I vissa kretsar är det populärt att tala om den moderna vetenskapen som en religion; en kyrka eller kanske en sekt. Andemeningen är klar: vetenskapen är inte ett fritt sökande efter kunskap utan en toppstyrd dogmatisk organisation, snabb att kasta ut och brännmärka tvivlare. För mig framstår dessa idéer, i första hand, som bevis för att innehavaren är dåligt insatt i modern vetenskapshistoria. Tvärtom så är vetenskapen, i många fall, anmärkningsvärt tolerant mot personer som ifrågasätter även de mest grundläggande "sanningar". En snabb genomgång av några framstående svenska vetenskapsmän efter andra världskriget illustrerar tydligt detta.
Vad ifrågasattes: "Big Bang"-teorin. Grunden till teorin lades av Aleksandr Fridman 1922, den blev allmänt accepterad i vetenskapliga kretsar från i alla fall 1965.
Vem tvivlade: Hannes Alfvén, nobelpristagare i fysik 1970, professor i elektronik och fysik, ledamot i Kungliga vetenskapsakademien.
Hur argumenterades det: Alfvén förde från 1966 fram sin (och Oskar Kleins) teori om ambiplasma, den så kallade Klein-Alfvéns kosmologi, som är ett alternativ till Big Bang. Teorin bygger på antaganden om att fullständig symmetri råder mellan antimateria och koinomateria (det vill säga vanlig materia) i en ”metagalax”. Universums observerade expansion uppkommer genom en återstuds i ett från början långsamt kollapsande moln av koinomateria och antimateria. Studsen orsakas av det höga strålningstryck som alstrades när materian och antimaterian började annihileras.
Vad: Evolutionsteorin. Lanserad av Charles Darwin 1858, allmänt accepterad i vetenskapliga kretsar från 1930-talet.
Vem: Nils Heribert-Nilsson, professor i botanik, ledamot i Kungliga vetenskapsakademien.
Hur: Heribert-Nilsson lanserade 1953 teorin om ”emikation” som ett alternativ till evolutionsteorin. Enligt denna förekommer inte någon utveckling av djurarter. Istället sker regelbundet stora katastrofer orsakade av att månen kommer för nära jorden och ger upphov till jättelika tsunamis. Resultatet blir att nästan allt liv på jorden utsläcks, medan de substanser som ingår i arvsmassan rekombineras så att en helt ny fauna och flora bildas. Denna rekombination och tillblivelse av nya arter ska ha skett närmast momentant, eller inom en halvtimme.
Vad: Kontinentaldriften, teorin lanserades av Alfred Wegener 1912 men nådde allmän acceptans i forskarvärlden från 1950-talet.
Vem: Nils Odhner, professor vid Naturhistoriska riksmuseet, ledamot av Vetenskapsakademien.
Hur: Odhners konstriktionsteori motsäger kontinentaldriften och menar att den enda kraft, som kan ge upphov till rörelser i jordskorpan, är förändringar i temperatur. När kroppar värms upp eller kyls ner, får temperaturkraften kropparna att utvidgas eller sammandragas. På detta sätt flyttas kontinenter och nya berg och hav skapas.
Det som kan sägas saknas i denna genomgång är moderna exempel. Någon som har tips på nu verksamma svenska professorer med egna avvikande idéer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar