Sidor
▼
fredag 23 september 2011
World Peace Foundation
Jag har länge tänkt skriva om Ove Svidén och hans World Peace Foundation. Det ska jag inte göra nu men dock tipsa om att man kan höra Ove Svidén tala om sitt liv och sin filosofi den 1 oktober hos Studiegruppen Aguéli i Uppsala. Mohamed Omar har också en intervju med Svidén och en rapport från hans tidigare föreläsning.
torsdag 1 september 2011
Komplicerad och radikal
Fortsättning på en analys av Europas två extremhögrar. Del 1 här.
Om vi nu istället ska försöka placera in den systemkritiska extremhögern på dessa två axlar blir resultat mycket annorlunda.
Systemkritiken är en "komplex" teori. Både av historiska och praktiska skäl spelar konspirationsteorier en central roll i teoribygget. Synen på mängden muslimer i väst kan tjäna som en illustration: flera av de politiska partier som tillhör den systemkritiska extremhögern har försökt att dra nytta av en populär främlingsfientlighet med argument av typen "Andelen muslimer i våra förorter är ett problem". Men då har argumentet alltid en fortsättning: "... men det egentliga problemet är de som använder muslimerna för att förstöra vår kultur". "De" visar sig senare vara politikerna, som styrs av massmedia, som styrs av vissa kapitalister, som styrs av och så vidare.
Sedan andra världskriget har också många av de som fortfarande öppet kallar sig för antisemiter tagit till sig flera metafysiska teorier: magi och andra esoteriska läror, teorier om ufon och utomjordingar, historiska mysterier och så vidare. Den som är intresserad kan hitta gott om exempel i till exempel Göran Dahls "Radikalare än Hitler?" eller Nicholas Goodrick-Clarkes "Black Sun". Har kan vi också notera kontrasten till Breivik. Han väljer Tempelriddarorden som en modell för sitt motstånd men väljer att inte inkludera något mystiskt om dolda skatter eller bevarade hemligheter som i Dan Browns efterföljd skulle varit så lätt.
Systemkritiken är också en "radikal" teori. De flesta inom den systemkritiska extremhögern omfattar mycket radikala ideal. Ett samhälle som ser ut som vårt men där till exempel judar förbjudits äga företag är inte intressant. Ofta förkastar man helt det moderna projektet. Man är emot individualism, jämställdhet, mänskliga rättigheter, modern kultur, Hollywood, kapitalism, demokrati och så vidare. Jag har tidigare citerat Alain de Benoist beskrivning av "den nya högern"
Som en symbol för allt det man är emot väljer man ofta inte judarna eller Israel utan USA. Göran Dahl skriver i "Radikalare än Hitler?":
Denna antiamerikanism går alltså långt bortom en kritik av USA som Israels viktigaste allierade. Som Dahl noterar "Betydelsefulla likheter finns mellan antiamerikanismen hos den nya högern på 1990-talet och den hos den nya vänstern 1960-talet".
Inom "sanningsrörelsen" finns det gott om teorier som är både komplexa och radikala, så det är inget tvivel om i vilket fack den bör hamna. Dock menar jag att man kan ifrågasätta om det verkligen är en "rörelse", speciellt när vi diskuterar den europeiska arenan. Det jag har sett av "sanningsrörelsen" i Sverige består huvudsakligen av okommenterade klipp från Youtube med amerikanska personligheter, helt oförankrade i en svensk eller europeisk debatt och verklighet. För mig framstår "sanningsrörelsen" i Sverige snarare som en del av den amerikanska kulturimperialismen än som en rörelse med egen kraft.
