Rasmus Fleicher har i en artikel i Aftonbladet och i flera inlägg på sin blogg Copyriot (här, här och här) skrivit om Europas två extremhögrar, om behovet av en djupare analys och diskussion om de grupper som idag av Säpo fortfarande bara betecknas som "vitmaktmiljön". Detta är mitt bidrag till denna diskussion. Här vill jag också återknyta till den djupare diskussion som Fleicher förde om ämnet på sin blogg vilken inte riktigt fick följa med i den Aftonbladet-förpackade varianten av texten (Åter till frågan om Europas två extremhögrar, Två extremhögrar i Europa: Front National vid ett vägskäl, Laguppställning, Vari skillnaden består).
Först problem med namngivning. Att använda begreppet kontra-jihadism om en av dessa inriktningar tycker jag fungerar bra. Att kalla den andra för antisemitisk verkar däremot problematiskt. För det första är ordet, till skillnad från kontra-jihadism, inte självvalt utan snarare ett skällsord. För det andra är många av de utpekade personerna och grupperna inte antisemiter, vilket skapar en del förvirring. Jag ansluter mig till Oskoreis (implicita) förslag om begreppet "systemkritisk extremhöger", som dels nog skulle accepteras av de flesta utpekade och som dessutom är träffande vilket jag hoppas kommer att framgå nedan. Svar från den i Fleichers artikeln utpekade Mohamed Omar finns här.
Min analys av kontra-jihadismen och systemkritiken kommer att fokusera på två, varandra närliggande, axlar: komplexitet och radikalitet.
Kontra-jihadismen är en "enkel" teori. Detta ska inte uppfattas som nedvärderande (kanske till och med tvärtom eftersom motsatsen skulle kunna betecknas som "krånglig"). Med "enkel" menar jag i princip att det går fort att förklara teorins grundläggande punkter, problembeskrivningen är koncentrerad och analysen kort. För kontra-jihadismen är problemet antalet muslimer i västvärlden och de skyldiga är de politiker och andra som öppet verkat för det mångkulturella samhället.
I praktiken beror denna enkelhet på att kontra-jihadismen innehåller få centrala konspirationsteorier. Till skillnad från en del andra uppfattar jag till exempel inte Anders Behring Breiviks "2083" som något konspirationsteoretiskt verk. Visst finns det en del tankar om "Eurabia" och vissa tjänstemäns planeringen för ett framtida muslimskt Europa men det är inte centralt. Demografi och namngivningsstatistiken är viktigare än djupa analyser av hur olika spelare i maktens korridorer relaterar till varandra.
Breivik och många andra kontra-jihadister verkar inte ägna någon energi åt distinktionen mellan "muslimerna är en invasionsarmé" och "muslimerna är som en invasionsarmé", något som skulle vara centralt i en mer konspiratorisk verklighetsbeskrivning. Kanske finns det en central ledning för försöken att förstöra västerlandet eller kanske är det en mängd individuella beslut som sammantaget har den effekten. Hos Breivik finns inga "de" som styr allt i bakgrunden efter en hemlig agenda. Om Breivik menar att Arbeiderpartiet i allmänhet, och Gro Harlem Brundtland i synnerhet, är huvudansvariga för mängden muslimer i Norge (i grunden alltså för den ändrade attityden till invandringspolitik och mångkultur) så lutar hans världsbild snarare åt det idealistiska än åt det konspiratoriska hållet.
Kontra-jihadismen är också en "moderat" snarare än "radikal" rörelse. Det kan verka konstigt att i något sammanhang använda termen "moderat" på Breivik efter att han valt så extrema metoder för att försöka uppnå sina mål, men här syftar jag på dessa mål, den vision som Breivik brinner för. Breivik själv poängterar tydligt att denna vision inte är radikal, han vill ha ett Europa och Norge som ser ut som idag men utan muslimer. Feminismen ska förlora sin upplyfta position, könsrollerna ska möjligen vara lite mer traditionella, antalet öppet homosexuella på TV ska kanske minska något men inga stora ändringar.
Breivik lyfter flera gånger fram Japan och Korea som idealländer. Dessa uppfattar han som moderna stater men som fortfarande prioriterar monokultur framför mångkultur. "Moderna" är ett nyckelord här. Kontra-jihadismen är en i huvudsak moderna rörelse. Man accepterar det moderna projektet, individualism, universalism och så vidare. Detta förklarar också hur "oheliga allianser" mellan konservativa kontra-jihadister och liberala muslimkritiker kan uppstå. Det finns en gemensam plattform att stå på även om skillnaderna i många sakfrågor är stora.
Fortsättning om den systemkritiska extremhögern följer här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar