Komplicerad och radikal

Fortsättning på en analys av Europas två extremhögrar. Del 1 här.

Om vi nu istället ska försöka placera in den systemkritiska extremhögern på dessa två axlar blir resultat mycket annorlunda.

Systemkritiken är en "komplex" teori. Både av historiska och praktiska skäl spelar konspirationsteorier en central roll i teoribygget. Synen på mängden muslimer i väst kan tjäna som en illustration: flera av de politiska partier som tillhör den systemkritiska extremhögern har försökt att dra nytta av en populär främlingsfientlighet med argument av typen "Andelen muslimer i våra förorter är ett problem". Men då har argumentet alltid en fortsättning: "... men det egentliga problemet är de som använder muslimerna för att förstöra vår kultur". "De" visar sig senare vara politikerna, som styrs av massmedia, som styrs av vissa kapitalister, som styrs av och så vidare.

Sedan andra världskriget har också många av de som fortfarande öppet kallar sig för antisemiter tagit till sig flera metafysiska teorier: magi och andra esoteriska läror, teorier om ufon och utomjordingar, historiska mysterier och så vidare. Den som är intresserad kan hitta gott om exempel i till exempel Göran Dahls "Radikalare än Hitler?" eller Nicholas Goodrick-Clarkes "Black Sun". Har kan vi också notera kontrasten till Breivik. Han väljer Tempelriddarorden som en modell för sitt motstånd men väljer att inte inkludera något mystiskt om dolda skatter eller bevarade hemligheter som i Dan Browns efterföljd skulle varit så lätt.

Systemkritiken är också en "radikal" teori. De flesta inom den systemkritiska extremhögern omfattar mycket radikala ideal. Ett samhälle som ser ut som vårt men där till exempel judar förbjudits äga företag är inte intressant. Ofta förkastar man helt det moderna projektet. Man är emot individualism, jämställdhet, mänskliga rättigheter, modern kultur, Hollywood, kapitalism, demokrati och så vidare. Jag har tidigare citerat Alain de Benoist beskrivning av "den nya högern"

The ENR [European New Right] makes a great effort to identify its real enemy. The main enemy is, on the economic level, capitalism and the market society; on the philosophical level, individualism; on the political front, universalism; on the social front, the bourgeoisie; and on the geopolitical front, America.

Som en symbol för allt det man är emot väljer man ofta inte judarna eller Israel utan USA. Göran Dahl skriver i "Radikalare än Hitler?":

För den nya högern är detta fenomen, det vill säga att den ekonomiska och kulturella globaliseringen i realiteten innebär en "amerikanisering", att betrakta som djävulen själv.

Denna antiamerikanism går alltså långt bortom en kritik av USA som Israels viktigaste allierade. Som Dahl noterar "Betydelsefulla likheter finns mellan antiamerikanismen hos den nya högern på 1990-talet och den hos den nya vänstern 1960-talet".

Inom "sanningsrörelsen" finns det gott om teorier som är både komplexa och radikala, så det är inget tvivel om i vilket fack den bör hamna. Dock menar jag att man kan ifrågasätta om det verkligen är en "rörelse", speciellt när vi diskuterar den europeiska arenan. Det jag har sett av "sanningsrörelsen" i Sverige består huvudsakligen av okommenterade klipp från Youtube med amerikanska personligheter, helt oförankrade i en svensk eller europeisk debatt och verklighet. För mig framstår "sanningsrörelsen" i Sverige snarare som en del av den amerikanska kulturimperialismen än som en rörelse med egen kraft.

Min analys säger alltså att kontra-jihadismen är en enkel och moderat rörelse medan systemkritiken är komplex och radikal. Vilka slutsatser kan vi dra av detta? En slutsats jag skulle vilja dra är att kontra-jihadismen är en mer populistisk rörelse med större potential att bli populär. Riktigt så enkelt är det dock inte. Nationalsocialismen är ett både komplext och radikalt teoribygge som dock ändå både var populistiskt och populärt under mellankrigstiden. Att analysera hur detta kunde ske skulle ta betydligt mer tid och kraft än detta inlägg men jag ska ändå komma med två korta förslag: den rena antisemitismen kanske kunde vinna ovanligt stor acceptans trots sin komplexitet genom sin anknytning till en historiska tradition. På detta sätt kanske marken var förberedd för de nya(-gamla) idéerna. När det gäller radikaliteten så är mitt förslag att denna kanske inte var så populär, att nationalsocialismen i Tyskland fick genomslag till viss del trots de radikala idéer som vissa inom rörelsen förespråkade inte på grund av.

Dock menar jag att det ändå är tydligt att i en tid som vår så är det lättare för en enkel och moderat teori att få uppmärksamhet och spridning i massmedia än för en komplex och radikal. Massmedia arbetar ofta utifrån en viss logik där det krävs en viss samsyn hos motståndare för att man ska kunna ha en "debatt". Debattörer som helt förkastar premisserna går bort. Tänk på positionen för en anarkist i en debatt för eller emot skattesänkningar. Helt utan andra jämförelser skulle jag vilja peka på valrörelsen 2006 då det fanns två partier, Junilistan och Feministiskt Initiativ, som försökte komma in i riksdagen. Att det parti som var enkelt och moderat (Junilistan) hade det enklare än det komplexa och radikala (FI) att få uppmärksamhet i media och passa in i debatten är inte konstigt.