Min analys säger alltså att kontra-jihadismen är en enkel och moderat rörelse medan systemkritiken är komplex och radikal. Vilka slutsatser kan vi dra av detta? En slutsats jag skulle vilja dra är att kontra-jihadismen är en mer populistisk rörelse med större potential att bli populär. Riktigt så enkelt är det dock inte. Nationalsocialismen är ett både komplext och radikalt teoribygge som dock ändå både var populistiskt och populärt under mellankrigstiden. Att analysera hur detta kunde ske skulle ta betydligt mer tid och kraft än detta inlägg men jag ska ändå komma med två korta förslag: den rena antisemitismen kanske kunde vinna ovanligt stor acceptans trots sin komplexitet genom sin anknytning till en historiska tradition. På detta sätt kanske marken var förberedd för de nya(-gamla) idéerna. När det gäller radikaliteten så är mitt förslag att denna kanske inte var så populär, att nationalsocialismen i Tyskland fick genomslag till viss del trots de radikala idéer som vissa inom rörelsen förespråkade inte på grund av.
Dock menar jag att det ändå är tydligt att i en tid som vår så är det lättare för en enkel och moderat teori att få uppmärksamhet och spridning i massmedia än för en komplex och radikal. Massmedia arbetar ofta utifrån en viss logik där det krävs en viss samsyn hos motståndare för att man ska kunna ha en "debatt". Debattörer som helt förkastar premisserna går bort. Tänk på positionen för en anarkist i en debatt för eller emot skattesänkningar. Helt utan andra jämförelser skulle jag vilja peka på valrörelsen 2006 då det fanns två partier, Junilistan och Feministiskt Initiativ, som försökte komma in i riksdagen. Att det parti som var enkelt och moderat (Junilistan) hade det enklare än det komplexa och radikala (FI) att få uppmärksamhet i media och passa in i debatten är inte konstigt.
Om vi nu istället ska försöka placera in den systemkritiska extremhögern på dessa två axlar blir resultat mycket annorlunda.
Systemkritiken är en "komplex" teori. Både av historiska och praktiska skäl spelar konspirationsteorier en central roll i teoribygget. Synen på mängden muslimer i väst kan tjäna som en illustration: flera av de politiska partier som tillhör den systemkritiska extremhögern har försökt att dra nytta av en populär främlingsfientlighet med argument av typen "Andelen muslimer i våra förorter är ett problem". Men då har argumentet alltid en fortsättning: "... men det egentliga problemet är de som använder muslimerna för att förstöra vår kultur". "De" visar sig senare vara politikerna, som styrs av massmedia, som styrs av vissa kapitalister, som styrs av och så vidare.
Sedan andra världskriget har också många av de som fortfarande öppet kallar sig för antisemiter tagit till sig flera metafysiska teorier: magi och andra esoteriska läror, teorier om ufon och utomjordingar, historiska mysterier och så vidare. Den som är intresserad kan hitta gott om exempel i till exempel Göran Dahls "Radikalare än Hitler?" eller Nicholas Goodrick-Clarkes "Black Sun". Har kan vi också notera kontrasten till Breivik. Han väljer Tempelriddarorden som en modell för sitt motstånd men väljer att inte inkludera något mystiskt om dolda skatter eller bevarade hemligheter som i Dan Browns efterföljd skulle varit så lätt.
Systemkritiken är också en "radikal" teori. De flesta inom den systemkritiska extremhögern omfattar mycket radikala ideal. Ett samhälle som ser ut som vårt men där till exempel judar förbjudits äga företag är inte intressant. Ofta förkastar man helt det moderna projektet. Man är emot individualism, jämställdhet, mänskliga rättigheter, modern kultur, Hollywood, kapitalism, demokrati och så vidare. Jag har tidigare citerat Alain de Benoist beskrivning av "den nya högern"
The ENR [European New Right] makes a great effort to identify its real enemy. The main enemy is, on the economic level, capitalism and the market society; on the philosophical level, individualism; on the political front, universalism; on the social front, the bourgeoisie; and on the geopolitical front, America.
