Shelfie

Äntligen en "trend" som jag kan hänga på: shelfie (posta bilder av din bokhylla).

Stora bokhyllan. Byggd på plats, ett mycket bra sätt att minska volymen. Numer har jag byggt ut den så långt till vänster som möjligt. Jag kompletterar denna post senare med några lite bättre bilder.

Lilla bokhyllan. Mest gammal kurslitteratur. 
Dessutom tillkommer naturligtvis några hyllor på vinden med tidningar.

Se mer: Mer bokhylla och Bokbilder.

Feministen och slöjan

Det är för mig obegripligt hur feminister som så förtjänstfullt genomskådat myten om den fria viljan i argument som "det är hennes fria val att sälja sex" eller "det är hennes fria val att förstora sina bröst" kan acceptera den i utsagan "det är hennes fria val att använda slöja". Om det någonsin fanns ett val som påverkades av omgivningens strukturer och förväntningar på män och kvinnor måste det väl vara detta? Bara det faktum att det finns länder där kvinnor, naturligtvis bara kvinnor, är tvingad enligt lag att bära slöja för att skydda samhällets moral borde vara bevis nog. Och även i Sverige finns det människor som menar att slöjan är nödvändig för att bevara kvinnans dygd. Om det överhuvudtaget finns ett patriarkat och en könsmaktsordning hur kan ett plagg som slöjan inte vara en tydlig symbol för denna makt, denna ordning, detta förtryck?

Erfarenheter från ett stort företag

Några erfarenheter från att arbeta (som konsult) på den svenska delen av ett stort multinationellt bolag. Jag säger inte att det måste vara så här på alla stora företag, men jag tror att det är så.

Av historiska skäl tillhörde jag och mina kollegor Marknad. På denna avdelning använde man huvuddelen av sin energi till att bekämpa fienden: IT. Från de två år jag tillbringade på företaget kan jag inte påminna mig att man någon gång diskuterade en fiende eller konkurrent utanför företaget, möjligen hade Marknad inga sådana. Att vinna ett nytt kontrakt var bara att skaffa sig ytterligare ett vapen i kampen mot huvudfienden. Förutom de två huvudfienderna fanns det några andra avdelningar som var mer eller mindre permanent allierade med Marknad eller IT. Dessutom några konsultgrupper, oftast rekryterade som legosoldater för någon av sidorna.

Som i alla krig var informationsinhämtning av central betydelse. Huvudfienden hölls under noga uppsikt. På företaget satt man i öppna landskap med en glashiss i mitten. Alltså var varje rörelse mellan våningarna i huset en möjlighet att spana. Sedan kunde vi ägna lunchen åt att diskutera att chefen för konsulterna X setts prata med Y vid dennes skrivbord. Var det månne en ny allians under uppsegling? När man hämtade en utskrift vid den gemensamma skrivaren kunde man passade på att slänga en blick på de andra utskrifter som låg där för att kanske snappa upp något intressant.

Konsult-inhyrning var ett av huvudslagfälten i denna eviga strid. Inte bara frågan om vilka och hur många konsulter som anställdes bråkades det om, utan även mycket mindre frågor. Vid en tidpunkt flyttades mina kollegor från de dedikerade konsultplatserna på plan fyra till platser i det öppna kontorslandskapet på plan fem. Dessutom fick de namnskyltar till sina skrivbord. På båda dessa punkter tvingades Marknad till reträtt efter åtta månaders hårda strider. En annan gång upptäcktes det att våra skrivbord var större än motsvarande hos ITs legotrupper. Här återställdes ordningen betydligt snabbare.

En gång hade jag blivit utsedd att implementera ett nytt verktyg. Projektgruppen såg ut som vanligt: jag ensam skulle arbeta, en projektledare skulle leda mig och tolv andra personer skulle sitta i olika styrgrupper och titta på. Projektet hade startats och drevs av Marknad. IT var förtvivlade men fann i sista stund på råd. De hittade en formell svaghet i min bakgrund (ingen dokumenterad erfarenhet av ?) och tog upp fallet i Arkitektur-rådet där de själva hade en stark ställning. Rådet grep in och avstyrde projektet samma dag som det började, vilket fick som följd att jag efter några timmar i byggnaden hämtades vid mitt skrivbord, eskorterades ut ur huset och fick från parkeringen ringa till min chef (som då var utomlands) och berätta att jag blivit sparkad. IT tog över projektet, producerade under två års arbete en A3-skiss över hur datastrukturen borde se ut och la sedan ner projektet.

Samma argument för och emot genuspedagogik?

Diskussionen om kön och genus rasar vidare, speciellt kring frågor om barnuppfostran. Några förskolor och föräldrar vill arbeta med så kallad genuspedagogik eller könsneutral uppfostran och får mycket uppmärksamhet. När jag tar del av debatten har jag upptäckt en oväntad likhet i argumentation mellan många anhängare och motståndare till könsneutral uppfostran. Anhängare säger att den könsneutrala uppfostran ger barnen en möjlighet att vara/bli sig själva utan att tvingas in i stereotypa könsmönster. Motståndarna menar att den könsneutrala uppfostran hindrar barnen från att vara/bli sig själva genom att de traditionella könsmönstren förbjudits. Likheten ligger alltså i orden "vara/bli sig själva". Varför vill vi överhuvudtaget att barnen ska vara/bli sig själva?

