känns detta mest som att krångla till saker. Som läsare undrar man också vad som hände när författaren skrev den sista boken. Med ett kapitel kvar förväntade jag mig ytterligare en bok i serien för att reda upp allting och rädda alla utsatta personer. Istället löses allting i ett extra långt sista kapitel, där alla pusselbitar magiskt faller på plats. Man undrar om lusten tog slut, en undran som förstärks av att Wrååk efter detta skrivit två böcker med "vardagsdrama i förorten", en genre som intresserar mig lite.
Sofia Bergting "De dödas rike" (hos Adlibris och Bokus)
Ännu en serie böcker, omfattande sex titlar. Handlingen utspelar sig otvivelaktigt i en fantasy-miljö men om man var tvungen att placera "De dödas rike" under en klassifikation skulle det bli "Skräck". För den värld som beskrivs i böckerna är förvånande grym. Av någon anledning har det öppnats en port från en typisk fantasy-värld (medeltidsaktig men med magi och icke-mänskliga humanoider) till demonernas rike. Den efterföljande kampen är inte jämn, demonerna är helt överlägsna och på god väg att utrota mänskligheten. Så det är en öde värld som huvudpersonen Lin rör sig genom. Hon är det typiska "utvalda barnet" med ett (för henne) okänt men viktigt öde framför sig. Men det är inte bara den omgivande världen som är döende. De flesta namngivna (goda) karaktärer i boken dör. Även Lins vänner som medverkat i flera böcker slaktas på ett plågsamt sätt av demoner (oavsett om de är söta talande djur). Ibland behöver Lin också därefter "döda" dem en gång till när deras kroppar tagits över av demoner och används för att försöka närma sig henne. Den goda sidan i denna kamp är inte heller okomplicerad. Den består av tre sinsimellan stridande fraktioner som alla vill använda Lin för sina egna syften. För alla dessa allierade finns också alternativet att döda Lin istället för att ta hjälp av henne levande, för vissa är detta en sista utväg, för vissa den första. Det är kanske inte så konstigt att Lin själv är mentalt instabil och möjligen frivilligt kommer att gå över till den onda sidan. Sammanfattningsvis är detta inte böcker som rekommenderas för den barn som har problem mardrömmar, men för den som tycker om "hemska saker" rekommendera de varmt.
"Bilbo" av JRR Tolkien (hos Bokus)
Gick bra att läsa trots att den var lång, något omständlig och bitvis med ett gammaldags språk. De för Tolkien så typiska inslagen av geografi- och historielektion är korta. Innehåller flera dramatiska höjdpunkter där jag tror att den första (mötet med trollen) var mest spännande. För mig var det första omläsningen på många år och jag slogs av att Smaugs död är något av ett anti-klimax; en så fullständigt överlägsen fiende som dör helt oväntat, dödad av en karaktär som infördes i handlingen några sidor tidigare.
"Bröderna Lejonhjärta" av Astrid Lindgren (hos Adlibris och Bokus)
En mycket uppskattad bok av både vuxen och barn. Fylld av glädje, sorg och spänning. Jag fäste mig speciellt vid den nyansering av det onda och det goda som boken innehåller. Ondska presenteras i några typer; den är absolut (hos Tengil), instinktiv (hos Katla) eller svag (född av avundsjuka eller feghet). Bland de goda finns det en grundläggande skillnad i valet av metod för kampen. Jonathan vägrar att använda vapen eller våld även när detta riskerar hela frihetskampen, medan de flesta infödda menar att våld är ett oundvikligt medel. Att de goda sedan även använder våld och till synes inte skulle klara sig utan det, gör bara boken än mer lämplig som underlag för en diskussion om etik.
"Narnia"-serien av CS Lewis
Jag har flera gånger läst de två första delarna i "Narnia"-serien för min sjuåring och de har uppskattats. Däremot har vi stupat två gånger på den tredje boken. Att det gått bra att läsa "Min morbror trollkarlen" (hos Adlibris och Bokus) är ganska förvånande för mig. Det är en ganska underlig historia och, som i en del andra fall, så är skapelseberättelser inte speciellt spännande. Miljön och språket i boken är gammaldags, kanske inte så konstigt när den utspelar sig i förra sekelskiftets London. Handlingen i "Häxan och lejonet" (hos Adlibris och Bokus) är väl vid det här laget välkänd från olika filmatiseringar. Spännande, dramatisk och lite fånig när jultomten dyker upp. Varför "Hästen och hans pojke" och hans pojke skulle vara svårare att ta sig igenom är inte klart för mig, möjligen är den lite mindre fantasifull i inledningen, med en talande häst som det enda fantastiska inslaget.
Nyskriven fantasy riktad till barn verkar det finnas gott om idag. Mycket av den är dessutom svensk. Det vi har läst och kan rekommendera är:
Jo Salmsons bokserier: "Almandrarnas återkomst" (hos Adlibris och Bokus), "Drakriddare" (hos Adlibris och Bokus) och "Häxfolket" (hos Adlibris och Bokus)
Jo Salmson är en pseudonym för Catharina Wrååk som arbetar som barnboksförläggare. Serien "Drakriddare" läste vi först och det är min favorit. Serien är klassisk fantasy: en ny värld med fantastiska inslag etableras, ett barn med okänd bakgrund visar sig vara "den utvalde" med ett fantastiskt äventyr framför sig. Intressant tyckte jag att skildringen av en levande praktik som stelnat till en tom tradition är. Böckernas "twist" (som jag inte avslöjar här) är också orginell och spännande. En del läsare kan kanske avskräckas av att "Drakriddare"-böckerna är mycket rikt illustrerade, sannolikt samma människor som anser att alla tecknade serier automatiskt är fördummande. "Almandrarnas återkomst" känns liten tunnare än "Drakriddare". Som gimmick används en parallell "skuggvärld" som vissa kan förflytta sig till och återvända från men detta känns lite sökt. I "Häxfolket" introduceras ett berättargrepp där historien berättas omväxlande från de tre huvudkaraktärernas synvinkel. Men eftersom de oftast är tillsammans och tycker lika om det mesta känns detta mest som att krångla till saker. Som läsare undrar man också vad som hände när författaren skrev den sista boken. Med ett kapitel kvar förväntade jag mig ytterligare en bok i serien för att reda upp allting och rädda alla utsatta personer. Istället löses allting i ett extra långt sista kapitel, där alla pusselbitar magiskt faller på plats. Man undrar om lusten tog slut, en undran som förstärks av att Wrååk efter detta skrivit två böcker med "vardagsdrama i förorten", en genre som intresserar mig lite.
Sofia Bergting "De dödas rike" (hos Adlibris och Bokus)
Ännu en serie böcker, omfattande sex titlar. Handlingen utspelar sig otvivelaktigt i en fantasy-miljö men om man var tvungen att placera "De dödas rike" under en klassifikation skulle det bli "Skräck". För den värld som beskrivs i böckerna är förvånande grym. Av någon anledning har det öppnats en port från en typisk fantasy-värld (medeltidsaktig men med magi och icke-mänskliga humanoider) till demonernas rike. Den efterföljande kampen är inte jämn, demonerna är helt överlägsna och på god väg att utrota mänskligheten. Så det är en öde värld som huvudpersonen Lin rör sig genom. Hon är det typiska "utvalda barnet" med ett (för henne) okänt men viktigt öde framför sig. Men det är inte bara den omgivande världen som är döende. De flesta namngivna (goda) karaktärer i boken dör. Även Lins vänner som medverkat i flera böcker slaktas på ett plågsamt sätt av demoner (oavsett om de är söta talande djur). Ibland behöver Lin också därefter "döda" dem en gång till när deras kroppar tagits över av demoner och används för att försöka närma sig henne. Den goda sidan i denna kamp är inte heller okomplicerad. Den består av tre sinsimellan stridande fraktioner som alla vill använda Lin för sina egna syften. För alla dessa allierade finns också alternativet att döda Lin istället för att ta hjälp av henne levande, för vissa är detta en sista utväg, för vissa den första. Det är kanske inte så konstigt att Lin själv är mentalt instabil och möjligen frivilligt kommer att gå över till den onda sidan. Sammanfattningsvis är detta inte böcker som rekommenderas för den barn som har problem mardrömmar, men för den som tycker om "hemska saker" rekommendera de varmt.
torsdag 29 november 2012
Så har ska en konspirationsteori se ut
Bara en detalj ur detta inlägg om hur tyrannen Obama påminner om tyrannen Lincoln. Om mordet på Lincoln:
Mannen som skjöt honom var frimuraren John Wilkes Booth. Må jag påminna er här och nu att Booth tillhörande Boothsläkten, är släkt med Knight of Malta Tony Blairs fru (detta är ingen slump).
onsdag 28 november 2012
Robot-trollande på Twitter
Som kanske märks är jag intresserad av "trollande" ( i betydelsen att bete sig som ett troll, d.v.s. att vara provocerande) på nätet och utanför. Här är ett intressant exempel på att använda en robot (ett datorprogram) för att trolla människor på Twitter. Kontot Stealth Mountain drivs alltså av en robot som skickar ett meddelande till varje personer som skriver "sneak peak" på Twitter och föreslår att de nog menar "sneak peek" (ett enkelt stavningsmisstag att göra på engelska). Här finns en sammanställning av det "arbete" roboten utför. Detta kan ju verka helt meningslöst om det inte vore för de frukter arbetet skördar som finns här. En fin illustration av roligt trollande.
tisdag 27 november 2012
Tycker du illa om kriminella invandrare?
När man läser nyheterna på alternativa nyhetsplatser som Avpixlat, Exponerat och så vidare är det lätt att bli upprörd över de brott (till exempel våldtäkter) begångna av invandrare som rapporteras där. Hos en och annan kan det då väckas en oro över att man kanske är främlingsfientlig när man blir så arg. Därför har jag satt ihop ett enkelt test för att avgöra om du är främlingsfientlig eller ej.
Testet: För bästa effekt av testet bör du vara en person som upprörs av våldtäkter utförda av invandrare. Testet består av två påståenden. Avgör om du instämmer i dessa eller inte, räkna ihop dina poäng och läs av resultatet i tabellen nedan.
Påstående 1: Jag tycker illa om våldtäkter som begås av personer som inte är invandrare.
Reaktion: Ja (1 poäng) Nej (2 poäng)
Påstående 2: Jag tycker illa om invandrare som inte begår våldtäkter.
Reaktion: Ja (2 poäng) Nej (1 poäng)
Nu är det dags att läsa av om du är främlingsfientlig:
4 poäng: Ja, du är utan tvekan främlingsfientlig, möjligen rasist och ett svin.
3 poäng: Det är utan tvekan något allvarligt fel på dig. Du är säkert främlingsfientlig och ett svin.
2 poäng: Nej, du är inte främlingsfientlig. Faktum är att du inte borde säga att du är upprörd över våldtäkter begångna av invandrare, du är upprörd över våldtäkter, punkt.
Testet: För bästa effekt av testet bör du vara en person som upprörs av våldtäkter utförda av invandrare. Testet består av två påståenden. Avgör om du instämmer i dessa eller inte, räkna ihop dina poäng och läs av resultatet i tabellen nedan.
Påstående 1: Jag tycker illa om våldtäkter som begås av personer som inte är invandrare.
Reaktion: Ja (1 poäng) Nej (2 poäng)
Påstående 2: Jag tycker illa om invandrare som inte begår våldtäkter.
Reaktion: Ja (2 poäng) Nej (1 poäng)
Nu är det dags att läsa av om du är främlingsfientlig:
4 poäng: Ja, du är utan tvekan främlingsfientlig, möjligen rasist och ett svin.
3 poäng: Det är utan tvekan något allvarligt fel på dig. Du är säkert främlingsfientlig och ett svin.
2 poäng: Nej, du är inte främlingsfientlig. Faktum är att du inte borde säga att du är upprörd över våldtäkter begångna av invandrare, du är upprörd över våldtäkter, punkt.
lördag 24 november 2012
Om Omars opieätande
Jag kände inte till Mohamed Omar när han var en hyllad poet. Jag uppmärksammad honom aldrig i några TV-soffor eller kultursidor. Därför noterade jag heller aldrig hans "avfall" från parnassen, även om jag hade en diffus aning om en galning i Uppsala som försvarade islamismen. Jag har därför aldrig tagit del av av några hätska utfall mot kvinnor eller homosexuella från Omars sida. Däremot har jag under en längre tid varit en trogen läsare av Omars blogg och därför är innehållet i hans småskriften "En opieätares bekännelse" (hos Adlibris) inte förvånande för mig. Omar förefaller mig allt för mycket av en sökare för att passa in i en strikt politiska eller religiös rörelse. Att han vid någon tidpunkt skulle ha förespråkat en strikt ortodoxi med skygglappar mot omvärlden har jag nästan svårt att tro. Kanske tillhör jag inte riktigt skriftens tänkta målgrupp.
Egentligen var det först när Omar närmade sig antisemitismen som han dök upp på min radar. Hans Studiegrupp Augeli i Uppsala erbjöd en fascinerande samling föreläsare, en veritabel "Vem är vem" från den svenska alternativvärlden. Gruppen gav också en påminnelse om att ett krav på en "oortodox" syn på judendomen inte är en stor begränsning om man vill bjuda in talare med alternativa idéer om politik, religion, vetenskap eller konst. Jag förhåller mig skeptisk till folk som skriker "antisemit" i alla möjliga och omöjliga sammanhang men kunde ändå notera hur lätt det verkade vara för Omar att hitta personer som tangerade eller överskred gränsen till antisemitismen.
Att Omar även skulle bryta med antisemitismen förvånade mig inte. Han bekräftar nämligen en av mina gamla käpphästar: det är svårt att vara antisemit. Detta gäller i alla fall om man har lite striktare krav på vad som ska räknas som antisemitism. Att hitta enskilda judiska makthavare, öppna eller dolda, som man tycker illa om är inte svårt. Men att säga om någon amerikansk neo-con att "han är ond och jude" är inte antisemitism, för att passera gränsen krävs "han är ond för att han är jude". Jag menar att Omar skildrar det svåra, nästan omöjliga, i en sådan hållning när han beskriver ett möte med en ung judisk kvinna i Uppsala. Han märker att hon känner olust inför mötet med honom, hon vet vem han är och vilka åsikter han har framfört. Men, tänker Omar, "[j]ag är väl ingen man behöver vara rädd för".
Efter att ha läst småskriften fanns det två frågor hos mig. Sedan dess har en av dem fått svar. Frågorna var:
Omar verkar fortfarande ha något av en blind fläck för avarter inom shia-islam och Iran. I ljuset av resonemanget om den piskande kvinnan ovan vore det intressant att höra Omar kommentera till exempel fatwan mot Salman Rushdie, finns det några omständigheter när författare förtjänar att dö?
Vad händer med relationen mellan Omar och de av hans kontakter som inte tar avstånd från antisemitismen? Här verkar Omar svara i ett blogginlägg angående Lasse Wilhelmson. Utan tvekan med sorg i rösten tar Omar parti för kritkerna och fördömer antisemitismen.
Egentligen var det först när Omar närmade sig antisemitismen som han dök upp på min radar. Hans Studiegrupp Augeli i Uppsala erbjöd en fascinerande samling föreläsare, en veritabel "Vem är vem" från den svenska alternativvärlden. Gruppen gav också en påminnelse om att ett krav på en "oortodox" syn på judendomen inte är en stor begränsning om man vill bjuda in talare med alternativa idéer om politik, religion, vetenskap eller konst. Jag förhåller mig skeptisk till folk som skriker "antisemit" i alla möjliga och omöjliga sammanhang men kunde ändå notera hur lätt det verkade vara för Omar att hitta personer som tangerade eller överskred gränsen till antisemitismen.
Att Omar även skulle bryta med antisemitismen förvånade mig inte. Han bekräftar nämligen en av mina gamla käpphästar: det är svårt att vara antisemit. Detta gäller i alla fall om man har lite striktare krav på vad som ska räknas som antisemitism. Att hitta enskilda judiska makthavare, öppna eller dolda, som man tycker illa om är inte svårt. Men att säga om någon amerikansk neo-con att "han är ond och jude" är inte antisemitism, för att passera gränsen krävs "han är ond för att han är jude". Jag menar att Omar skildrar det svåra, nästan omöjliga, i en sådan hållning när han beskriver ett möte med en ung judisk kvinna i Uppsala. Han märker att hon känner olust inför mötet med honom, hon vet vem han är och vilka åsikter han har framfört. Men, tänker Omar, "[j]ag är väl ingen man behöver vara rädd för".
Efter händelsen tänkte jag att jag kanske inte bara var ett offer, en som blivit mobbad och utfryst på orättfärdiga grunder. Jag kanske också var en förövare. Jag försökte sätta mig in i hur andra upplevde det jag gjorde och sade. I den här tjejens ögon var det kanske jag som var mobbaren.Det är denna vilja att sätta sig in i och förstå andra människor som gör Omar direkt olämplig som religiös eller politisk fanatiker. På ett annat ställe i boken beskriver han hur en bekant, en konvertit intresserad av Omars radikalisering, kommenterat ett videoklipp av en kvinna som piskas med att det inte var något att förfäras över, att det var helt i sin ordning. Men, menar Omar:
För mig finns det inga omständigheter i världen som kan rättfärdiga att en människa stenas, stympas eller piskasI sin (gamla) blogg skrev Omar en del om judar men ännu mer om wahhabismen och andra avarter inom islam. Efter avståndstagandet från antisemitismen verkar kritiken av wahhabismen blivit Omars överskuggande mål. Detta är i min mening mycket välbehövligt. Första steget mot en relevant diskussion kring islam är att ta insikten "det finns inte en islam" på allvar och skilja ut olika delar inom islam. Precis som det för varje upplyst västerlänning är självklart att det finns delar inom kristendomen som förtjänar att kritiseras och bekämpas gäller naturligtvis samma sak för islam. Här hoppas jag att Omar har en roll att fylla. När han pekar ut företeelser som förtjänat kritik kan det kanske, med Omars bakgrund som muslim och före detta "insider", få en annan tyngd än när Per Gudmundsson gör det (även om nu till och med Expo lyft upp ett av Gudmundssons avslöjanden). "En opieätares bekännelse" är tunn på denna typ av inblickar men de finns på Omars blogg.
Efter att ha läst småskriften fanns det två frågor hos mig. Sedan dess har en av dem fått svar. Frågorna var:
Omar verkar fortfarande ha något av en blind fläck för avarter inom shia-islam och Iran. I ljuset av resonemanget om den piskande kvinnan ovan vore det intressant att höra Omar kommentera till exempel fatwan mot Salman Rushdie, finns det några omständigheter när författare förtjänar att dö?
Vad händer med relationen mellan Omar och de av hans kontakter som inte tar avstånd från antisemitismen? Här verkar Omar svara i ett blogginlägg angående Lasse Wilhelmson. Utan tvekan med sorg i rösten tar Omar parti för kritkerna och fördömer antisemitismen.
måndag 19 november 2012
Den stora besvikelsen
Vad som händer i en grupp som väntar på infriandet av en profetia när det förutspådda inte inträffar är väl känt. En del misströstar och lämnar besvikna gruppen men många stannar kvar, nästan stärkta av misslyckandet, prövade i sin tro. Det är nog många med mig som ser fram emot den 22 december i år, när världen fortfarande kommer att finnas kvar, komplett med de människor som fanns kvällen den 21. För det är ju den 21 december som världen kommer att gå under, eller tvärtom lyftas upp. Det är då Maya-kalendern tar slut, alla tidslinjer konvergerar, uppryckandet sker, den fjärde dimensionen tar plats ibland oss. Fast inte.
Nu vill jag dock varna för att nytt knep hos en del av dem som tror på den nya tidsåldern. Eftersom så många är fast i sin förtvivlade materialism, säger de, kommer de goda utomjordingarna inte att tvinga dessa själar in i den underbara nya världen. Istället kommer de att skapa speciella holografiska tredimensionella virtuella världar där dessa förtappad själar kan leva klart sina dagar (för att kanske i nästa inkarnation komma vidare). Det vill säga, tvivlarna kommer inte att märka att något har hänt. Kommer inte att se att vissa saknas, kommer inte att förstå att behovet av egendom, arbete eller mat har försvunnit. Så när någon triumferande för en troende påpekar "där ser du, världen finns kvar, inget hände" kommer denne med ett överlägset småleende kunna säga "nej, inte för dig".
Nu vill jag dock varna för att nytt knep hos en del av dem som tror på den nya tidsåldern. Eftersom så många är fast i sin förtvivlade materialism, säger de, kommer de goda utomjordingarna inte att tvinga dessa själar in i den underbara nya världen. Istället kommer de att skapa speciella holografiska tredimensionella virtuella världar där dessa förtappad själar kan leva klart sina dagar (för att kanske i nästa inkarnation komma vidare). Det vill säga, tvivlarna kommer inte att märka att något har hänt. Kommer inte att se att vissa saknas, kommer inte att förstå att behovet av egendom, arbete eller mat har försvunnit. Så när någon triumferande för en troende påpekar "där ser du, världen finns kvar, inget hände" kommer denne med ett överlägset småleende kunna säga "nej, inte för dig".
fredag 16 november 2012
Den syriska tragedin
Jag läser regelbundet det Mohamed Omar skriver på sin blogg och har verkligen uppskattats hans försök att presentera en komplettare bild av det som händer i Syrien än den "frihetsälskande folk störtar ond diktator"-vinkling som länge var så populär i svenska media. Nu kommer Omar ut med en bok om Syrien (möjligen med samlade texter från bloggen?). Ett exempel på Omars tankar från hans blogg: Tokfundamentalisterna och den syriska oppositionen där Omar speglar den syriska oppositionen i Sverige genom sina egna erfarenheter från moskén i Uppsala.
En recension av Omars förra småskrift "En opieätares bekännelser" kommer snart.
En recension av Omars förra småskrift "En opieätares bekännelser" kommer snart.
torsdag 15 november 2012
Röd död
Efter att under tid tagit del av diskussionen kring Olof Flodæus bok "Röd död - kulturmarxismens rötter och strävan" börjar jag bli lite sugen på ett inköp. För den som själv vill förkovra sig i hur det låter när svenska nationalsocialister diskuterar intellektuellt en påminnelse: i detta sammanhang är "du får Hitler att verka dum" en anklagelse, inte ett beröm. Svenska motståndsrörelsens ledare Klas Lund angriper "Röd död" för dess positiva framställning av kristendomens roll inom nationalsocialismen. Författarens svar.
torsdag 8 november 2012
Ättling till en färgad cirkusman
Dagens citat:
Dels har statsministern ett utpräglat emotionellt förhållande till SD, ett förhållande vars rötter står att finna i hans egen släktbakgrund. En av Reinfeldts förfäder var en färgad cirkusman som hette John Hood, och även i övrigt innehåller hans släkt flera utländska inslag. Det framgår av vad Reinfeldt sagt tidigare att han anser att om SD hade haft makten så hade han själv förmodligen aldrig sett dagens ljus.Tommy Hansson
Facebook ett hot?
Frågan om hur stort hot Facebook utgör mot den personliga integriteten diskuteras ofta. Många varnar för att lämna ifrån sig för mycket personlig information till Facebook, i debattens utkant finns konspirationsteoretikerna som ser FB som en integrerad del av den amerikanske säkerhetsapparaten/det militärindustriella komplexet/New World Order. Med detta i åtanke tycker jag att det är ganska lustigt att ta del av Per Gudmundsons avslöjanden från den nordiska militanta muslimska världen. Dessa kommer nämligen nästan uteslutande från Facebook, uppenbarligen har Gudmundson tillgång till mycket väl insatta tipsare (eller ett genomarbetat troll-konto). Ta till exempel detta senaste avslöjande med bilder av en norsk jihadist poserande med vapen från Afganistan/Pakistan. Bilderna kommer från Facebook och videon längst ner är nogrannt märkt "Facebook" i övre högra hörnet. För mig leder detta till en av tre slutsatser: den nordiska jihadrörelsen är "ägd" av säkerhetstjänsten, säkerhetstjänsterna gör inte sitt jobb eller Facebook ägnar sig faktiskt inte åt att spionera på sina användare (för andra syften än att visa reklam).
tisdag 6 november 2012
Kampen om Googles resultlistor går vidare
Är det sökresultat Google presenterar för ett sökord resultatet av en objektiv algoritmisk uträkning eller är det ett redaktionellt material som Google tillhandahåller? Från Googles sida har man allt sedan starten benhårt hävdat det första: en Google sökning är en automatiserad algoritmisk process (i första hand baserad på PageRank, mer om detta en annan gång). Därför bär Google inget ansvar för resultaten av den, kanske på samma sätt som ett gallup-företag som undersökt rasistiska fördomar inte bär något ansvar för de fördomar deras intervju-personer framfört. Att den främsta anledningen till denna hållning varit juridisk illustreras av detta fall där en Australiensisk domstol underkänt algoritm-försvaret och därför fällt Google för förtal på grund av de resultat sökningar på ett personnamn gett upphov till.
Det område där Googles attityd till algoritmiska eller redaktionella sökresultat verkligen prövats är de så kallad "Google-bomber" ("Google bombs"). En Google-bomb är när en mindre grupp människor gått samman för att medvetet påverka resultatet för en negativ sökterm på Google. Kända exempel är när första resultatet för termen "miserable failure" var en officiell biografi-webbsida för George W. Bush eller att "more evil than Satan himself" gav Microsofts hemsida som första resultat. Metoden som används för att skapa en Google-bomb är oftast att länka till en sida med länktexten exakt lika med den eftersträvade söktermen. Googles reaktion på Google-bomber var inledningsvis att förneka allt ansvar för dem. Eftersom de var resultat av sökalgoritmen var de korrekta. Denna inställning ändrades dock efter några år och Google vidtog ändringar i algoritmen för att försvåra Google-bomber. Även denna ändring motiverades dock utifrån den algoritmiska naturen hos sökresultaten: eftersom många människor verkade uppfatta det som att Google själva aktivt (redaktionellt) skapade dessa resultat, skadade de tilltron till Google.
Det område där Googles attityd till algoritmiska eller redaktionella sökresultat verkligen prövats är de så kallad "Google-bomber" ("Google bombs"). En Google-bomb är när en mindre grupp människor gått samman för att medvetet påverka resultatet för en negativ sökterm på Google. Kända exempel är när första resultatet för termen "miserable failure" var en officiell biografi-webbsida för George W. Bush eller att "more evil than Satan himself" gav Microsofts hemsida som första resultat. Metoden som används för att skapa en Google-bomb är oftast att länka till en sida med länktexten exakt lika med den eftersträvade söktermen. Googles reaktion på Google-bomber var inledningsvis att förneka allt ansvar för dem. Eftersom de var resultat av sökalgoritmen var de korrekta. Denna inställning ändrades dock efter några år och Google vidtog ändringar i algoritmen för att försvåra Google-bomber. Även denna ändring motiverades dock utifrån den algoritmiska naturen hos sökresultaten: eftersom många människor verkade uppfatta det som att Google själva aktivt (redaktionellt) skapade dessa resultat, skadade de tilltron till Google.
måndag 5 november 2012
Obama vinner
De senaste dagarna har det i de amerikanska bloggar jag läser förts en diskussion om huruvida det verkligen är så att det är mycket jämnt mellan presidentkandidaterna Obama och Romney eller om det egentligen är så att Obama har en ganska betryggande ledning (sammanfattning hos Gawker). En som i alla fall menar det är Nate Silver som till vardags skriver om och analyserar baseballresultat med statistiska metoder. Nu har han en blogg hos New York Times där han använder samma metoder för att analysera det amerikanska valet. Enligt honom har siffrorna sedan i somras pekat på att det är 70% chans att Obama vinner valet. För detta har naturligtvis Silver angripits hårt.
Jag tycker att denna diskussion väcker många intressanta frågor. För det första: hur påverkar opinionsundersökningar ett val? Vem vinner på att ett val framställs som jämnt och ovisst? Hur många vill helst rösta på en vinnare, hur många struntar i att rösta om de tror att deras kandidat redan har vunnit eller förlorat? För det andra: tvingar medielogiken fram en rapportering där alla val framställs som jämna? Vill någon läsa om ett på förhand klart val? Det intressantaste för mig i hela historien är dock den kritik som Nate Silver mottagit. Han har angripits för att "tycka fel" när han försökt redogöra för de statistiska resultat han har kommit fram till. Mest fascinerande är den konservativa valanalysbloggen Unskewed Polls som angripit Silver med orden: "Nate Silver is a man of very small stature, a thin and effeminate man with a soft-sounding voice". Det vill säga: Silver är homosexuell, alltså stödjer han Obama, alltså fuskar han med siffrorna i sin blogg.
Jag tycker att denna diskussion väcker många intressanta frågor. För det första: hur påverkar opinionsundersökningar ett val? Vem vinner på att ett val framställs som jämnt och ovisst? Hur många vill helst rösta på en vinnare, hur många struntar i att rösta om de tror att deras kandidat redan har vunnit eller förlorat? För det andra: tvingar medielogiken fram en rapportering där alla val framställs som jämna? Vill någon läsa om ett på förhand klart val? Det intressantaste för mig i hela historien är dock den kritik som Nate Silver mottagit. Han har angripits för att "tycka fel" när han försökt redogöra för de statistiska resultat han har kommit fram till. Mest fascinerande är den konservativa valanalysbloggen Unskewed Polls som angripit Silver med orden: "Nate Silver is a man of very small stature, a thin and effeminate man with a soft-sounding voice". Det vill säga: Silver är homosexuell, alltså stödjer han Obama, alltså fuskar han med siffrorna i sin blogg.
lördag 3 november 2012
Palmefilmer
Med en hyllad Palmedokumentär på bio och en film om privatspanare som haft premiär kan det vara på sin plats att påminna om tidigare filmer om Olof Palme och mordet. "Ebbe - The Movie" om Ebbe Carlsson och hans insatser efter mordet mottogs så vitt jag kan minnas väl 2009. "Sista kontraktet" från 1998 av Kjell Sundvall är väl den film som de flesta kommer att tänka på om mordet. Baserad på boken med samma namn, omdiskuterad och inte direkt hyllad. Mest udda är nog "Hur som helst är han jävligt död" från 2000, också den av Kjell Sundvall. Jag citerar från Svenska Filminstitutets infosida:
Två författare, Rolf och Gunnar, är sysselsatta med att skriva en pjäs om Palme-mordet. Deras arbetsplats är Rolfs stora villa i Stockholms inre skärgård. På den parkliknande tomten finns ett mindre hus där Rolfs mamma är bosatt.
Det är redan bestämt att Rolfs och Gunnars pjäs ska sätta upp på Dramaten. Under sin research har de blivit något av privatspanare, och de arbetar efter teorin att det var Feldt, Malm och Thage G Peterson som låg bakom mordet. De båda djupt originella författarna har ett sammansatt förhållande till varandra, de är snacksaliga, grälar ofta och kritiserar varandra skoningslöst , även för småsaker - var och en har en stark självkänsla med drag av storhetsvansinne. Gunnar är den mera machobetonade av dem och idkar ständigt fysisk träning. Rolf är hypokondriker med dålig mage och släpper sig gärna och ogenerat. Båda är paranoida och anser sig förföljda, inte minst av Säpo. De är vapenfanatiker och till deras gemensamma intressen hör jakt.
Att googla som subversiv handling
Att googla kan vara ett sätt att kämpa mot makten, i alla fall mot Google. Det vill säga, att säga "att googla" kan vara det eftersom detta uttryckssätt är något som Google kämpar mot med näbbar och klor. Anledning är att ordet "googla" riskerar att bli ett så kallat varumärkesord (på engelska generic trademark). Ett varumärkesord är ett namn på ett varumärke som har kommit att bli en del av språket och därmed förlorar sitt varumärkesrättsligt skydd, man säger att varumärket har degenererat. För Google skulle detta alltså innebär att det skulle bli fritt fram för vem som helst (t.ex. Microsoft, Yahoo) att lansera tjänster där man kan googla på nätet. Kända exempel på degenererade varumärken är mack, termos och nylon.
Vi vill ha prenumeranter
Det är lite lustig att i dessa tider när tidningarnas kris och nära förestående död diskuteras överallt så är den affärsmodell som tidningar varit det främsta exemplet på alltmer populär. Idag vill allt fler företag ha prenumeranter istället för engångsköpare. En jämn ström av inkomster som bara fortsätter och fortsätter är att föredra framför enstaka jackpotts i form av en stor order. För mjukvara pratar man om SaaS, "Software as a Service", där en av poängerna är att betalning sker enligt en prenumerationsmodell, så länge du använder programmet får du betala för det. Men samma sak sker också med hårdvara. Ibland arbetar man med formella prenumerationer, det mest typiska exemplet är nog mobiltelefoner där hårdvaran säljs tillsammans med en prenumeration (abonnemang), som dessutom inte går att avsluta hur som helst av kunden.
På de flesta andra hårdvaruområden har man ännu inte kommit så långt, kunderna är inte beredda att teckna en bindande prenumeration. Men det betyder inte att inte tillverkarna försöker få sina kunder att betala under längre tid. Modellen ser då ut på följande sätt: sälj hårdvaran billigt, ta igen pengarna på de förbrukningsmaterial som kontinuerligt behöver köpas för att hårdvaran ska fungera. Ett givet exempel är skrivare. En modern skrivare kan man köpa för några hundralappar medan bläcket till samma skrivare är hutlöst dyrt. Andra möjliga exempel är spelkonsoler, där konsolen själv påstås inte kosta mycket mer än de ingående komponenterna men där inkomsterna kommer från försäljning av nya spel, tillgång till online-spel o.s.v.