Som en symbol för allt det man är emot väljer man ofta inte judarna eller Israel utan USA. Göran Dahl skriver i "Radikalare än Hitler?":
För den nya högern är detta fenomen, det vill säga att den ekonomiska och kulturella globaliseringen i realiteten innebär en "amerikanisering", att betrakta som djävulen själv.
Denna antiamerikanism går alltså långt bortom en kritik av USA som Israels viktigaste allierade. Som Dahl noterar "Betydelsefulla likheter finns mellan antiamerikanismen hos den nya högern på 1990-talet och den hos den nya vänstern 1960-talet".
Inom "sanningsrörelsen" finns det gott om teorier som är både komplexa och radikala, så det är inget tvivel om i vilket fack den bör hamna. Dock menar jag att man kan ifrågasätta om det verkligen är en "rörelse", speciellt när vi diskuterar den europeiska arenan. Det jag har sett av "sanningsrörelsen" i Sverige består huvudsakligen av okommenterade klipp från Youtube med amerikanska personligheter, helt oförankrade i en svensk eller europeisk debatt och verklighet. För mig framstår "sanningsrörelsen" i Sverige snarare som en del av den amerikanska kulturimperialismen än som en rörelse med egen kraft.
Min analys säger alltså att kontra-jihadismen är en enkel och moderat rörelse medan systemkritiken är komplex och radikal. Vilka slutsatser kan vi dra av detta? En slutsats jag skulle vilja dra är att kontra-jihadismen är en mer populistisk rörelse med större potential att bli populär. Riktigt så enkelt är det dock inte. Nationalsocialismen är ett både komplext och radikalt teoribygge som dock ändå både var populistiskt och populärt under mellankrigstiden. Att analysera hur detta kunde ske skulle ta betydligt mer tid och kraft än detta inlägg men jag ska ändå komma med två korta förslag: den rena antisemitismen kanske kunde vinna ovanligt stor acceptans trots sin komplexitet genom sin anknytning till en historiska tradition. På detta sätt kanske marken var förberedd för de nya(-gamla) idéerna. När det gäller radikaliteten så är mitt förslag att denna kanske inte var så populär, att nationalsocialismen i Tyskland fick genomslag till viss del trots de radikala idéer som vissa inom rörelsen förespråkade inte på grund av.
Dock menar jag att det ändå är tydligt att i en tid som vår så är det lättare för en enkel och moderat teori att få uppmärksamhet och spridning i massmedia än för en komplex och radikal. Massmedia arbetar ofta utifrån en viss logik där det krävs en viss samsyn hos motståndare för att man ska kunna ha en "debatt". Debattörer som helt förkastar premisserna går bort. Tänk på positionen för en anarkist i en debatt för eller emot skattesänkningar. Helt utan andra jämförelser skulle jag vilja peka på valrörelsen 2006 då det fanns två partier, Junilistan och Feministiskt Initiativ, som försökte komma in i riksdagen. Att det parti som var enkelt och moderat (Junilistan) hade det enklare än det komplexa och radikala (FI) att få uppmärksamhet i media och passa in i debatten är inte konstigt.
Enkel och moderat
Rasmus Fleicher har i en artikel i Aftonbladet och i flera inlägg på sin blogg Copyriot (här, här och här) skrivit om Europas två extremhögrar, om behovet av en djupare analys och diskussion om de grupper som idag av Säpo fortfarande bara betecknas som "vitmaktmiljön". Detta är mitt bidrag till denna diskussion. Här vill jag också återknyta till den djupare diskussion som Fleicher förde om ämnet på sin blogg vilken inte riktigt fick följa med i den Aftonbladet-förpackade varianten av texten (Åter till frågan om Europas två extremhögrar, Två extremhögrar i Europa: Front National vid ett vägskäl, Laguppställning, Vari skillnaden består).
