Stålenhags Passagen

Redan om Simon Stålenhags bok "Ur varselklotet" noterade jag att den inte bara bestod av bilder utan även text.  Detta är ännu tydligare i den nya boken "Passagen" (Adlibris, Bokus). Inte bara är det mer text än tidigare, det känns också som om texten är mer central. I Stålenhags tidigare böcker är det lätt att tänka sig att bilderna skapades först med en viss stämning eller känsla i fokus och att texten kom efter som ett kitt för att foga ihop bilderna. I den nya boken är det uppenbart att berättelsen och texten har styrt.

Jag är inte övertygad om att det fördjupade fokus på text är en god idé. Historien känns ganska tunn med en "twist" på slutet. Ibland känns språket lite tveksamt och jag funderar över på vilket språk boken är skriven från början (den ges ut på både svenska och engelska). Vissa av, eller kanske många av, bilderna tjänar inte heller på att de förklaras i text, snarare tvärtom.

Stålenhag har rört på sig i sina val av motiv, både geografiskt och i tiden. Istället för murrigt svenskt 70-tal är det ett glättigare amerikanskt 90-tal som porträtteras. Ett alternativt sådant vill säga, där neuronisk teknik givit oss VR-teknik av ett slag vi inte kan föreställa oss. Även nu visar Stålenhag god känsla för att hitta rätt stämning och ton i bilderna men av nostalgiska, eller estetiska skäl, föredrar jag de äldre bilderna.

Jag kan inte låta bli att konstatera att den nuvarande VR-boomen givit ny näring åt "vi lever i ett spel"-fantasier av The Matrix-stil. Parallellt med "Passagen" lyssnade jag på Johannes Nilssons nya serie "Skilda världar" på podden Bibliotek och hade bitvis svårt att skilja de två åt.