Dessa exempel illustrerar också de faror denna prenumerationsmodell för med sig för tillverkaren. Vad händer om kunderna inte köper de överprissatta kringvarorna? Om kunderna själva fyller på sina bläckpatroner eller spelar kopierade spel får inte tillverkaren in sina pengar. Alltså blir kampen mot generiska tredjepartskomponenter och piratkopiering central för dessa tillverkare. Men detta är alltså ett resultat av affärsmodellen. Om tillverkare av skrivare levde på att sälja sina skrivare med tillräcklig marginal och sålde bläck till självkostnadspris som en service till sin kunder, så vore billiga bläckpatroner från någon annan inte ett hot. Men naturligtvis är detta byte av affärsmodell i stort sett omöjligt att genomföra eftersom man då genaste skulle vara mycket dyrare än alla konkurrenter. Få skulle betala 2000 kr extra för en skrivare med argumentet att dess bläckpatroner är billiga.
Upphovet till detta inlägg var att jag upplevde denna typ av prenumerationsmodell på ett, för mig, helt oväntat område. Jag behövde ett nytt munstycke till min dammsugare. Jag köpte en billig generisk tredjepartsprodukt, istället för ett svindyrt original från tillverkaren. På undersidan av munstycket finns små "tassar" för att munstycket inte ska repa golvet när man använder det. Det fanns också "refill"-påsar med sådana "tassar" att köpa. Efter att nu ha dammsugit tio gånger med det nya munstycket har jag betalat lika mycket för "tassar" som jag betalade för hela munstycket. Om ytterligare kanske trettio användningar kommer jag att ha betalat mer för mitt billig munstycke än jag skulle ha gjort för ett dyrt original. Och efter det kommer jag att fortsätta att betala för "tassar"...
På de flesta andra hårdvaruområden har man ännu inte kommit så långt, kunderna är inte beredda att teckna en bindande prenumeration. Men det betyder inte att inte tillverkarna försöker få sina kunder att betala under längre tid. Modellen ser då ut på följande sätt: sälj hårdvaran billigt, ta igen pengarna på de förbrukningsmaterial som kontinuerligt behöver köpas för att hårdvaran ska fungera. Ett givet exempel är skrivare. En modern skrivare kan man köpa för några hundralappar medan bläcket till samma skrivare är hutlöst dyrt. Andra möjliga exempel är spelkonsoler, där konsolen själv påstås inte kosta mycket mer än de ingående komponenterna men där inkomsterna kommer från försäljning av nya spel, tillgång till online-spel o.s.v.
Dessa exempel illustrerar också de faror denna prenumerationsmodell för med sig för tillverkaren. Vad händer om kunderna inte köper de överprissatta kringvarorna? Om kunderna själva fyller på sina bläckpatroner eller spelar kopierade spel får inte tillverkaren in sina pengar. Alltså blir kampen mot generiska tredjepartskomponenter och piratkopiering central för dessa tillverkare. Men detta är alltså ett resultat av affärsmodellen. Om tillverkare av skrivare levde på att sälja sina skrivare med tillräcklig marginal och sålde bläck till självkostnadspris som en service till sin kunder, så vore billiga bläckpatroner från någon annan inte ett hot. Men naturligtvis är detta byte av affärsmodell i stort sett omöjligt att genomföra eftersom man då genaste skulle vara mycket dyrare än alla konkurrenter. Få skulle betala 2000 kr extra för en skrivare med argumentet att dess bläckpatroner är billiga.
Upphovet till detta inlägg var att jag upplevde denna typ av prenumerationsmodell på ett, för mig, helt oväntat område. Jag behövde ett nytt munstycke till min dammsugare. Jag köpte en billig generisk tredjepartsprodukt, istället för ett svindyrt original från tillverkaren. På undersidan av munstycket finns små "tassar" för att munstycket inte ska repa golvet när man använder det. Det fanns också "refill"-påsar med sådana "tassar" att köpa. Efter att nu ha dammsugit tio gånger med det nya munstycket har jag betalat lika mycket för "tassar" som jag betalade för hela munstycket. Om ytterligare kanske trettio användningar kommer jag att ha betalat mer för mitt billig munstycke än jag skulle ha gjort för ett dyrt original. Och efter det kommer jag att fortsätta att betala för "tassar"...
fredag 2 november 2012
Mitt Romney är inte kristen
Jag har länge funderat över om jag behöver göra detta inlägg eller inte. Men efter att igår hört ytterligare en reporter på radio som verkat tveka över Mitt Romneys religiösa hemmahörighet bestämde jag mig för att göra det.
Den amerikanske presidentkandidaten Mitt Romney är mormon och mormoner är inte kristna. Detta är inte något som bara konservativa kristna i USA menar, utan är den enda rimliga tolkningen. Mormoner är inte kristna i exakt samma mening som kristna inte är judar. Det vill säga: mormonerna accepterar och använder den kristna bibeln, precis som kristna accepterar gamla testamentet i bibeln. Mormonerna menar att de tillber samma gud som de kristna, precis som de kristna menar att de tillber samma gud som judarna. Men precis som kristendomen i förhållande till judendomen, så finns det så många nya delar i mormonismen som inte finns i kristendomen så att det blivit en ny religion. För kristendomen är det sådant som tron på Jesus som guds son och vår frälsare, det nya testamentet och så vidare som skiljer den från judendomen. För mormonismen är det bland annat tron att Jesus efter återuppståndelsen begav sig till Nordamerika, att Joseph Smith fick i uppdrag av gud att skapa den enda sanna kyrkan, ett tredje testamente (Mormons bok) och så vidare, som gör att det inte är en del av kristendomen.
Den amerikanske presidentkandidaten Mitt Romney är mormon och mormoner är inte kristna. Detta är inte något som bara konservativa kristna i USA menar, utan är den enda rimliga tolkningen. Mormoner är inte kristna i exakt samma mening som kristna inte är judar. Det vill säga: mormonerna accepterar och använder den kristna bibeln, precis som kristna accepterar gamla testamentet i bibeln. Mormonerna menar att de tillber samma gud som de kristna, precis som de kristna menar att de tillber samma gud som judarna. Men precis som kristendomen i förhållande till judendomen, så finns det så många nya delar i mormonismen som inte finns i kristendomen så att det blivit en ny religion. För kristendomen är det sådant som tron på Jesus som guds son och vår frälsare, det nya testamentet och så vidare som skiljer den från judendomen. För mormonismen är det bland annat tron att Jesus efter återuppståndelsen begav sig till Nordamerika, att Joseph Smith fick i uppdrag av gud att skapa den enda sanna kyrkan, ett tredje testamente (Mormons bok) och så vidare, som gör att det inte är en del av kristendomen.
torsdag 1 november 2012
The Fuck Browser
Någonting som många verkar missförstå angående hur internet fungerar är de roller som mottagare respektive sändare har. Att en hemsida är ett skyltfönster där köpmmanen placerar ut sina varor för att betraktas av kunden genom ett glasfönster, förefaller vara en populär bild. Men det är inte en bra analogi: det finns inget glasfönster, sändaren kontrollerar inte det material den sänder. Istället är det så att när mottagaren betraktar en hemsida i sin webbläsare så har webbläsare skickat en begäran om data till sändaren och sändaren har svarat med att skicka data. Efter detta utbyte är sändarens del i transaktionen avslutad. Materialet från sändaren visas nu av webbläsaren för mottagaren utan någon påverkan från sändaren. Det data som sändaren skickar är inte heller en statisk klump, det är inte en tryckt broschyr med färgbilder av skyltfönstret. Istället skickar sändaren en ask med pusselbitar tillsammans med en instruktion för hur de ska sättas samman. Detta är poängen: sändaren har ingen kontroll över hur mottagaren verkligen sätter ihop bitarna. Webbläsaren tolkar instruktionen som den vill, kan ignorera vissa instruktioner och lägga till andra som den tycker passar, och detta gör webbläsare också, ofta.
Slutsatsen av detta resonemang är alltså: människor som konstruerar webbsidor har ingen kontroll över hur dessa webbsidor ser ut på andras människors datorer. Omvänt: den som tittar på andras webbsidor i en webbläsare har kontroll över hur dessa sidor ser ut. Du kan välja att presentera all text i en viss font som du tycker är behaglig, du kan sätta gränser för hur stor eller liten text som skall synas i webbläsaren, du kan blockera vissa typer av media i webbsidor (bilder, flash, java-script, ljud). Detta resonemang gäller också för epost. Sändare av epost har ingen kontroll över hur ett meddelande ser ut hos mottagaren. Om denna insikt spred sig till fler människor skulle förhoppningsvis inte så många behöva ägna tid åt att justera material baserat på hur det råkar se ut på någons dator.
Som ett sätt att lyfta fram detta grundläggande funktionssätt hos internet föreslår jag utvecklingen av en "fuck browser" (eller kanske hellre en "fuck browser plugin"). Denna webbläsare presenterar alla webbsidor på normalt sätt med tillägget att den skriver ordet "Fuck" i stor stil högst upp på varje sida. Därefter kan man använda screen-shots eller demonstrationer på plats för att klaga hos diverse politiska partier, kyrkor och organisationer att de förolämpar besökare på deras webbplats.
Slutsatsen av detta resonemang är alltså: människor som konstruerar webbsidor har ingen kontroll över hur dessa webbsidor ser ut på andras människors datorer. Omvänt: den som tittar på andras webbsidor i en webbläsare har kontroll över hur dessa sidor ser ut. Du kan välja att presentera all text i en viss font som du tycker är behaglig, du kan sätta gränser för hur stor eller liten text som skall synas i webbläsaren, du kan blockera vissa typer av media i webbsidor (bilder, flash, java-script, ljud). Detta resonemang gäller också för epost. Sändare av epost har ingen kontroll över hur ett meddelande ser ut hos mottagaren. Om denna insikt spred sig till fler människor skulle förhoppningsvis inte så många behöva ägna tid åt att justera material baserat på hur det råkar se ut på någons dator.
Som ett sätt att lyfta fram detta grundläggande funktionssätt hos internet föreslår jag utvecklingen av en "fuck browser" (eller kanske hellre en "fuck browser plugin"). Denna webbläsare presenterar alla webbsidor på normalt sätt med tillägget att den skriver ordet "Fuck" i stor stil högst upp på varje sida. Därefter kan man använda screen-shots eller demonstrationer på plats för att klaga hos diverse politiska partier, kyrkor och organisationer att de förolämpar besökare på deras webbplats.
söndag 28 oktober 2012
Om barninlämningar
Ur "Momo eller kampen om tiden" av Michael Ende (hos Bokus och Adlibris):
Resultatet blev att det byggdes så kallade "barninlämningar" i alla stadsdelar. Det var särskilda stora hus där alla sådana barn som ingen hade tid med måste lämnas in för att allt efter möjlighet hämtas ut igen om man så önskade.
Och det var naturligtvis inte tal om att man skulle få leka något man hittade på själv i inlämningarna. Här fanns särskilda lekövervakare som bestämde vad man skulle leka, och de valde bara sådana lekar som var nyttiga och lärorika. Följden blev att barnen också vande sig av med en del andra saker, nämligen förmågan att glädjas och ha roligt, att fascineras av något och att drömma.
tisdag 9 oktober 2012
Anér - privatspanare
Jag brukar då och då posta uppdatering på denna blogg om vad Palmemordets nestor Sven Anér håller på med. Det senaste stora genombrottet i Palmemordets gåta är att Anér fått en ny kopia av Olof Palmes sjukhusjournal från mordnatten och att den 5:a i tidsstämpeln som Anér i flera decennier menat är en dåligt förfalskad 8:a, nu har förfalskats på nytt, denna gång till en korrekt 5:a. Av detta kan Anér naturligtvis dra slutsatsen att uppklarningen är nära.
För den som inte vill följa Anérs resonemang och brevväxling med diverse myndigheter i hans blogg, finns det numer tre nya böcker där dessa publicerats.
Dessutom medverkar Anér i en ny film, "Hassel - Privatspanarna", i den något märkliga genren "hybrid", som kommer att ha premiär i november.
För den som inte vill följa Anérs resonemang och brevväxling med diverse myndigheter i hans blogg, finns det numer tre nya böcker där dessa publicerats.
Dessutom medverkar Anér i en ny film, "Hassel - Privatspanarna", i den något märkliga genren "hybrid", som kommer att ha premiär i november.
måndag 1 oktober 2012
Runkande dvärgar
Ur "Bilbo" av JRR Tolkien, översättning Britt G. Hallqvist, utgiven 2001, middag hos Beorn:
Medan de åt berättade Beorn hela tiden med sin djupa mullrande röst historier från de vilda nejderna på hans sida om bergen, och särskilt om den mörka farliga skogen som sträckte sig långt åt norr och söder en dagsritt framför dem, som en barriär på deras väg österut, den fruktansvärda Mörkmården.
Dvärgarna lyssnade och runkade på skäggen, för de visste att de snart måste våga sig in i den skogen, och att näst efter bergen var den det farligaste som de måste gå igenom innan de kom till drakens borg.Det är tur att högläsaren av detta, såväl som av Tintin eller Pippi Långstrump, har en absolut tolkningsmakt.
måndag 17 september 2012
Om Palme-dokumentären
Några samlade kommentarer till den nya dokumentären om Olof Palme:
Anders Jallai skriver om misstankarna om att Palme var Sovjetagent, citerar en intervju med Shirley Maclaine hos Oprah där hon pratar öppet om sin affär med Palme och "out":ar Palme som UFO-intresserad.
Mikael Holmström efterlyser mer ljus på Palme som "den kalle krigaren som odlade de hemliga banden till Amerika". Förre försvarsministern Anders Thunborg (S) sk ha påpekat att det "fanns en Palme-myt som bortsåg från hans västvänliga och antikommunistiska hållning".
Anders Jallai skriver om misstankarna om att Palme var Sovjetagent, citerar en intervju med Shirley Maclaine hos Oprah där hon pratar öppet om sin affär med Palme och "out":ar Palme som UFO-intresserad.
Mikael Holmström efterlyser mer ljus på Palme som "den kalle krigaren som odlade de hemliga banden till Amerika". Förre försvarsministern Anders Thunborg (S) sk ha påpekat att det "fanns en Palme-myt som bortsåg från hans västvänliga och antikommunistiska hållning".
måndag 10 september 2012
Svensk dödsruna över Pastor Moon
Reverend Sun Myung Moon, grundaren av Unification Church, mer känd som Moon-rörelsen, har dött. Här finns en dödsruna över honom skriven av Tommy Hansson, anhängare till Moon, aktiv i Sverigedemokraterna, medarbetare i Contra med mera.
Hansson sammanfattar kyrkans lära med följande beskrivning:För 2000 år sedan kom Jesus som Guds son/Messias till det utvalda landet för att befria mänskligheten från det sataniska inflytandet. Jesus accepterades emellertid inte som Messias utan kortfästes. Mänskligheten kunde, tack vare Jesu offerdöd, mottaga andlig frälsning. Den fysiska frälsningen återstod att fullborda.
Det är den uppgiften Moon och hans anhängare – naturligtvis inklusive mig själv – anser Moon hade fått på sin lott. 1960 inträffade vad som enligt rörelsens lära kan jämföras med “lammets bröllop” vilket omskrivs i Bibelns uppenbarelsebok: Sun Myung Moon ingick äktenskap med Hak Ja Han och de två blev mänsklighetens “sanna föräldrar”.Hansson berör även det märkliga närmandet mellan Moon-rörelsen och Nordkorea, vilket jag själv blev medveten om efter att ha läst "Alla monster måste dö".
Hansson avslutar med en förhoppning som inte jag heller tror kommer att slå in:
Slutligen kan jag inte anse det vara annat än en skandal att Moon aldrig fick Nobels fredspris för sitt uppoffrande arbete för världsfred. Ett posthumt pris är väl sannolikt för mycket att hoppas på.
