Sidor

onsdag 11 november 2015

Cykelhippie från vänster

Gunnar Krantz är en svensk serieskapare och bildkonstnär. Detta inlägg behandlar två av de självbiografiska böcker Krantz skrivit: ”Cykelhippie” (AdlibrisBokus) och ”Vänster, vänster” (AdlibrisBokus) båda utgivna i ett mycket behändigt pocketformat av avsomnade Optimal Press.

”Cykelhippie” behandlar Gunnars tonårstid och de händelser som följer av att han som femtonåring vinner en novelltävling ordnad av Europeiska rådet och som svensk representant får åka på en rundresa i Europa. Som pris får han också ett tågluffarkort vilket leder till att han året efter med vännen Micke åker runt i Europa och besöker sina kontinentala vänner. Internationella vanor och insikter, gemenskap över gränserna, kärlek och, naturligtvis när svenskar möter utlandet, alkohol. Med tanke på att tågluffning var väldigt stort under 80-talet (1994 infördes begränsningar såsom att Europa delades in i zoner som krävde olika kort) så kan man väl vänta sig ett flertal resonemang om tågluffningens betydelse nu när denna generation som var ung då har intagit sina maktpositioner inom media eller kultur. Framförallt med dagens aktualitet kring frågor om nationalitet, gränser och rörlighet. Men det är kanske jag som är för mycket gubbe, de som har något att säga till om idag är kanske snarare födda i slutet av 80-talet och bara bittra över denna missade guldålder, precis som man tidigare varit bitter över att ha missat 68. Eftersom ”Cykelhippie” är självbiografiskt skrivet av en man i medelåldern förtjänar det speciellt att påpekas att det är väldigt lite naket och sex i boken, vare sig taffligt eller av annan sort.

Ett ämne som intresserar och fascinerar inte bara denna bloggs författare är sjuttiotalets bokstavsvänster. I boken ”Vänster, vänster” behandlar Gunnar Krantz sin vandring på den yttersta vänsterkanten i slutet av 70-talet. Från Kommunistisk Ungdom till trotskistisk entrism i Offensiv, vidare till fredsrörelsen och sedan ut i den stora desillusionen. Andra som skrivit om en liknande bakgrund är Magnus Utvik i boken ”Med Stalin som Gud: tre tonår i en kommunistisk sekt” och Thomas Nydahl (vars bok "Identitärt - Om rötter, identitet & politisk aktivism" behandlas tidigare på bloggen). Jag tror att det i alla fall finns två grunder för intresset för denna begränsade historiska epok. Dels en fascination för det sektlika och bokstavstrogna i de olika fraktionerna, uppfinningsrikedomen i de teoretiska byggena, det karakteristiskt kraftfulla språket. Dels de fortsatta karriärerna hos de inblandade. Gunnar Krantz är måhända inte en makthavare i Sverige idag, men personer som Robert Aschberg, Stina Dabrowski, Göran Rosenberg och Cecilia Uddén har ett stort inflytande inom sina respektive sfärer.

2 kommentarer:

  1. Hej,
    I artikeln En stalinist kommer till insikt tar jag lite kort upp min tid i KPML (r). Dock fokuserar jag mest på Frank Baude. Även i en recension av Mosskins bok om Fred Åkerström och i artikeln Stalin och homosexualiteten tar jag upp KPML (r). Kanske finns det något i dessa texter som du inte kände till om bokstavsvänstern.
    M v h
    Patrik

    SvaraRadera