Först problem med namngivning. Att använda begreppet kontra-jihadism om en av dessa inriktningar tycker jag fungerar bra. Att kalla den andra för antisemitisk verkar däremot problematiskt. För det första är ordet, till skillnad från kontra-jihadism, inte självvalt utan snarare ett skällsord. För det andra är många av de utpekade personerna och grupperna inte antisemiter, vilket skapar en del förvirring. Jag ansluter mig till Oskoreis (implicita) förslag om begreppet "systemkritisk extremhöger", som dels nog skulle accepteras av de flesta utpekade och som dessutom är träffande vilket jag hoppas kommer att framgå nedan. Svar från den i Fleichers artikeln utpekade Mohamed Omar finns här.
Min analys av kontra-jihadismen och systemkritiken kommer att fokusera på två, varandra närliggande, axlar: komplexitet och radikalitet.
Kontra-jihadismen är en "enkel" teori. Detta ska inte uppfattas som nedvärderande (kanske till och med tvärtom eftersom motsatsen skulle kunna betecknas som "krånglig"). Med "enkel" menar jag i princip att det går fort att förklara teorins grundläggande punkter, problembeskrivningen är koncentrerad och analysen kort. För kontra-jihadismen är problemet antalet muslimer i västvärlden och de skyldiga är de politiker och andra som öppet verkat för det mångkulturella samhället.
I praktiken beror denna enkelhet på att kontra-jihadismen innehåller få centrala konspirationsteorier. Till skillnad från en del andra uppfattar jag till exempel inte Anders Behring Breiviks "2083" som något konspirationsteoretiskt verk. Visst finns det en del tankar om "Eurabia" och vissa tjänstemäns planeringen för ett framtida muslimskt Europa men det är inte centralt. Demografi och namngivningsstatistiken är viktigare än djupa analyser av hur olika spelare i maktens korridorer relaterar till varandra.
Breivik och många andra kontra-jihadister verkar inte ägna någon energi åt distinktionen mellan "muslimerna är en invasionsarmé" och "muslimerna är som en invasionsarmé", något som skulle vara centralt i en mer konspiratorisk verklighetsbeskrivning. Kanske finns det en central ledning för försöken att förstöra västerlandet eller kanske är det en mängd individuella beslut som sammantaget har den effekten. Hos Breivik finns inga "de" som styr allt i bakgrunden efter en hemlig agenda. Om Breivik menar att Arbeiderpartiet i allmänhet, och Gro Harlem Brundtland i synnerhet, är huvudansvariga för mängden muslimer i Norge (i grunden alltså för den ändrade attityden till invandringspolitik och mångkultur) så lutar hans världsbild snarare åt det idealistiska än åt det konspiratoriska hållet.
Kontra-jihadismen är också en "moderat" snarare än "radikal" rörelse. Det kan verka konstigt att i något sammanhang använda termen "moderat" på Breivik efter att han valt så extrema metoder för att försöka uppnå sina mål, men här syftar jag på dessa mål, den vision som Breivik brinner för. Breivik själv poängterar tydligt att denna vision inte är radikal, han vill ha ett Europa och Norge som ser ut som idag men utan muslimer. Feminismen ska förlora sin upplyfta position, könsrollerna ska möjligen vara lite mer traditionella, antalet öppet homosexuella på TV ska kanske minska något men inga stora ändringar.
Breivik lyfter flera gånger fram Japan och Korea som idealländer. Dessa uppfattar han som moderna stater men som fortfarande prioriterar monokultur framför mångkultur. "Moderna" är ett nyckelord här. Kontra-jihadismen är en i huvudsak moderna rörelse. Man accepterar det moderna projektet, individualism, universalism och så vidare. Detta förklarar också hur "oheliga allianser" mellan konservativa kontra-jihadister och liberala muslimkritiker kan uppstå. Det finns en gemensam plattform att stå på även om skillnaderna i många sakfrågor är stora.
Fortsättning om den systemkritiska extremhögern följer här.