Argumentet "barnen måste få vara/bli sig själv" är ett så kallat naturalistiskt felslut (eller för att vara mer exakt ett brott mot Humes lag). Eftersom barn är på ett visst sätt är det också eftersträvansvärt att de är på det sättet. Detta argument är inte bara logiskt tveksamt, det grundar sig också på flera problematiska antaganden: att en människa verkligen på på ett visst sätt i sig själv (av naturen eller dylikt), att barn har en naturlig utvecklingsbana som barnet skulle följa av sig självt, och så vidare.

Dessutom går detta resonemang helt på tvärs mot resten av barnens uppfostran. Barnuppfostran handlar om socialisering, att vänja barnen av med att vara naturliga och sig själva. Detta gäller både ytliga saker (ha på sig kläder, äta med bestick,...) men också djupare beteenden och tankemönster. Barn uppfostras att vara solidariska och oegennyttiga, att inte stjäla eller ljuga och så vidare. Denna uppfostran görs inte för att hjälpa barnen att vara sig själva utan för att vi tror att vi får ett bättre samhälle om alla människor vore sådana och därför vill vi att barnen ska få dessa värderingar.

Denna senare typ av argument går också att använda för könsneutral uppfostran: vi tror att samhället skulle vara bättre om vi inte hade de traditionella könsmönstren. Därför vill vi uppfostra våra barn till att inte tänka så. Fördelen med detta argument är att man slipper fastna i en debatt om hur barn naturligt är. Det kan förvisso vara intressant att diskutera den rosa färgens kulturhistoria eller vilka leksaker små schimpanspojkar föredrar men det är knappast den centrala punkten.   

Att konstruera ett torn av kroppar

Nu följer ett kort matematiskt divertissemang: i algebran heter ett av de grundläggande objekten "field" på engelska. Begreppet är så gammalt  att det svenska matematiska språket vid den tiden i första hand var påverkat av tyskan och därför heter det på svenska "kropp" efter tyskans "körper". Givet en kropp kan man konstruera en sekvens av kroppar som på engelska heter "tower of fields". På svenska har vi alltså, morbidt nog,  byggt ett "torn av kroppar".

Stoppa nazismen - bort med kommunala klotterplank

Detta inlägg postades ursprungligen på Nya Partiets hemsida (länk). Tyvärr togs det bort så därför återpostar jag det här:

Efter polisens upprepade rapporter om att kommunala klotterplank (s.k. lagliga graffittiväggar) har visat sig fungera som inkörsport och rekryteringsplats för ökad kriminalitet och extremitet bland ungdomar så har vi äntligen lyckats hitta en gemensam hållning från företrädare för kommun, landsting, polis mm – vi vill sluta med kommunala klotterplank eller s.k. lagliga väggar.
Klotterplanken har debatterats flitigt. De har inte haft någon förebyggande effekt under senare år, utan tvärtom bidragit till ökade problem med klotter och kriminalitet. Självklart ska en kommun inte skapa mötesplatser som syftar till ökad brottslighet.
Den senaste tiden har en stor mängd nazistsymboler klottrats på fastigheter och andra byggnader i och omkring Kärrtorp. Att nazisterna försöker etablera sig här är väldigt utmanande. Redan i somras började de nazistiska klistermärkena dyka upp. En varning kom den 12 oktober, då nazisterna öppet tränade hitlerhälsningar på Kärrtorps IP mitt på dagen. Klotter med hakkors, affischer samt misshandel och hot i tunnelbanan skulle göra förorten till ett fäste.

Den som förespråkar denna form av klotter, inte tänker på är att en målning som sker på någon annans egendom alltid är skadegörelse. Det innebär en ekonomisk skada för ägaren av fastigheten då denne måste sanera den skada som uppstått. Om klottret sker på kommunens egendom är det skattepengar som finansierar denna sanering. Skattepengar som kunde gått till vård, skola och omsorg istället.
Den som klottrar kan ha flera olika motiv till varför han/hon begår dessa brott. Spänning, sprida sitt budskap, revolt mot vuxenvärlden och grupptryck är några. Konstnärligt intresse kan också vara en del i motivet till att man klottrar. Den sistnämna gruppen, de som har ett genuint konstnärligt intresse och vill uttrycka sig med graffiti, är inte de personer som begår skadegörelse i konstens namn.
Förhoppningsvis har nu verkligheten kommit ikapp, så att vi på allvar kan börja försöka bekämpa klotter och kriminalitet. Och samtidigt få till ett skifte i synsätt. Men nazisternas aktiviteter födde en motreaktion. Det är ingen lösning att blunda, utan den enda vägen framåt är att få ännu fler antirasister aktiva, många fler. Samtidigt måste rörelsen byggas med mycket större säkerhetsstrukturer än tidigare. Sluta idealisera klottrare och den kulturen.