Den satanistiska socialdemokratins ursprung
Om man intresserar sig för konspirationsteorier på internet blir man väldigt fort trött på folk som postar klipp från YouTube med amerikaner som säger knäppa men tråkiga saker. Därför tipsar jag gärna om bloggen Det Opåverkade Sinnet som postat det första inlägget (i en serie av nio) på temat SOCIALDEMOKRATERNAS RUTTNA HISTORIA. Här presenteras förviss argument för att socialismen är av Satan som vi har hört förut men det görs i en tydlig svensk kontext och synbarligen med en hel del efterforskningar utförda. Själv är jag dåligt insatt i socialdemokratins tidiga historia och visste, till exempel, inte att August Palm innan han var med och grundade SAP hade varit aktiv socialistisk agitatör i flera andra länder till exempel Tyskland och Danmark. Annat jag inte visst är att Palm på ett berömt foto har ena handen innanför kavajen för att
han är en frimurare som dyrkar frimurarnas gud Jah-Bul-On. Att han döljer handen betyder att han är under träldom till Jah-Bul-On.Jag är dock inte helt säker på att författaren kommer att uppnå allt han önskar med sitt projekt:
I Sverige finns fortfarande en romantisk syn på socialism och inte minst SAP. Denna projekt kommer förmodligen (förhoppningsvis) en gång för alla slå sönder kvarlevorna av romantiserandet med denna, egentligen, mycket obehagliga rörelse. Kanske redan vid valet 2014 kommer SAP inte längre kunna skryta med att vara landets största parti. I så fall vore det en stor framgång för denna projekt.
För sent köpa Åshedens bok?
Man borde tydligen ha varit snabb med att köpa Ann-Marie Åshedens bok om Hans Holmér "Förbannelsen" eftersom den nu har dragits in av förlaget:
Norstedts drar med omedelbar verkan in hela upplagan av Ann-Marie Åshedens nyutkomna bok Förbannelsen, med anledning av att boken felaktigt påstår att Walter Kegö och Jan Barrling i hovrätten dömdes för oegentligheter i samband med polisiärt spaningsarbete på polismästare Hans Holmers uppdrag.Läs mer.
onsdag 5 september 2012
Därför har vi vädermanipulering
Jag vill gärna lyfta fram detta nya sensationella avslöjande om bakgrunden till de omfattande vädermanipulationer via "chemtrails" som de dolda makthavarna genomför: planeten X håller på och passerar genom solsystemet med sina sju månar. Mer utförligt:
Då har vi svaret i vår hand varför det sprutas chemtrails och varför vädret manipuleras, detta för att skydda från farlig solstrålning vid dom ny upprepade våldsamma utbrotten som sker i och med att dvärgstjärnan och dess månar är i solens närhet. Frågan är om detta räcker ? Varför har man valt att dölja det som kommer för majoriteten av jordens folk ? Troligen för att vi har cyniska egoister i maktpositioner jorden över som ser om sitt eget hus och lämnar miljarder andra åt sitt öde.Läs mer.
Se om ditt hus, skaffa hem konserverad mat, flaskvatten, gasolkök, spritkök, stearinljus med mera redan nu i fall det oundvikliga sker som kommer att slå ut all samhällsservice.
Flera gigantiska farliga solutbrott är att vänta och även när dvärgstjärnan ska bryta sig ut från solen och komma vår väg med sina 7 månar i sällskap, där varje måne omges av flera asteroider som följt med i släptåg efter deras passage genom asteroidbältet..
tisdag 21 augusti 2012
Böcker av "Breivik-anhängare"
Den som är intresserad kan nu för endast 120 kronor inhandla tre böcker av Sveriges främste "Breivik-anhängare" Lennart Svensson: se här. Utpekad som Breivik-anhängare blev Svensson efter inlägget "Breivik var för otålig" där han bland annat skriver:
Jag skulle vilja säga: Breiviks främsta fel var otålighet.
[...]
Breivik har nått en viss nivå med sitt dåd. Hans timing var inte så dålig. Men oavsett det så anser jag att han var otålig. Han hade kunnat ge sig till tåls några år och se PK-regimen och islamkramandet ge med sig av sig själv.Om man inte vill betala för sina böcker kan man annars läsa några av hans gratis böcker: till exempel "Stridsmiljö 2500" som handlar om konsten att strida mot humanoida ödlor.
"En opieätares bekännelser"
Mohammed Omar kommer att ge ut en ny bok kallad "En opieätares bekännelser" med undertiteln "Postislamismen ur ett personligt perspektiv" där han berättar om en "tre år lång intellektuell snedtändning" och om "och om religionens ljuva men livsfarliga opium". Mer om boken här. I ljuset Omars avståndstagande från antisemitism skall det bli intressant och se vad som sker med Studiegruppen Aguéli där ju många av de tidigare talarna kritiserats just för antisemitism.
Wet dream
Från intranätet:
Olycklig rubriksättning
I det senaste numret av tidningen [...] har rubriken på omslaget fått en tvetydig och inte avsedd innebörd på engelska. Våra kollegor i USA har varit vänliga och gjort oss uppmärksamma på detta. I samband med en artikel om [...] har orden "wet dream" använts. Det är ett idiomatiskt uttryck som på svenska kan tolkas som 'högsta önskan' eller 'önskedröm'. I översättningen till engelska fick dock orden dock annan innebörd. Även om det inte var avsikten kan rubriken missförstås på ett sätt som inte är acceptabelt.
Vår interna process med att korrekturläsa texter utifrån en kulturell och språklig kontext har i detta fall misslyckats. Självklart kommer vi att vidta noggranna åtgärder för att förhindra liknande händelser i framtiden. Med denna lärdom gjord är jag verkligen ledsen för vad som inträffat och de missuppfattningar som därmed kan ha uppstått. Det här visar verkligen hur viktigt det är med interkulturell förståelse och kunskaper i vår globala kommunikation.
tisdag 14 augusti 2012
Hölls Bollhusmötet i Bollhuset?
I samband med utgivningen av Herman Lindqvists memoarer "Mitt i allt" har det utbrutit en strid kring Lindqvists skildring av det så kallade "Bollhusmötet" i Uppsala 1939. En detalj i detta har väckt min nyfikenhet. I Dagens Nyheter publicerades (i papperstidningen) en affisch om mötet från 1939. Där står att mötet äger rum i "Kårens tennishall". En sökning efter "bollhuset" på Wikipedia meddelar att ordet kan syfta på bollhus i Stockholm eller Lund, eller på "Studenternas tennispaviljong" i Uppsala. Kallades verkligen platsen för mötet i Uppsala för "Bollhuset" eller är ordet "Bollhusmöte" en efterhandskonstruktion? Om beteckningen är tillkommen i efterhand, finns det någon poäng med att den liknar "Bollhuseden", ett helt annat historiskt skeende?
Åsheden igen?
1987 gav DN-journalisten Ann-Marie Åsheden på Bonniers förlag ut boken "Jakten på Olof Palmes mördare - de tre första månaderna". Därigenom blev hon så vitt jag kan tolka Libris den första att ge ut en riktig bok om mordet. Boken baserades på de dagliga möten Åsheden haft med spaningsledare Hans Holmér under just de tre första månaderna efter Palmemordet.
I år ger Åsheden ut boken "Förbannelsen -Hans Holmérs öde" (DN) (denna gång på Norstedts) som också baseras på dessa möten och handlar om Holmérs jakt på Palmes mördare. En stor del av marknadsföringen kring boken baseras på påståendet att det först är nu efter 25 år som Åsheden tar bladet från munnen och berättar sin historia. Vilket ju är lite märkligt med tanke på att hon gav ut en bok om det även för 24 år sedan.
Uppdatering: boken dragits in av Norstedts.
I år ger Åsheden ut boken "Förbannelsen -Hans Holmérs öde" (DN) (denna gång på Norstedts) som också baseras på dessa möten och handlar om Holmérs jakt på Palmes mördare. En stor del av marknadsföringen kring boken baseras på påståendet att det först är nu efter 25 år som Åsheden tar bladet från munnen och berättar sin historia. Vilket ju är lite märkligt med tanke på att hon gav ut en bok om det även för 24 år sedan.
Uppdatering: boken dragits in av Norstedts.
Quick om sina brott
(Återpostat från en gammal sida)
Thomas Quick "Kvarblivelse"
Boken består av fyra delar. Den första delen, 'Alter Ego', finns med för att, som Quick säger, 'visa den goda sidan hos mig som fanns parallellt och samtidigt med min destruktiva'. 'Alter Ego' är en samling kåserier, utan speciellt intresse, som handlar om sådant som höstpromenader i skogen med hunden.
Sen följer 'Ego' som 'vill [...] beskriva min terapeutiska process, hur mina tidiga och sena trauman tagits fram'. Den består bl.a. av dagboksanteckningar, nedtecknade drömmar, brev till olika personer och polisutredningar. Materialet ger verkligen en bild av en process, hur Quick har kunnat reda ut minnen och tydligare skilja olika händelser från varandra men också från fantasier och associationer.
Quick betraktar sina mord som ett återgestaltande av de övergrepp han utsattes för i sin barndom, det 'språk' han tvingats använda för att tala om det som hänt honom. Varje mord har ökat mängden av det som måste berättas så att varje nytt mord också innehåller återgestaltningar av de föregående. Detta gör att Quick har svårt att skilja detaljer åt mellan morden.
Den tredje delen i boken, 'Kvarblivelse', innehåller Quicks beskrivning av sin barndom. Den är i form av en prosadikt. Här beskrivs lite tydligare de viktigaste händelserna under hans uppväxt. De sexuella övergreppen. Hur hans far förvandlas till den onde 'Ellington'. Att hans mor hatar honom och försöker dränka honom i en isvak. Hur han får skulden för sin dödfödde lillebror Simon.
Den sista delen i boken, 'Tillblivelse', består återigen av dagboksanteckningar. Dessa är från 1997 och senare. Här beskrivs hur Quick gjort ytterligare framsteg i sin terapi. Det finns också en mycket utförlig redogörelse för hur Quick uppfattat rättegången i Norge rörande det mord på en ung flicka i Drammen han erkänt. Quick ger också många detaljer om mordet, om hur kroppen styckats o.s.v.
'Kvarblivelse.' är som en helhet intressant läsning. Den är bitvis ganska tråkig, Quick har en dragning till det sentimentala (som väl är förståelig i hans situation), men är i andra partier mycket fängslande.
Thomas Quick: Hette tidigare Sture Bergwall. "Kvarblivelse": Kaos Press 1998, 286 sid.
Thomas Quick "Kvarblivelse"
Boken består av fyra delar. Den första delen, 'Alter Ego', finns med för att, som Quick säger, 'visa den goda sidan hos mig som fanns parallellt och samtidigt med min destruktiva'. 'Alter Ego' är en samling kåserier, utan speciellt intresse, som handlar om sådant som höstpromenader i skogen med hunden.
Sen följer 'Ego' som 'vill [...] beskriva min terapeutiska process, hur mina tidiga och sena trauman tagits fram'. Den består bl.a. av dagboksanteckningar, nedtecknade drömmar, brev till olika personer och polisutredningar. Materialet ger verkligen en bild av en process, hur Quick har kunnat reda ut minnen och tydligare skilja olika händelser från varandra men också från fantasier och associationer.
Quick betraktar sina mord som ett återgestaltande av de övergrepp han utsattes för i sin barndom, det 'språk' han tvingats använda för att tala om det som hänt honom. Varje mord har ökat mängden av det som måste berättas så att varje nytt mord också innehåller återgestaltningar av de föregående. Detta gör att Quick har svårt att skilja detaljer åt mellan morden.
Den tredje delen i boken, 'Kvarblivelse', innehåller Quicks beskrivning av sin barndom. Den är i form av en prosadikt. Här beskrivs lite tydligare de viktigaste händelserna under hans uppväxt. De sexuella övergreppen. Hur hans far förvandlas till den onde 'Ellington'. Att hans mor hatar honom och försöker dränka honom i en isvak. Hur han får skulden för sin dödfödde lillebror Simon.
Den sista delen i boken, 'Tillblivelse', består återigen av dagboksanteckningar. Dessa är från 1997 och senare. Här beskrivs hur Quick gjort ytterligare framsteg i sin terapi. Det finns också en mycket utförlig redogörelse för hur Quick uppfattat rättegången i Norge rörande det mord på en ung flicka i Drammen han erkänt. Quick ger också många detaljer om mordet, om hur kroppen styckats o.s.v.
'Kvarblivelse.' är som en helhet intressant läsning. Den är bitvis ganska tråkig, Quick har en dragning till det sentimentala (som väl är förståelig i hans situation), men är i andra partier mycket fängslande.
Thomas Quick: Hette tidigare Sture Bergwall. "Kvarblivelse": Kaos Press 1998, 286 sid.
Mytomanen Thomas Quick
(Återpostat från en gammal sida)
Dan Larsson "Mytomanen Thomas Quick"
Den här boken hör kanske egentligen inte hemma i den här sektionen. För om Dan Larsson har rätt är Thomas Quick inte en seriemördare utan bara en störd person som hittat ett perfekt sätt att få uppmärksamhet.
Larsson saknar inte argument för sin åsikt. Vid de rättegångar där Quick har fällts för mord har hans erkännanden spelat en stor roll, vid vissa varit den enda bevisningen. Vid flera av morden har Quick pekat ut medhjälpare men ändå har ingen av dessa åtalats för mord. Quicks bekännelser räcker alltså för att fälla honom för mord men inte för att väcka åtal mot namngivna personer som Quick säger varit med om morden.
Quick har också hävdat att han mördat försvunna personer som senare kommit till rätta. Quicks motivbild har ändrats med tiden. Vid en tidig rättegång vittnade Lars Lidberg, professor i rättspsykiatri, om att Quicks barndom och hans hat mot fadern gjorde honom till pojkmördare. När Quick senare började erkänna mord på vuxna och kvinnor föll det motivet i glömska.
Anledningen till att Quick blir fälld är, enligt Larsson, att ingen är intresserad av att ifrågasätta honom. Polis, åklagare, försvarsadvokat, journalister och Quick själv tror att han är skyldig. Det negativa med om han fälls oskyldig är naturligtvis att den verklige mördaren då går fri. Larsson anser att precis detta har skett i de s.k 'Appojauremorden' och ägnar en hel del tid åt att föra fram den han anser är mördaren (som dock inte namnges).
Dan Larsson: Prisbelönt undersökande journalist. "Mytomanen Thomas Quick": Dan Larsson 1998, 150 sid., ill., index
Troligen med anledning av den nuvarande uppståndelsen kring Thomas Quick orsakad av Hannes Råstams bok "Fallet Thomas Quick" ska "Mytomanen Thomas Quick" bli återutgiven.
Dan Larsson "Mytomanen Thomas Quick"
Den här boken hör kanske egentligen inte hemma i den här sektionen. För om Dan Larsson har rätt är Thomas Quick inte en seriemördare utan bara en störd person som hittat ett perfekt sätt att få uppmärksamhet.
Larsson saknar inte argument för sin åsikt. Vid de rättegångar där Quick har fällts för mord har hans erkännanden spelat en stor roll, vid vissa varit den enda bevisningen. Vid flera av morden har Quick pekat ut medhjälpare men ändå har ingen av dessa åtalats för mord. Quicks bekännelser räcker alltså för att fälla honom för mord men inte för att väcka åtal mot namngivna personer som Quick säger varit med om morden.
Quick har också hävdat att han mördat försvunna personer som senare kommit till rätta. Quicks motivbild har ändrats med tiden. Vid en tidig rättegång vittnade Lars Lidberg, professor i rättspsykiatri, om att Quicks barndom och hans hat mot fadern gjorde honom till pojkmördare. När Quick senare började erkänna mord på vuxna och kvinnor föll det motivet i glömska.
Anledningen till att Quick blir fälld är, enligt Larsson, att ingen är intresserad av att ifrågasätta honom. Polis, åklagare, försvarsadvokat, journalister och Quick själv tror att han är skyldig. Det negativa med om han fälls oskyldig är naturligtvis att den verklige mördaren då går fri. Larsson anser att precis detta har skett i de s.k 'Appojauremorden' och ägnar en hel del tid åt att föra fram den han anser är mördaren (som dock inte namnges).
Dan Larsson: Prisbelönt undersökande journalist. "Mytomanen Thomas Quick": Dan Larsson 1998, 150 sid., ill., index
Troligen med anledning av den nuvarande uppståndelsen kring Thomas Quick orsakad av Hannes Råstams bok "Fallet Thomas Quick" ska "Mytomanen Thomas Quick" bli återutgiven.
torsdag 9 augusti 2012
Att fynda
För en samlare är jakten ofta nog det centrala. Resultatet, samlingen, är inte av så stort intresse som en utomstående skulle gissa, utan får mest ett reflekterat värde från arbetet som gått åt för att skapa den. Att en komplett samlingen inte är en höjdpunkt, utan snarare en kris, kan många omvittna. För att jakten ska vara så intressant som möjligt kan den förses med bivillkor för att försvåras. Ett fynd är ett resultat av just en sådan extra villkorad jakt: det funna ska dessutom ha varit billigt. Naturligtvis har samlare i alla tider varit intresserade av låga priser. Men i vår tid är detta kanske extra viktigt. Tack vare internet är det idag enklare att vara samlare än det varit någon gång tidigare. Den långa svansen har fått en egen marknadsplats, dessutom försedd med utmärkta sökmöjligheter. Om det verkligen är resultatet, varan, som är det centrala har man mycket goda möjligheter att snabbt och enkelt avsluta jakten. Köp varan, eller erbjud att köpa den, för ett överpris på internet och jakten kan få ett mycket snabbt förlopp. För mig med större ekonomi än tidsförråd är möjligheten frestande.