Först problem med namngivning. Att använda begreppet kontra-jihadism om en av dessa inriktningar tycker jag fungerar bra. Att kalla den andra för antisemitisk verkar däremot problematiskt. För det första är ordet, till skillnad från kontra-jihadism, inte självvalt utan snarare ett skällsord. För det andra är många av de utpekade personerna och grupperna inte antisemiter, vilket skapar en del förvirring. Jag ansluter mig till Oskoreis (implicita) förslag om begreppet "systemkritisk extremhöger", som dels nog skulle accepteras av de flesta utpekade och som dessutom är träffande vilket jag hoppas kommer att framgå nedan. Svar från den i Fleichers artikeln utpekade Mohamed Omar finns här.
Min analys av kontra-jihadismen och systemkritiken kommer att fokusera på två, varandra närliggande, axlar: komplexitet och radikalitet.
Kontra-jihadismen är en "enkel" teori. Detta ska inte uppfattas som nedvärderande (kanske till och med tvärtom eftersom motsatsen skulle kunna betecknas som "krånglig"). Med "enkel" menar jag i princip att det går fort att förklara teorins grundläggande punkter, problembeskrivningen är koncentrerad och analysen kort. För kontra-jihadismen är problemet antalet muslimer i västvärlden och de skyldiga är de politiker och andra som öppet verkat för det mångkulturella samhället.
I praktiken beror denna enkelhet på att kontra-jihadismen innehåller få centrala konspirationsteorier. Till skillnad från en del andra uppfattar jag till exempel inte Anders Behring Breiviks "2083" som något konspirationsteoretiskt verk. Visst finns det en del tankar om "Eurabia" och vissa tjänstemäns planeringen för ett framtida muslimskt Europa men det är inte centralt. Demografi och namngivningsstatistiken är viktigare än djupa analyser av hur olika spelare i maktens korridorer relaterar till varandra.
Breivik och många andra kontra-jihadister verkar inte ägna någon energi åt distinktionen mellan "muslimerna är en invasionsarmé" och "muslimerna är som en invasionsarmé", något som skulle vara centralt i en mer konspiratorisk verklighetsbeskrivning. Kanske finns det en central ledning för försöken att förstöra västerlandet eller kanske är det en mängd individuella beslut som sammantaget har den effekten. Hos Breivik finns inga "de" som styr allt i bakgrunden efter en hemlig agenda. Om Breivik menar att Arbeiderpartiet i allmänhet, och Gro Harlem Brundtland i synnerhet, är huvudansvariga för mängden muslimer i Norge (i grunden alltså för den ändrade attityden till invandringspolitik och mångkultur) så lutar hans världsbild snarare åt det idealistiska än åt det konspiratoriska hållet.
Kontra-jihadismen är också en "moderat" snarare än "radikal" rörelse. Det kan verka konstigt att i något sammanhang använda termen "moderat" på Breivik efter att han valt så extrema metoder för att försöka uppnå sina mål, men här syftar jag på dessa mål, den vision som Breivik brinner för. Breivik själv poängterar tydligt att denna vision inte är radikal, han vill ha ett Europa och Norge som ser ut som idag men utan muslimer. Feminismen ska förlora sin upplyfta position, könsrollerna ska möjligen vara lite mer traditionella, antalet öppet homosexuella på TV ska kanske minska något men inga stora ändringar.
Breivik lyfter flera gånger fram Japan och Korea som idealländer. Dessa uppfattar han som moderna stater men som fortfarande prioriterar monokultur framför mångkultur. "Moderna" är ett nyckelord här. Kontra-jihadismen är en i huvudsak moderna rörelse. Man accepterar det moderna projektet, individualism, universalism och så vidare. Detta förklarar också hur "oheliga allianser" mellan konservativa kontra-jihadister och liberala muslimkritiker kan uppstå. Det finns en gemensam plattform att stå på även om skillnaderna i många sakfrågor är stora.
Fortsättning om den systemkritiska extremhögern följer här.