För snart ett och ett halvt år sedan fick jag möjligheten att fynda stor och snabbt på Aderton Antikvariat. De hade en (återkommande?) rensning av sina förråd och sänkte gradvis priset på alla böcker i butiken. När jag var där var rabatten 80%. Det gjorde att jag kunde köpa följande böcker för sammanlagt 214 kronor:
"Agitation för lyckan: Sovjetisk konst från Stalintiden" utställningskatalog från Liljevalchs efter en utställning i samarbetet med Statliga Ryska museet i S:t Petersburg. 200 sidor hyllningsmålningar till Stalin.
"Lärda grisar och falska sjöjungfrur" av Jan Bondeson. Kuriosasamling av den forteanskt inriktade läkaren.
"Signal: Nazitysklands propaganda i Sverige 1941-1945" av Klaus-Richard Böhme och Bosse Schön om den svenska nazistiska propagandatidningen Signal.
"Jordpuls: Fädernas Gåtfulla kraft" och "Stenring: Fädernas Glömda Kunskap" av Ulla och John Hamilton. Energier, pulser, domarringar, skeppssättningar, flytta enorma tyngder, öka fruktsamhet, uppståndelse och nytt liv.
"Samhället som teater: Estetik och politik i Tredje riket" av Ingemar Karlsson och Arne Ruth. Jag såg för länge sedan en dokumentär (möjligen relaterad till denna bok?) som innehöll en analys av nazismen som estetisk rörelse med fokus på "entartete kunst" och har sedan dess trott att detta är en mycket fruktbar ingång till att förstå nazismen.
"Försvunnen teknik" av Henry Kjellson om bland annat tibetanska munkar som kan lyfta väldiga stenblock med ljudvågor.
"Sanningen om Ivar Kreuger: Händelserna kring Ivar Kreugers sista år" av Torsten Kreuger. Ivar Kreugers död är en av de klassiska händelserna i svenska konspirationsteoretisk historia.Här förs tesen att han blev mördad fram av hans högerextreme bror.
"Boltzius" av David Liljemark. Jag lästa Liljemarks mästerverk om den värmländska predikanten och helbrägdagöraren Boltzius när den publicerade periodiskt i Galago men har inte haft den samlad tidigare.
Anledningen till att jag skriver ett långt inlägg om böcker inköpta för mer än ett år sedan är att jag nu byggt ut min bokhylla och därför äntligen kunnat ställa upp dem i den.
För snart ett och ett halvt år sedan fick jag möjligheten att fynda stor och snabbt på Aderton Antikvariat. De hade en (återkommande?) rensning av sina förråd och sänkte gradvis priset på alla böcker i butiken. När jag var där var rabatten 80%. Det gjorde att jag kunde köpa följande böcker för sammanlagt 214 kronor:
"Agitation för lyckan: Sovjetisk konst från Stalintiden" utställningskatalog från Liljevalchs efter en utställning i samarbetet med Statliga Ryska museet i S:t Petersburg. 200 sidor hyllningsmålningar till Stalin.
"Lärda grisar och falska sjöjungfrur" av Jan Bondeson. Kuriosasamling av den forteanskt inriktade läkaren.
"Signal: Nazitysklands propaganda i Sverige 1941-1945" av Klaus-Richard Böhme och Bosse Schön om den svenska nazistiska propagandatidningen Signal.
"Jordpuls: Fädernas Gåtfulla kraft" och "Stenring: Fädernas Glömda Kunskap" av Ulla och John Hamilton. Energier, pulser, domarringar, skeppssättningar, flytta enorma tyngder, öka fruktsamhet, uppståndelse och nytt liv.
"Samhället som teater: Estetik och politik i Tredje riket" av Ingemar Karlsson och Arne Ruth. Jag såg för länge sedan en dokumentär (möjligen relaterad till denna bok?) som innehöll en analys av nazismen som estetisk rörelse med fokus på "entartete kunst" och har sedan dess trott att detta är en mycket fruktbar ingång till att förstå nazismen.
"Försvunnen teknik" av Henry Kjellson om bland annat tibetanska munkar som kan lyfta väldiga stenblock med ljudvågor.
"Sanningen om Ivar Kreuger: Händelserna kring Ivar Kreugers sista år" av Torsten Kreuger. Ivar Kreugers död är en av de klassiska händelserna i svenska konspirationsteoretisk historia.Här förs tesen att han blev mördad fram av hans högerextreme bror.
"Boltzius" av David Liljemark. Jag lästa Liljemarks mästerverk om den värmländska predikanten och helbrägdagöraren Boltzius när den publicerade periodiskt i Galago men har inte haft den samlad tidigare.
Anledningen till att jag skriver ett långt inlägg om böcker inköpta för mer än ett år sedan är att jag nu byggt ut min bokhylla och därför äntligen kunnat ställa upp dem i den.
torsdag 2 augusti 2012
Romney och MK Ultra
Cathy O'Brien och Mark Phillips skriver i "ACCESS DENIED" (2004) om Mitt Romneys far George Romney:
My father had also been instructed to take me to the Governor's mansion in Mackinac Island, Michigan. Governor George Romney was actively involved in MK Ultra, extending it from the Catholic church to his Mormon church and bringing it into the school systems as what would later become global education.[...]
The discussions I'd heard as a child from Michigan's Governor George Romney regarding the mergence of CIA, Nazi, and Catholic mind control techniques to create a powerful means of control for his Mormon church apparently came to fruition and the devastation was horrific.
Rituella övergrepp
Första gången jag blev medveten om Erik Rodenborg var någon gång under första halvan av 1990-talet då han var på TV och pratade om att det existerade hemliga sammanslutningar av ondskefulla satanister. Jag kommer ihåg det som att han presenterades som någon sorts forskare inom religionshistoria, vilket nog kan vara sant. Senare följde jag flera av hans inlägg i debatten om rituella övergrepp där han var en av dem som menade att det faktiskt fanns stora nätverk av pedofiler bland samhällets toppar som utförde och mörklade organiserade övergrepp på barn. Och detta är ämnen som Rodenborg fortfarande aktivt skriver om på sina olika bloggar: en recension av boken "Ritual abuse in the twenty-first century" och ett inlägg om Betty May och Aleister Crowley. Han skriver också om mycket mer: teosofi, astronomi, politik och arkeologi.
onsdag 1 augusti 2012
ACCESS DENIED
Jag har just börjat läsa "ACCESS DENIED For Reasons of National Security" av Cathy O'Brien och Mark Phillips. Deras tidigare bok "TRANCEformation of America", som beskriver de övergrepp som Cathy säger sig varit utsatt för som tankekontrollerad CIA-sexslav, är nog det mest extrema jag har läst. Jag har svårt att tro att denna uppföljning kommer kunna vara lika chockerande. Jag har tidigare skrivit om Cathy O'Brien: introduktion till artikel från Subaltern, artikel från Subaltern del 1, del 2, del 3, TRANCEformation.
TRANCEformation of America
Detta inlägg publiceras här i repris från en annan sida.
Det är svårt att veta i vilken kategori "TRANCEformation of America" hör hemma. På en nivå är det en bok med konspirationsteorier men dessa är inte så annorlunda från teorier i många andra böcker. Knarksmuggling från Mexiko med hjälp av CIA, det ondskefulla NAFTA-avtalet och George Bush arbete för en ny världsordning. Det som gör att boken skiljer sig från alla andra är mängden sex. "TRANCEformation of America" är nämligen en hjärnkontrollerad CIA-sexslavs berättelse om sitt liv.
Under sin uppväxt utsattes O'Brien för incestuösa övergrepp från sin far. Hon användes bland annat för att spela in porrfilmer, både med och utan djur. När övergreppen kom till myndigheternas kännedom skyndade sig kongressman Jerry Ford dit för att köpa henne från hennes far. O'Briens barndom gjorde att hon led av personlighetsklyvning och hade multipla personligheter (MPD). MPD är en perfekt bakgrund för en sexslav. De olika personligheterna kan programmeras och lyder order blint. Eftersom de också är separata vet inte en personlighet vad de andra vet. Dessutom har personer med MPD perfekt minne, perfekt syn och immunitet mot könssjukdomar.
O'Brien programmerades ursprungligen av den katolska kyrkan. Hon fick också senare förbättrad programmering av t.ex. experter vid NASA och Michael Aquino, ledare för "Temple of Set". Sexslavarna har många olika användningsområden. De används av de korrupta makthavarna för deras personliga nöje. O'Brien spelade in djurporr för Ronald Reagan, lät George Bush förgripa sig på sin dotter, blev upprepade gånger våldtagen och nästan dödad av 'Dick' Cheney och hetsade upp Hillary Clinton med sitt rituellt stympade könsorgan. Hon träffade även på George W. Bush några gånger men han ägnade sig mest åt att ta hand om sin redlöse, kokain-höge far.
Sexslavarna används också som budbärare. Man försätter slaven i trans med några lämpliga kommandon (programmeringen följer ett visst tema som kommandona hämtas ifrån, i O'Briens fall t.ex. "Alice i underlandet"), ger sedan meddelandet och förseglar budskapet genom att tillfoga slaven så mycket smärta att en ny personlighet knoppas av. Mottagaren öppnar försändelsen med några kommandon. Sexslavar används eftersom de är oförmögna att glömma och inte själva har tillgång till meddelandet de bär på.
Sexslaven kan ju också fungera som en muta efter att hon lämnat sitt meddelande. O'Brien har t.ex. haft sex med den mexikanske presidenten Miguelde la Madrid, Haitis president Baby Doc Duvalier, Panamas ledare Manuel Noriega, Nicauraguas president Daniel Ortega och två franska premiärministrar. Det perfekta minnet kan också användes för nöjes skull. O'Brien hade en personlighet som fungerade som en databas för baseballstatistik. Sexslavar användas också för att smuggla knark. O'Briens skötare var verksam inom country musiken, en verksamhet som till största delen är en täckmantel för knarksmuggling.
I sin bok namnger O'Brien på 150 sidor fyra amerikanska presidenter, sex utländska statschefer, mer än 20 amerikanska guvernörer, senatorer och kongressmän och ett 50-tal andra personer som samtliga förgripit sig på henne sexuellt. Detta gör att boken nästan kollapsar under sin egen tyngd. Det är svårt att läsa mer än fem sidor i taget. Avtrubbningseffekter blir tydliga. De mest fantastiska avslöjande, som i en annan bok skulle vara en spektakulär höjdpunkt, blir här bara en del i en uppräkning.
Det är svårt att veta i vilken kategori "TRANCEformation of America" hör hemma. På en nivå är det en bok med konspirationsteorier men dessa är inte så annorlunda från teorier i många andra böcker. Knarksmuggling från Mexiko med hjälp av CIA, det ondskefulla NAFTA-avtalet och George Bush arbete för en ny världsordning. Det som gör att boken skiljer sig från alla andra är mängden sex. "TRANCEformation of America" är nämligen en hjärnkontrollerad CIA-sexslavs berättelse om sitt liv.
Under sin uppväxt utsattes O'Brien för incestuösa övergrepp från sin far. Hon användes bland annat för att spela in porrfilmer, både med och utan djur. När övergreppen kom till myndigheternas kännedom skyndade sig kongressman Jerry Ford dit för att köpa henne från hennes far. O'Briens barndom gjorde att hon led av personlighetsklyvning och hade multipla personligheter (MPD). MPD är en perfekt bakgrund för en sexslav. De olika personligheterna kan programmeras och lyder order blint. Eftersom de också är separata vet inte en personlighet vad de andra vet. Dessutom har personer med MPD perfekt minne, perfekt syn och immunitet mot könssjukdomar.
O'Brien programmerades ursprungligen av den katolska kyrkan. Hon fick också senare förbättrad programmering av t.ex. experter vid NASA och Michael Aquino, ledare för "Temple of Set". Sexslavarna har många olika användningsområden. De används av de korrupta makthavarna för deras personliga nöje. O'Brien spelade in djurporr för Ronald Reagan, lät George Bush förgripa sig på sin dotter, blev upprepade gånger våldtagen och nästan dödad av 'Dick' Cheney och hetsade upp Hillary Clinton med sitt rituellt stympade könsorgan. Hon träffade även på George W. Bush några gånger men han ägnade sig mest åt att ta hand om sin redlöse, kokain-höge far.
Sexslavarna används också som budbärare. Man försätter slaven i trans med några lämpliga kommandon (programmeringen följer ett visst tema som kommandona hämtas ifrån, i O'Briens fall t.ex. "Alice i underlandet"), ger sedan meddelandet och förseglar budskapet genom att tillfoga slaven så mycket smärta att en ny personlighet knoppas av. Mottagaren öppnar försändelsen med några kommandon. Sexslavar används eftersom de är oförmögna att glömma och inte själva har tillgång till meddelandet de bär på.
Sexslaven kan ju också fungera som en muta efter att hon lämnat sitt meddelande. O'Brien har t.ex. haft sex med den mexikanske presidenten Miguelde la Madrid, Haitis president Baby Doc Duvalier, Panamas ledare Manuel Noriega, Nicauraguas president Daniel Ortega och två franska premiärministrar. Det perfekta minnet kan också användes för nöjes skull. O'Brien hade en personlighet som fungerade som en databas för baseballstatistik. Sexslavar användas också för att smuggla knark. O'Briens skötare var verksam inom country musiken, en verksamhet som till största delen är en täckmantel för knarksmuggling.
I sin bok namnger O'Brien på 150 sidor fyra amerikanska presidenter, sex utländska statschefer, mer än 20 amerikanska guvernörer, senatorer och kongressmän och ett 50-tal andra personer som samtliga förgripit sig på henne sexuellt. Detta gör att boken nästan kollapsar under sin egen tyngd. Det är svårt att läsa mer än fem sidor i taget. Avtrubbningseffekter blir tydliga. De mest fantastiska avslöjande, som i en annan bok skulle vara en spektakulär höjdpunkt, blir här bara en del i en uppräkning.
måndag 23 juli 2012
Behärskningens svåra konst
Som andra konstaterat innan mig så är det ofta, om man har en svaghet, bättre att avstå helt från det frestande än att utsätta sig och försöka behärska sig. Eftersom jag nu valt att börja köpa böcker mer aktivt igen, så har jag inte kunna låta bli att fylla på samlingarna ytterligare. Denna gång är det Bokförlaget h:ströms tur att få sig en släng av sleven. Jag hade tänkt att ta del av deras sommarrea men istället blev det några böcker som jag borde köpt tidigare: Nikanor Teratologen "Att hata allt mänskligt liv" (Bokus) och Peter Sotos "Show adult" (Bokus). Angående den senare titeln har jag haft en viss diskussion med mig själv angående översättningar till svenska från engelska. Jag har haft lite svårt för detta och inte riktigt sett behovet av denna typ av översättning, speciellt inte för så smal litteratur som detta. Men insikten om hur mycket bättre jag behärskar svenska än engelska har växt inom mig. Kopplat till att det onekligen finns svenskspråkiga som kan engelska bättre än jag, så har min inställning till översatt litteratur ändrats. Detta bygger dock naturligtvis på att översättningen är bra. Denna sista boken i min beställning är i alla fall en reabok: ett tidigt Subaltern nummer för 12 kr.
onsdag 18 juli 2012
Om ubåtskränkningarna
I sin bok "Den dolda alliansen" om Sveriges hemliga samarbete med NATO skriver Mikael Holmström bland annat om det marina samarbetet med diverse NATO-länder. Detta gäller i första hand samplaneringen med Danmark angående skyddet av Öresund. Men han nämner även några saker relevanta för ubåtskränkningarna på 80-talet. Jag har tidigare skrivit om Tommy Lindfors bok "Under ytan" och hans teorier om att det var NATO som låg bakom kränkningarna. Enligt flera personer som intervjuas i Holmströms bok hade Sverige och NATO vid denna tid gjort upp om något som kallades "lanes", säkra ubåtsleder på svenskt vatten där det var fritt fram för NATO att färdas. Enligt Bo Johnsson Theutenberg som tjänstgjorde i Försvarsstabens operationsledning på 1980-talet:
En andra omständighet som Holmström skriver om, och som var okänd för mig, är att även under 80-talet så kränkte svenska ubåtar regelbundet sovjetiskt territorialvatten. Detta var en konsekvens av den svenska försvarsdoktrinen om ett "djupförsvar" som krävde minering av sovjetiska hamnar. Dessa mineringar skulle genomföras av ubåtar. Eftersom den sovjetiska kusten ser helt annorlunda ut än den svenska så krävde detta rekognoscering och övning i fredstid. Enligt Holmströms uppgiftslämnare verkar detta inte skett via direkta order att kränka sovjetiskt område utan via en kultur där kaptener som på egen hand tog sådana initiativ uppmuntrades för detta. Naturligtvis har detta ingen direkt bäring på vem som låg bakom kränkningarna i svenska vatten, men det kan ha påverkat sovjetisk syn på Sverige.
Genom olika kanaler fick vi veta var västliga ubåtsföretag befann sig. Det betydde att om ubåtar uppträdde utanför dessa lanes så kom de sannolikt inte från NATO.Detta betyder naturligtvis inte att Lindfors självklart har fel: i sin bok tänker han sig ju en situation där vissa nivåer inom försvaret känt till och godkänt NATO-kränkningar men att denna information inte varit tillräckligt sprid.
En andra omständighet som Holmström skriver om, och som var okänd för mig, är att även under 80-talet så kränkte svenska ubåtar regelbundet sovjetiskt territorialvatten. Detta var en konsekvens av den svenska försvarsdoktrinen om ett "djupförsvar" som krävde minering av sovjetiska hamnar. Dessa mineringar skulle genomföras av ubåtar. Eftersom den sovjetiska kusten ser helt annorlunda ut än den svenska så krävde detta rekognoscering och övning i fredstid. Enligt Holmströms uppgiftslämnare verkar detta inte skett via direkta order att kränka sovjetiskt område utan via en kultur där kaptener som på egen hand tog sådana initiativ uppmuntrades för detta. Naturligtvis har detta ingen direkt bäring på vem som låg bakom kränkningarna i svenska vatten, men det kan ha påverkat sovjetisk syn på Sverige.
Under ytan
(Ett boktips tidigare publicerat på en annan hemsida)
Tommy Lindfors "Under ytan"
Ubåtskränkningarna under 80-talet hade stor betydelse för svensk politik och samhälle. Carl Bildt fick något av sitt genombrott som ubåtsdebattör och de stämningar som kränkningarna gav upphov till finns ofta med i resonemang om bakgrunden till Palmemordet. Men vilka var det som låg bakom kränkningarna då? USA och NATO svarar Lindfors.
Förvånande nog lyckas han dessutom att motivera svaret på ett ganska övertygande sätt. Att NATO hade kunnande och resurser nog att kunna kränka svenskt territorialvatten är inte så underligt. Att NATO skulle sakna miniubåtar av det slag som rapporterats, något som var ett starkt argument i debatten på 80-talet, visar sig vara gripet ur luften. Rapporter om skadade amerikanska ubåtar vid tidpunkter som matchar svenska ubåtsjakter finns också.
När Lindström tillåter sig att spekulera lite kommer han t.o.m upp med ett motiv. USA byggde från 50-talet upp en signalspanings- och radarkedja med syfte att övervaka det sovjetiska fastlandet, territorialvatten och luftrummet, med målsättningen att helt innesluta Sovjetunionen. Sveriges medverkan var nödvändig för att uppnå detta. FOAs informationsutbyte med NATO på signalspaningsområdet är välkänt och var enligt Lindström en länk i denna kedja.
Men Sverige gick längre än så i sitt samarbete. Sverige tillät NATO att installera sonaranläggningar i svenska vatten (sonar är en 'undervattensradar'). Dessa installerades med, och underhölls via, ubåtar. Så det som uppfattades som kränkande sovjetiska ubåtar av diverse sjöofficerare var egentligen amerikanska ubåtar med godkännande från Sveriges regering (eller i alla fall från försvarsstaben). Att ubåtarna sågs som sovjetiska, i Sverige och andra länder, var naturligtvis bara ett plus i kanten för USA.
Naturligtvis måste Lindström också bortförklara U137 (ubåten som grundstötte i Gåsefjärden). Det gör han lätt: skulle Sovjet skickat en gammal och dåligt underhållen ubåt, i ytläge och i hög fart, in i ett svårnavigerat område, när det var dimma, på ett spionuppdrag? En civilperson larmade till och med kustbevakningen en halvtimme innan grundstötningen p.g.a. det oljud ubåten förde.
Tommy Lindfors "Under ytan"
Ubåtskränkningarna under 80-talet hade stor betydelse för svensk politik och samhälle. Carl Bildt fick något av sitt genombrott som ubåtsdebattör och de stämningar som kränkningarna gav upphov till finns ofta med i resonemang om bakgrunden till Palmemordet. Men vilka var det som låg bakom kränkningarna då? USA och NATO svarar Lindfors.
Förvånande nog lyckas han dessutom att motivera svaret på ett ganska övertygande sätt. Att NATO hade kunnande och resurser nog att kunna kränka svenskt territorialvatten är inte så underligt. Att NATO skulle sakna miniubåtar av det slag som rapporterats, något som var ett starkt argument i debatten på 80-talet, visar sig vara gripet ur luften. Rapporter om skadade amerikanska ubåtar vid tidpunkter som matchar svenska ubåtsjakter finns också.
När Lindström tillåter sig att spekulera lite kommer han t.o.m upp med ett motiv. USA byggde från 50-talet upp en signalspanings- och radarkedja med syfte att övervaka det sovjetiska fastlandet, territorialvatten och luftrummet, med målsättningen att helt innesluta Sovjetunionen. Sveriges medverkan var nödvändig för att uppnå detta. FOAs informationsutbyte med NATO på signalspaningsområdet är välkänt och var enligt Lindström en länk i denna kedja.
Men Sverige gick längre än så i sitt samarbete. Sverige tillät NATO att installera sonaranläggningar i svenska vatten (sonar är en 'undervattensradar'). Dessa installerades med, och underhölls via, ubåtar. Så det som uppfattades som kränkande sovjetiska ubåtar av diverse sjöofficerare var egentligen amerikanska ubåtar med godkännande från Sveriges regering (eller i alla fall från försvarsstaben). Att ubåtarna sågs som sovjetiska, i Sverige och andra länder, var naturligtvis bara ett plus i kanten för USA.
Naturligtvis måste Lindström också bortförklara U137 (ubåten som grundstötte i Gåsefjärden). Det gör han lätt: skulle Sovjet skickat en gammal och dåligt underhållen ubåt, i ytläge och i hög fart, in i ett svårnavigerat område, när det var dimma, på ett spionuppdrag? En civilperson larmade till och med kustbevakningen en halvtimme innan grundstötningen p.g.a. det oljud ubåten förde.
Hårda paket
Jag har fått hårda paket. Ett från Headpress med "Politics of the Imagination: the life, work and ideas of Charles Fort" av Colin Bennett. Charles Fort var en tidig pionjär för studier inom området udda händelser, som framför allt arbetade med bibliotekens tidskriftssamlingar. Bland de som idag öppet deklarerar sin påverkan från honom finns naturligtvis tidskriften Fortean Times. Av Colin Bennett låg också boken "An American Demonology: Flying Saucers Over the White House". Den sista boken var "The Slaughter King" av Simon Whitechapel, en roman (även om jag normalt inte är så förtjust i "hittepå"-böcker). Av Whitechapel har jag sedan tidigare den underhållande "Intense Device: A Journey through Lust, Murder & the Fires of Hell". Paketet avslutade med en t-shirt och en bonus-CD med Pink Fairies.
Det andra paketet var från Carl Abrahamsson och innehöll min beställning från Edda: The Fenris Wolf 5 och "Vril: The Power of the Comin Race" av Sir Edward Bulwer Lytton i en vacker utgåva.
Det andra paketet var från Carl Abrahamsson och innehöll min beställning från Edda: The Fenris Wolf 5 och "Vril: The Power of the Comin Race" av Sir Edward Bulwer Lytton i en vacker utgåva.
Escapix
Jag fick ett tips om det nya svenska förlaget Eskapix och deras serie "En bok för vuxna". Programförklaringen ser intressant ut:
Bokserien "Eskapix/En Bok För Vuxna" blandar friskt mellan noveller inom skräck, erotik och fantasy med artiklar och essäer om forntida gåtor, historia, ockultism och undergroundkultur - ett underjordiskt folkbibliotek samlat mellan samma hårda pärmar.
söndag 15 juli 2012
Lagen för vår hälsa och vår ro
tisdag 3 juli 2012
Fenris Wolf 5
Jag har tidigare skrivit om att jag köpt samlingsutgåvan av Carl Abrahamssons "The Fenris Wolf". Detta projekt verkar fortfarande leva för nu kommer ett femte nummer. Det utlovas innehålla:
psychedelic William Shakespeare, secret societies, Rosicrucians, Illuminati, neurological interpretations of magic, the esoteric gardens of Quinta da Regaleira in Portugal, Italian witchcraft, Pierre Molinier, Derek Jarman, the I Ching, Geomancy, the logic of evil and vice versa, Remy de Gourmont, Aleister Crowley, Liber AL vel Legis, Macedonian vampires, Satanism, Goethe’s Faust, and the creation of a “mega Golem”Om man (som jag) inte har deras nyutgåva av Edward Bulwer Lyttons "Vril: The Power of the Coming Race" så kan man köpa båda i ett specialerbjudande. Se Eddas nyhetsbrev för mer information.
Pure Filth
Den senaste tiden har jag inte riktigt lyckats hålla mig utan köpt en del böcker. Får se om jag får (tar mig) tid att läsa dem. Nu har jag fått Peter Sotos senaste "Pure Filth" från Feral House. Eller, den senaste av Peter Sotos och Jamie Gills är det korrekta sättet att beskriva den. Huvuddelen av texten är transkriptioner av dialogen från de amatörsex-filmer som Gills gjorde, Sotos bidrag verkar huvudsakligen bestå av en lång introduktion. Det första intrycket är att boken därmed är mer traditionellt pornografisk än Sotos andra böcker.
lördag 30 juni 2012
Thente har fel, fel, fel
När jag lästa rubriken på Jonas Thentes krönika i Dagens Nyheter i morse ("Matematik som huvudämne tillhör dåtiden - politikerna bör satsa framåt") var det nära att jag bokstavligen satte kaffet i vrångstrupen. När jag sedan läste krönikan bekräftades min förskräckelse. Thente har nämligen fel i nästan alla delar av sitt resonemang:
Thente berör Wireds kolumn "Japaness scholgirl watch" och menar att man också i ett land som Sverige skulle kunna se på ungdomen för att lära känna framtiden. Men Thente missar att de japanska skolflickor studerades i egenskap av avantgarde konsumenter. Visserligen bör skolan utbilda unga till att bli medvetna och kritiska konsumenter men skolpolitiken bör i första hand tillgodose Sveriges behov av framtida producenter. Det är ju på producentsidan som jobben finns.
Thente säger att om man behärskar språk så har man ett redskap för att lära sig saker men om man behärskar matematik så kan man (bara) matematik. Thente missar att det är just för att det också är ett redskap som matematik så tydligt lyfts fram av pedagoger. Om man behärskar matematik så behärskar man ett sätt att resonera och angripa problem som man har nytta av på alla områden, till exempel för att förstå samhället eller inom kulturen. Ens förmåga till kritiskt granskande stärks av att kunna analysera sammanhang stringent.
Thente säger att de unga i framtiden kommer att jobba på internet, nåt med media. Thente missar att internet, även sociala media, inte i första hand är en skapalse av språk utan av matematik (läs programmering). Även om det inte är så att den eventuella framgången hos ett internetfenomen är avhängigt av den tekniska kvalitén, så är god programmering den grund framgångsrika aktörer står på. Google, Faceboook och Twitter är ingenjörsprojekt, inte skapade av folk som vill jobba inom nåt med media.
Thente påstår också att det hittills varit så att svaret på skolans "vad vill du bli?"-enkäter väl har speglat den framtida arbetsmarknaden. Är det verkligen sant?
Det finns bara en punkt där jag vill ge Thente rätt: syftet med matematikundervisningen (och alla annan undervisning) bör inte vara att klara sig bra i internationella mätningar. I skolan har man under lång tid kämpat med att få eleverna att förstå att de ska lära sig för framtiden och inte för prov, att ledande skolpolitiker i dag inte kan förstå skillnaden är ett oerhört bakslag.
Thente berör Wireds kolumn "Japaness scholgirl watch" och menar att man också i ett land som Sverige skulle kunna se på ungdomen för att lära känna framtiden. Men Thente missar att de japanska skolflickor studerades i egenskap av avantgarde konsumenter. Visserligen bör skolan utbilda unga till att bli medvetna och kritiska konsumenter men skolpolitiken bör i första hand tillgodose Sveriges behov av framtida producenter. Det är ju på producentsidan som jobben finns.
Thente säger att om man behärskar språk så har man ett redskap för att lära sig saker men om man behärskar matematik så kan man (bara) matematik. Thente missar att det är just för att det också är ett redskap som matematik så tydligt lyfts fram av pedagoger. Om man behärskar matematik så behärskar man ett sätt att resonera och angripa problem som man har nytta av på alla områden, till exempel för att förstå samhället eller inom kulturen. Ens förmåga till kritiskt granskande stärks av att kunna analysera sammanhang stringent.
Thente säger att de unga i framtiden kommer att jobba på internet, nåt med media. Thente missar att internet, även sociala media, inte i första hand är en skapalse av språk utan av matematik (läs programmering). Även om det inte är så att den eventuella framgången hos ett internetfenomen är avhängigt av den tekniska kvalitén, så är god programmering den grund framgångsrika aktörer står på. Google, Faceboook och Twitter är ingenjörsprojekt, inte skapade av folk som vill jobba inom nåt med media.
Thente påstår också att det hittills varit så att svaret på skolans "vad vill du bli?"-enkäter väl har speglat den framtida arbetsmarknaden. Är det verkligen sant?
Det finns bara en punkt där jag vill ge Thente rätt: syftet med matematikundervisningen (och alla annan undervisning) bör inte vara att klara sig bra i internationella mätningar. I skolan har man under lång tid kämpat med att få eleverna att förstå att de ska lära sig för framtiden och inte för prov, att ledande skolpolitiker i dag inte kan förstå skillnaden är ett oerhört bakslag.
fredag 29 juni 2012
Rea på HeadPress
Brittiska undergroundförlaget HeadPress ska flytta och rear därför ut sina gamla titlar för £2.99 styck (plus frakt). Erbjudandet gäller dock bara till den 1 juli.
Bland de titlar som jag själv redan äger återfinns:
Bizarrism
Critical Vision
Headpress 12
Headpress 13
Intense Device
Killing For Culture
Psychotropedia
Bland de titlar som jag själv redan äger återfinns:
Bizarrism
Critical Vision
Headpress 12
Headpress 13
Intense Device
Killing For Culture
Psychotropedia
torsdag 31 maj 2012
Turism i Sverige kopplat till italiensk skuldkris
Ett anspråkslöst förslag från Slate:
Right now Sweden can borrow money extremely cheaply while Italy is being crushed by a combination of tight money and a huge legacy debt burden from the 1980s and 1990s. If Sweden were to borrow money to purchase priceless Italian artworks to build some world-class tourist attractions that would probably be win-win.
onsdag 30 maj 2012
Offenligt på Facebook
(Detta är en sammanfogning av en serie tweets på aktuellt ämne som egentligen skulle passat bättre som en bloggpost. Nu blir dessa enkla funderingar båda)
Apropå några aktuella ämnen (våldtäktssamer och operakvinnor) kan man väl försöka påminna om att uttalanden på Facebook inte är offentliga. Till exempel har inte alla möjlighet att ta del av dem, inte ens teoretiskt, vilket väl är en ganska viktig del i offentliga uttalanden. Sen finns ju faktiskt fortfarande problematiken kring identiteter på nätet. Ett fb-konto som utges tillhöra någon måste ju inte göra det. Osäkerhet kring avsändare gäller ju naturligtvis även twitter och bloggar vilket inte hindrar journalister från att skapa nyheter kring det. I nästa steg kan det uppstå osäkerhet kring avsändare även om mediet är verifierat. Att "face-rape" etablerat sig så enkelt bevisar det. Å andra sidan kan man ju fundera över hur identitet verifieras i traditionella medier. Hur vet tidningar att de har kontakt med rätt person? Tillfälliga medarbetare som man aldrig träffat i person, som fakturerar via obskyrt bolag, begär man in kopia av pass för att fastslå namn? Fast det är klart, alla i mediebranschen bor ju grannar på Söder, så det är väl inget problem.
Apropå några aktuella ämnen (våldtäktssamer och operakvinnor) kan man väl försöka påminna om att uttalanden på Facebook inte är offentliga. Till exempel har inte alla möjlighet att ta del av dem, inte ens teoretiskt, vilket väl är en ganska viktig del i offentliga uttalanden. Sen finns ju faktiskt fortfarande problematiken kring identiteter på nätet. Ett fb-konto som utges tillhöra någon måste ju inte göra det. Osäkerhet kring avsändare gäller ju naturligtvis även twitter och bloggar vilket inte hindrar journalister från att skapa nyheter kring det. I nästa steg kan det uppstå osäkerhet kring avsändare även om mediet är verifierat. Att "face-rape" etablerat sig så enkelt bevisar det. Å andra sidan kan man ju fundera över hur identitet verifieras i traditionella medier. Hur vet tidningar att de har kontakt med rätt person? Tillfälliga medarbetare som man aldrig träffat i person, som fakturerar via obskyrt bolag, begär man in kopia av pass för att fastslå namn? Fast det är klart, alla i mediebranschen bor ju grannar på Söder, så det är väl inget problem.
torsdag 10 maj 2012
"Oj då, vad märkligt"
Den som har tråkigt på internet ska veta att denne alltid kan vända sig till Christer Åberg på sidan apg29 för att lära sig något nytt. De flesta av hans inlägg är visserligen meningslöst länksamlande men när han är bra, är han mycket bra. Se denna mycket intressanta film om Walt Disneys dolda sexbudskap, läs om att De olympiska spelen är en religiös festival, ta del av Christers kamp mot karaten.
Dessutom kan man läsa om jordens undergång i artiklar av Holger Nilsson från tidskriften Flammor.
Dessutom kan man läsa om jordens undergång i artiklar av Holger Nilsson från tidskriften Flammor.
onsdag 9 maj 2012
Nytt från Mohamed Omar
Jag har flera gånger tidigare tipsat om inlägg av Mohamed Omar. Nu rekommenderar jag hans "Jag kallar mig inte längre islamist" för läsning. Förutom det spännande projekt Omar driver genom Studiegruppen Aguéli har nog hans största värde för mig varit det konsekventa och oemotsägliga sätt han har visat på meningslösheten i att använda så allmänna termer som "islam" eller "islamism". Som Omar skriver:
Jag är förvisso muslim. Det är också mina värsta fiender. De som hatar mig mest och som verkligen skulle kunna skada mig är inte icke-muslimer. De är muslimer som dessutom betraktar sig själva som ”rättrogna” och ”frälsta” (ja, de kallar sig ”den frälsta skaran”, utan att skämta). De hatar mig för att jag tillhör sufismen och för att jag kritiserar wahhabismen. Man varnar för mig i moskén.
tisdag 8 maj 2012
Estoniaförlisningens Politiska Dimensioner
Rapport från Henning Wittes föreläsning om Estoniaförlisningens politiska dimensioner på ABF-huset.
Om det finns något sådant som en typisk svensk konspirationsföreläsning så var det här det inte. Henning Witte känns inte som någon typisk konspirationsteoretiker. Hans bakgrund som framgångsrik advokat kanske överraskar den som tror att konspirationsteorier bara frodas på samhällets skuggsida. Men framförallt är det hans egna position i det han rapporterar om som är otypisk. Även om Witte inte är en "insider" som hoppat av från den stora konspirationen och nu försöker väcka folket, så är han inte heller en "outsider". Som juridiskt ombud för den största föreningen för anhöriga till Estoniaoffer befann han sig under lång tid i centrum för Estoniafrågan. När Witte säger att den eller den personen anförtrott honom något är det inte osäkra andra- eller tredjehandsuppgifter utan förstahandsutsagor med en rimlig bakgrund. På samma sätt blir det begripligt när Witte säger att han omedelbart beställde ut och tittade igenom allt videomaterial från dykningarna vid vraket när det blev tillgängligt från Haverikommisionen.
Kanske är det Wittes otypiska bakgrund som gör att omständigheterna kring föreläsningen skiljer sig kraftigt från de liknande föreläsningar jag besökt. ABF-huset på Sveavägen är inte en källarlokal i ett studentområde (Israel Shamir i Uppsala) eller ett medborgarhus i en närförort (Om KOMMUNISMENS BROTT). Föreläsningen har annonserats rikligt, i alla fall på internet, och inte bara på slutna mailinglistor. Man kan fundera över vilken ställning medarrangören Vaken.se har i offentligheten. Den rapportering jag har sett om dem har varit av typen "tokiga konspirationsteoretiker som säkert är antisemiter" men deras rykte är uppenbarligen inte så dåligt att ABF vägrar att hyra ut till dem. Jag undrar om Vaken varit acceptabla även utan Witte?
Troligen är det faktorerna ovan (Witte, annonseringen och lokalen) som gör att publiken är så otypisk. Kort kan man uttrycka skillnaden som att publiken inte bara består av troende. Detta yttrar sig på två sätt. Dels förefaller vissa vara mycket oinsatta i ämnet (någon frågar vem Jutta Rabe är), dels ger en del uttryck för skepsis för det som Witte säger. På de tidigare föreläsningarna har publikreaktionen huvudsakligen eller enbart bestått av huvudnickningar och hummande medhåll men här ifrågasätts och problematiseras det Witte säger flera gånger. Witte klarar denna respons utmärkt. Han förtydligar och försvarar men undviker också fällan att uttala sig om sådant han inte kan veta. På flera frågor av typen "hur tänkte de då" svarar han ett självklart "jag vet inte".
Möjligen är det också så att ämnet är otypiskt för en konspirationsföreläsning. Det är min klara åsikt att det finns en rad stora obesvarade frågor kring Estonia, inledd med den största: hur kunde Estonia sjunka så snabbt? Efter allt jag läst om frågan verkar det klart att om en färja som Estonia får in massor med vatten på bildäck så kan den slå runt men den blir i så fall flytande på den inneslutna luften under lång tid, kanske ett dygn eller så. Men Estonia sjönk på under en timme. Och eftersom Haverikomissionen, så vitt jag vet, inte lyckats förklara bort detta faktum väcks nya frågor kring dess agerande, och så vidare. Något är ruttet i affären Estonia.
Under föredraget visar Witte flera videofilmer från dykningar vid vraket som, om man utgår från att de inte manipulerats av Witte själv, väcker fler frågor. I en film fattas det tre minuter just när kameran passar det område där Witte menar att det finns ett hål från en sprängning. I en annan lång, oklippt, sekvens färdas kameran från utsidan av rampen (innanför bogvisiret) in i vraket utan att passera rampen. På grund av bildernas dåliga kvalité ser man aldrig någon passage genom ett hål någonstans i skrovet men å vitt man kan förstå måste ett sådant finnas (som Witte säger "nu blir det tråkigt en stund, det är det som är beviset"). Han visar också bilder på "paket" som experter ska ha identifierat som odetonerade sprängladdningar, men som privatpersoner känns det omöjligt att ha en åsikt. Resultat av metallanalyser på bitar från skrovet känns lika svårbedömda.
Även om Wittes föreläsning på flera sätt är otypisk för en konspirationsföreläsning så finns det dock vissa saker som känns igen. I sin bok om katastrofen ("M/S Estonia sänktes") presenterar Witte ett antal olika möjliga bakgrunder till att Estonia ska ha sänkts med en bomb (och att detta sedan mörklagts av myndigheterna). Mest utrymme, och den som verkar ligga författaren närmast hjärtat, får teorin om att Estonia användes för att smuggla sovjetiskt krigsmaterial tll USA och att hon sänktes av dem som vill hindra detta. Nu verkar Witte ha övergivit ett så begränsat perspektiv för en mer klassisk allomfattande teori. Detta förvånar inte den som följt Wittes webb-projekt WhiteTV som följer flera klassiska spår inom konspirationsområdet: tankekontroll via hjärnimplantat och liknande, jordbävningsvapen och kontroll av naturkatastrofer via till exempel HAARP, och så vidare (han har även plats för Tila Tequila på sina sidor.
Witte inleder föreläsningen med att säga att det finns tre varbölder i svensk nutidshistoria: Kreugermordet, Palmemordet och Estoniakatastrofen och att det är samma dolda krafter som ligger bakom dem. Dessa krafter har dessutom en arm som räcker runt hela jorden. På en direkt fråga från publiken vägrar han att säga något mer om dessa krafter än "jag går inte in på det nu". En ledtråd om att denna mystiska grupp, som hemlighet ligger bakom allt ont, också är en klassiker i sammanhanget ges kanske av Wittes kommentar om en Spiegel-chef som ska ha motarbetat Jutta Rabes utredningar om katastrofen "Det är allmänt känt att han arbetar för Mossad".
Om det finns något sådant som en typisk svensk konspirationsföreläsning så var det här det inte. Henning Witte känns inte som någon typisk konspirationsteoretiker. Hans bakgrund som framgångsrik advokat kanske överraskar den som tror att konspirationsteorier bara frodas på samhällets skuggsida. Men framförallt är det hans egna position i det han rapporterar om som är otypisk. Även om Witte inte är en "insider" som hoppat av från den stora konspirationen och nu försöker väcka folket, så är han inte heller en "outsider". Som juridiskt ombud för den största föreningen för anhöriga till Estoniaoffer befann han sig under lång tid i centrum för Estoniafrågan. När Witte säger att den eller den personen anförtrott honom något är det inte osäkra andra- eller tredjehandsuppgifter utan förstahandsutsagor med en rimlig bakgrund. På samma sätt blir det begripligt när Witte säger att han omedelbart beställde ut och tittade igenom allt videomaterial från dykningarna vid vraket när det blev tillgängligt från Haverikommisionen.
Kanske är det Wittes otypiska bakgrund som gör att omständigheterna kring föreläsningen skiljer sig kraftigt från de liknande föreläsningar jag besökt. ABF-huset på Sveavägen är inte en källarlokal i ett studentområde (Israel Shamir i Uppsala) eller ett medborgarhus i en närförort (Om KOMMUNISMENS BROTT). Föreläsningen har annonserats rikligt, i alla fall på internet, och inte bara på slutna mailinglistor. Man kan fundera över vilken ställning medarrangören Vaken.se har i offentligheten. Den rapportering jag har sett om dem har varit av typen "tokiga konspirationsteoretiker som säkert är antisemiter" men deras rykte är uppenbarligen inte så dåligt att ABF vägrar att hyra ut till dem. Jag undrar om Vaken varit acceptabla även utan Witte?
Troligen är det faktorerna ovan (Witte, annonseringen och lokalen) som gör att publiken är så otypisk. Kort kan man uttrycka skillnaden som att publiken inte bara består av troende. Detta yttrar sig på två sätt. Dels förefaller vissa vara mycket oinsatta i ämnet (någon frågar vem Jutta Rabe är), dels ger en del uttryck för skepsis för det som Witte säger. På de tidigare föreläsningarna har publikreaktionen huvudsakligen eller enbart bestått av huvudnickningar och hummande medhåll men här ifrågasätts och problematiseras det Witte säger flera gånger. Witte klarar denna respons utmärkt. Han förtydligar och försvarar men undviker också fällan att uttala sig om sådant han inte kan veta. På flera frågor av typen "hur tänkte de då" svarar han ett självklart "jag vet inte".
Möjligen är det också så att ämnet är otypiskt för en konspirationsföreläsning. Det är min klara åsikt att det finns en rad stora obesvarade frågor kring Estonia, inledd med den största: hur kunde Estonia sjunka så snabbt? Efter allt jag läst om frågan verkar det klart att om en färja som Estonia får in massor med vatten på bildäck så kan den slå runt men den blir i så fall flytande på den inneslutna luften under lång tid, kanske ett dygn eller så. Men Estonia sjönk på under en timme. Och eftersom Haverikomissionen, så vitt jag vet, inte lyckats förklara bort detta faktum väcks nya frågor kring dess agerande, och så vidare. Något är ruttet i affären Estonia.
Under föredraget visar Witte flera videofilmer från dykningar vid vraket som, om man utgår från att de inte manipulerats av Witte själv, väcker fler frågor. I en film fattas det tre minuter just när kameran passar det område där Witte menar att det finns ett hål från en sprängning. I en annan lång, oklippt, sekvens färdas kameran från utsidan av rampen (innanför bogvisiret) in i vraket utan att passera rampen. På grund av bildernas dåliga kvalité ser man aldrig någon passage genom ett hål någonstans i skrovet men å vitt man kan förstå måste ett sådant finnas (som Witte säger "nu blir det tråkigt en stund, det är det som är beviset"). Han visar också bilder på "paket" som experter ska ha identifierat som odetonerade sprängladdningar, men som privatpersoner känns det omöjligt att ha en åsikt. Resultat av metallanalyser på bitar från skrovet känns lika svårbedömda.
Även om Wittes föreläsning på flera sätt är otypisk för en konspirationsföreläsning så finns det dock vissa saker som känns igen. I sin bok om katastrofen ("M/S Estonia sänktes") presenterar Witte ett antal olika möjliga bakgrunder till att Estonia ska ha sänkts med en bomb (och att detta sedan mörklagts av myndigheterna). Mest utrymme, och den som verkar ligga författaren närmast hjärtat, får teorin om att Estonia användes för att smuggla sovjetiskt krigsmaterial tll USA och att hon sänktes av dem som vill hindra detta. Nu verkar Witte ha övergivit ett så begränsat perspektiv för en mer klassisk allomfattande teori. Detta förvånar inte den som följt Wittes webb-projekt WhiteTV som följer flera klassiska spår inom konspirationsområdet: tankekontroll via hjärnimplantat och liknande, jordbävningsvapen och kontroll av naturkatastrofer via till exempel HAARP, och så vidare (han har även plats för Tila Tequila på sina sidor.
Witte inleder föreläsningen med att säga att det finns tre varbölder i svensk nutidshistoria: Kreugermordet, Palmemordet och Estoniakatastrofen och att det är samma dolda krafter som ligger bakom dem. Dessa krafter har dessutom en arm som räcker runt hela jorden. På en direkt fråga från publiken vägrar han att säga något mer om dessa krafter än "jag går inte in på det nu". En ledtråd om att denna mystiska grupp, som hemlighet ligger bakom allt ont, också är en klassiker i sammanhanget ges kanske av Wittes kommentar om en Spiegel-chef som ska ha motarbetat Jutta Rabes utredningar om katastrofen "Det är allmänt känt att han arbetar för Mossad".
fredag 4 maj 2012
Anders Jallai
Anders Jallai skriver böcker om saker som intresserar mig: Palmemordet, IB, Sveriges hemliga samarbete med NATO och så vidare. I dagsläget har han utkommit med tre titlar: "Spionen på FRA", "Landsförrädaren" och "Natoagenten". Jag har dock inte läst någon av dem, i första hand för att jag nästan inte lägger någon tid alls på läsning idag, i andra hand för att jag inte tycker om när man försöker presentera fakta i skönlitterär form.
Men jag läser i alla fall hans blogg där det finns mycket intressant. Förutom att rekommendera den vill jag peka på en punkt där vi verkar ha olika åsikt: i minst två inlägg om Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen"(Den dolda alliansen och Frostens år) menar jag att de som tror att Palmes död orsakades av hans våldsamma hat mot USA och NATO är oinformerade. I själva verket var Palme en NATO-vän (eller "lydig betjänt" för den som föredrar det) som spelade USA-hat för att vinna politiska poänger. Baserat på två nya inlägg av Jallai (Sveriges hemliga skuggregering och Finns Natoagenter i Sverige?) verkar han försöka kombinera kunskap om den svenska socialdemokratins långa samarbete med USA och NATO med tron på Palmes USA-hat genom att föreslå att Palme bröt mot den långa traditionen inom sitt parti och faktiskt förespråkade neutralitet på riktigt. Vilka argument han har för detta framgångar inte i inläggen, om det framgår i böckerna kan ju vara svårt att avgöra på grund av deras skönlitterära natur.
Men jag läser i alla fall hans blogg där det finns mycket intressant. Förutom att rekommendera den vill jag peka på en punkt där vi verkar ha olika åsikt: i minst två inlägg om Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen"(Den dolda alliansen och Frostens år) menar jag att de som tror att Palmes död orsakades av hans våldsamma hat mot USA och NATO är oinformerade. I själva verket var Palme en NATO-vän (eller "lydig betjänt" för den som föredrar det) som spelade USA-hat för att vinna politiska poänger. Baserat på två nya inlägg av Jallai (Sveriges hemliga skuggregering och Finns Natoagenter i Sverige?) verkar han försöka kombinera kunskap om den svenska socialdemokratins långa samarbete med USA och NATO med tron på Palmes USA-hat genom att föreslå att Palme bröt mot den långa traditionen inom sitt parti och faktiskt förespråkade neutralitet på riktigt. Vilka argument han har för detta framgångar inte i inläggen, om det framgår i böckerna kan ju vara svårt att avgöra på grund av deras skönlitterära natur.
söndag 1 april 2012
Om KOMMUNISMENS BROTT
Dokumentärfilmaren och författaren Juri Lina föreläser i ett Folkets hus i södra Stockholm. Lokalen är ganska liten och fylls till sista plats (cirka 50 personer). Stämningen är familjär, många i publiken verkar känna både varandra och föreläsaren. En del har med sig snacks för att äta under föreställningen. Första halvan av föreläsningen handlar om Linas nya film "Kraftmätningen" som precis blivit färdigställd. Han förklarar att det började med en semesterresa till Spanien för att vila upp sig efter arbetet med den senaste filmen, men väl på plats fick han upp spår efter KOMMUNISMENS OKÄNDA BROTT i Spanien och viloresan blev en arbetsresa istället.
Som kanske passar sig för en person som kastades ut från det sovjetockuperade Estland för statsfientlig verksamhet, så är Lina kommunistfientlig på ett sätt man sällan ser nu för tiden. Den närmaste jämförelse jag kan komma på är tidskriften Contra och kretsen kring den på 1980-talet. Lina raljerar över personer som tror att "kommunistiska fredsbomber" inte dödar, och jag undrar vem det egentligen är han angriper. Två frågor, eller funderingar, formuleras i mitt sinne. Den första: hur passar Lina egentligen in den moderna konspirationsmiljön? Jag tänker att många där har en mycker mer nyanserad bild av kommunismen än att den är/var ond. Den andra, relaterade, frågan: vem tycker att det Lina säger är farligt? Att man säger att Sovjetkommunismen var dålig är knappast något man blir förföljd för i Sverige idag. Snarare tvärtom.
Lina menar dock att han förföljs i Sverige. Han berättar om en föreläsning i Örebro som blivit inställd efter påtryckningar. Den föreläsning jag bevittnar har inte utannonserats offentligt (vad jag vet) och det är inte Linas namn som står på tavlan över uthyrare. Den nya filmen kommer att ha en underjordisk premiär den 26 april. Lina berättar om när han blev uppringd och hotad av frimurarnas storloge i Stockholm 2008: "precis som KGB på 80-talet" (om jag har medverkat till detta vill jag be om ursäkt, mer om det en annan gång).
För även om kommunismens och socialismens ondska verkar vara det centrala för Lina så stannar han inte där. Bakom kommunismen fanns frimurarna, och bakom frimurarna "finanseliten på Wall Street". Vissa skulle väl hissa en antisemitisk varningsflagga redan där, även om jag tror att mängden antisemiter som uttrycker sig via kodord inte är så stor som ibland hävdas. Lina säger i alla fall inget öppet antisemitiskt under denna föreläsning. Frågan om frimurarna och kommunismen tycker jag är mer komplicerad: så vitt jag har förstått så är det historiskt belagt att vissa framstående kommunister var/hade varit frimurare. Exakt vad det betyder har jag inte någon klar uppfattning om.
Enligt Lina var i alla fall kommunismen ett redskap för de onda frimurarna att bryta sönder samhället och så att de kunde ta makten. Till detta fungerade kommunismen utmärkt eftersom dess mål är en "kakistokrati", ett samhälle där de sämsta styr. Lina arbetar med mycket svart-vita modeller av historiska skeenden. Eftersom kommunisterna drevs av ondska så var de som kämpade emot dem goda. Han hyllar alltså följdriktigt general Franco: en hjälte som försvarade kvinnor och barn mot en sovjetisk angripare.
I pausen fick mitt medhavda exemplar av "Sovjetiskt inflytande i Sverige" signerat och köpte också den senare "Världsbyggarnas bedrägeri" och den mycket tidiga "Sovjet hotar Sverige". Sen lyssnade jag på min bänkkamrater som diskuterade hur judarna ligger bakom det som händer i Grekland.
Efter pausen hettar det till bland publiken. Det kanske säger något om klimatet i salen att hyllandet av Franco inte gav upphov till någon reaktion medan en rekommendation att dricka getmjölk istället för komjölk leder till häcklande och en upprörd diskussion. Den andra delen av föreläsningen lämnar den nya filmen och Spanien och behandlar mer allmänna ämnen: hälsa, kultur och aktuella händelser. Lina ger en typisk "new age" serie av rekommendationer om underkurer som botar alla sjukdomar och krämpor men som hemlighålls och bekämpas av dem. Man kan ju fråga sig: om nu Teslas purpurplatta botar allting, varför ska man då ta en viss aminosyran eller D-vitamin som också botar allt? Räcker det inte att bli botad en gång?
När Lina pratar om aktuella händelser befinner han sig i den modern konspirationsteorins mittfåra. Den hemliga eliten som styr USA använder NATO och CIA för att skaffa sig mer makt i världen. Det hände i Kosovo och Afghanistan, nyss i Libyen och nu i Syrien. Kontrasten mot den första timman blir slående. Då räckte det med att uttryckt någon sympati för kommunism, socialism eller något liknande för att vara ond, nu hyllas de som försökt skapa en arabisk socialism och var Sovjetunions närmaste lierade i regionen för sitt motstånd mot USA och den nya världsordningen. Lina själv kan inte undgå att kommentera att hjälten Khaddafi var en välkommen gäst i Moskva men till skillnad från till exempel spanjorer på 30-talet så har det inga konsekvenser för hans analys. Lina fyller väl ut sin anslagna tid och efter föredraget ges ingen tid för frågor eftersom lokalen måste utrymmas för att kunna låsas.
Som kanske passar sig för en person som kastades ut från det sovjetockuperade Estland för statsfientlig verksamhet, så är Lina kommunistfientlig på ett sätt man sällan ser nu för tiden. Den närmaste jämförelse jag kan komma på är tidskriften Contra och kretsen kring den på 1980-talet. Lina raljerar över personer som tror att "kommunistiska fredsbomber" inte dödar, och jag undrar vem det egentligen är han angriper. Två frågor, eller funderingar, formuleras i mitt sinne. Den första: hur passar Lina egentligen in den moderna konspirationsmiljön? Jag tänker att många där har en mycker mer nyanserad bild av kommunismen än att den är/var ond. Den andra, relaterade, frågan: vem tycker att det Lina säger är farligt? Att man säger att Sovjetkommunismen var dålig är knappast något man blir förföljd för i Sverige idag. Snarare tvärtom.
Lina menar dock att han förföljs i Sverige. Han berättar om en föreläsning i Örebro som blivit inställd efter påtryckningar. Den föreläsning jag bevittnar har inte utannonserats offentligt (vad jag vet) och det är inte Linas namn som står på tavlan över uthyrare. Den nya filmen kommer att ha en underjordisk premiär den 26 april. Lina berättar om när han blev uppringd och hotad av frimurarnas storloge i Stockholm 2008: "precis som KGB på 80-talet" (om jag har medverkat till detta vill jag be om ursäkt, mer om det en annan gång).
För även om kommunismens och socialismens ondska verkar vara det centrala för Lina så stannar han inte där. Bakom kommunismen fanns frimurarna, och bakom frimurarna "finanseliten på Wall Street". Vissa skulle väl hissa en antisemitisk varningsflagga redan där, även om jag tror att mängden antisemiter som uttrycker sig via kodord inte är så stor som ibland hävdas. Lina säger i alla fall inget öppet antisemitiskt under denna föreläsning. Frågan om frimurarna och kommunismen tycker jag är mer komplicerad: så vitt jag har förstått så är det historiskt belagt att vissa framstående kommunister var/hade varit frimurare. Exakt vad det betyder har jag inte någon klar uppfattning om.
Enligt Lina var i alla fall kommunismen ett redskap för de onda frimurarna att bryta sönder samhället och så att de kunde ta makten. Till detta fungerade kommunismen utmärkt eftersom dess mål är en "kakistokrati", ett samhälle där de sämsta styr. Lina arbetar med mycket svart-vita modeller av historiska skeenden. Eftersom kommunisterna drevs av ondska så var de som kämpade emot dem goda. Han hyllar alltså följdriktigt general Franco: en hjälte som försvarade kvinnor och barn mot en sovjetisk angripare.
I pausen fick mitt medhavda exemplar av "Sovjetiskt inflytande i Sverige" signerat och köpte också den senare "Världsbyggarnas bedrägeri" och den mycket tidiga "Sovjet hotar Sverige". Sen lyssnade jag på min bänkkamrater som diskuterade hur judarna ligger bakom det som händer i Grekland.
Efter pausen hettar det till bland publiken. Det kanske säger något om klimatet i salen att hyllandet av Franco inte gav upphov till någon reaktion medan en rekommendation att dricka getmjölk istället för komjölk leder till häcklande och en upprörd diskussion. Den andra delen av föreläsningen lämnar den nya filmen och Spanien och behandlar mer allmänna ämnen: hälsa, kultur och aktuella händelser. Lina ger en typisk "new age" serie av rekommendationer om underkurer som botar alla sjukdomar och krämpor men som hemlighålls och bekämpas av dem. Man kan ju fråga sig: om nu Teslas purpurplatta botar allting, varför ska man då ta en viss aminosyran eller D-vitamin som också botar allt? Räcker det inte att bli botad en gång?
När Lina pratar om aktuella händelser befinner han sig i den modern konspirationsteorins mittfåra. Den hemliga eliten som styr USA använder NATO och CIA för att skaffa sig mer makt i världen. Det hände i Kosovo och Afghanistan, nyss i Libyen och nu i Syrien. Kontrasten mot den första timman blir slående. Då räckte det med att uttryckt någon sympati för kommunism, socialism eller något liknande för att vara ond, nu hyllas de som försökt skapa en arabisk socialism och var Sovjetunions närmaste lierade i regionen för sitt motstånd mot USA och den nya världsordningen. Lina själv kan inte undgå att kommentera att hjälten Khaddafi var en välkommen gäst i Moskva men till skillnad från till exempel spanjorer på 30-talet så har det inga konsekvenser för hans analys. Lina fyller väl ut sin anslagna tid och efter föredraget ges ingen tid för frågor eftersom lokalen måste utrymmas för att kunna låsas.
måndag 26 mars 2012
Ranelid: idiot eller hora?
Jag vill börja med två klarlägganden. För det första så vet jag nästan ingenting alls om Björn Ranelid. Jag har inte läst någon bok av honom, inte sett honom dansa eller hört honom sjunga. Därför kommer detta inlägg inte att beröra kvalitén i det Ranelid gör, utan bara hur det han gör speglas i media. För det andra är titeln på inlägget missvisande. Jag kommer inte att behandla frågan om huruvida Ranelid är en idiot eller hora (svaret är enligt mig uppenbart, se nedan) utan istället betrakta Ranelid i relation till "idiot eller hora"-frågeställningen.
Jag har tillhört de personer som uppfattat Ranelid på ett mycket negativt sätt. Även om jag inte kunnat undgå att roas av det uppblåst pompösa i hans person så har jag i första hand irriterats av honom. På senare tid har jag (under inflytande av inlägg som detta) kommit att ompröva denna negativa inställning. Det är detta denna lilla text handlar om. För att motivera denna omsvägning kommer jag att använda "idiot eller hora"-problemet. Detta kan uttryckas så här:
Utifrån denna frågeställning är det lätt att förklara min tidigare inställning till Ranelid. Han är (som jag uppfattat det) en klockren idiot. Han är övertygad om den goda kvalitén på allt han företar sig och helt säker på att han förtjänar alla framgångar han haft. Om det riktas kritik mot honom eller hans produktion är han inte bara avvisande till den, utan verkar helt oförstående. Om någon menar att jag har missuppfattat Ranelid och att han i själva verket skrattar bakom ryggen på de idioter han lyckats lura på sina böcker är jag intresserad av argument för den åsikten.
För att förklara den omsvängning jag upplevt vill jag föra in ett annat motsatspar i diskussionen: troll eller galning. Troll använder jag här i den klassiska internet-meningen: en person som för fram extrema åsikter enbart i syfte att provocera andra till en stark (känslomässig) reaktion. En galning blir då en person som för fram samma åsikter men för att denne verkligen tror på dem. Ett troll är inte alls samma sak som en hora i ovanstående mening. Trollet vill inte bli uppskattat eller omtyckt, utan istället hatat, och ett troll tjänar ingenting på sin verksamhet, utan gör det istället för "lulz", för att det är roligt.
Om jag skulle få välja mellan troll eller galningar så skulle mitt val bli galningen. Jag kan roas av troll (om de är roliga) och ibland känna beundran för den energi som lagts ner på projektet. Men i slutändan fattas ändå något: trollet är inte äkta. De låtsas bara vilket gör att deras åsikter i princip är godtyckliga och meningslösa. Och det är här som släktskapet mellan galningen och idioten ovan visar sig: äktheten. Om jag tycker bättre om galningen för att denne gör det som den tror är det rätta så borde jag väl också omfamna idioten för att denne tror på det den gör.
Både horan och trollet arbetar inom ramar och mot förväntningar som sätts av andra. Att vilja väcka kärlek eller avsky medför ett beroende av vad alla andra tycker, ett ängsligt fladdrande i opinionens vind. Att låtsas vara någon man inte är sätter mycket tydlig ramar för det man gör, dina egna och andras förväntningar på hur du ska bete dig blir en bur. Idioten och galningen kan i kraft av sin äkthet istället spränga ramar och överraska. Därför ska jag numer anstränga mig för att bli uppmuntrad av Björn Ranelids utspel, istället för irriterad.
Jag har tillhört de personer som uppfattat Ranelid på ett mycket negativt sätt. Även om jag inte kunnat undgå att roas av det uppblåst pompösa i hans person så har jag i första hand irriterats av honom. På senare tid har jag (under inflytande av inlägg som detta) kommit att ompröva denna negativa inställning. Det är detta denna lilla text handlar om. För att motivera denna omsvägning kommer jag att använda "idiot eller hora"-problemet. Detta kan uttryckas så här:
tänk dig en person som är mycket framgångsrik inom sitt (kreativa) område (litteratur, musik, film eller dylikt) men är det via material som är av mycket dålig kvalité. I vilket fall känner du störst respekt/minst förakt för personen: om denne vet att det hen producerar är undermåligt men gör det ändå för att vara framgångsrik (alltså hora) eller om personen verkligen tror på det den gör (det vill säga idiot)?Under lång tid har jag utan tvekan svarat "hora" på frågan. Det vill säga, jag hade lättare att acceptera att någon prutar på sin egna kvalitetskrav än att personen inte har några egna kvalitetskrav. Om man vill analysera denna inställning närmare ser jag två bidragande faktorer: dels en respekt för "smartness", folk som har koll. En sådan "koll" kan ju ofta inbegripa ingående kunskap om den mycket populära kulturen, även om man naturligtvis inte själv uppskattar den. Den andra är enkel identifikation. Om man anser att all populär kultur med nödvändighet är dålig kultur är den horande skaparen närmare än den idiotiske.
Utifrån denna frågeställning är det lätt att förklara min tidigare inställning till Ranelid. Han är (som jag uppfattat det) en klockren idiot. Han är övertygad om den goda kvalitén på allt han företar sig och helt säker på att han förtjänar alla framgångar han haft. Om det riktas kritik mot honom eller hans produktion är han inte bara avvisande till den, utan verkar helt oförstående. Om någon menar att jag har missuppfattat Ranelid och att han i själva verket skrattar bakom ryggen på de idioter han lyckats lura på sina böcker är jag intresserad av argument för den åsikten.
För att förklara den omsvängning jag upplevt vill jag föra in ett annat motsatspar i diskussionen: troll eller galning. Troll använder jag här i den klassiska internet-meningen: en person som för fram extrema åsikter enbart i syfte att provocera andra till en stark (känslomässig) reaktion. En galning blir då en person som för fram samma åsikter men för att denne verkligen tror på dem. Ett troll är inte alls samma sak som en hora i ovanstående mening. Trollet vill inte bli uppskattat eller omtyckt, utan istället hatat, och ett troll tjänar ingenting på sin verksamhet, utan gör det istället för "lulz", för att det är roligt.
Om jag skulle få välja mellan troll eller galningar så skulle mitt val bli galningen. Jag kan roas av troll (om de är roliga) och ibland känna beundran för den energi som lagts ner på projektet. Men i slutändan fattas ändå något: trollet är inte äkta. De låtsas bara vilket gör att deras åsikter i princip är godtyckliga och meningslösa. Och det är här som släktskapet mellan galningen och idioten ovan visar sig: äktheten. Om jag tycker bättre om galningen för att denne gör det som den tror är det rätta så borde jag väl också omfamna idioten för att denne tror på det den gör.
Både horan och trollet arbetar inom ramar och mot förväntningar som sätts av andra. Att vilja väcka kärlek eller avsky medför ett beroende av vad alla andra tycker, ett ängsligt fladdrande i opinionens vind. Att låtsas vara någon man inte är sätter mycket tydlig ramar för det man gör, dina egna och andras förväntningar på hur du ska bete dig blir en bur. Idioten och galningen kan i kraft av sin äkthet istället spränga ramar och överraska. Därför ska jag numer anstränga mig för att bli uppmuntrad av Björn Ranelids utspel, istället för irriterad.