Sidor

söndag 13 juli 2014

Tredje rikets myter

Det har sagts att om man jämför ett hundra år gammalt uppslagsverk med ett nytt så är det bara inom ämnet historia som mängden fastslagna fakta minskat, inte ökat. Inom alla andra kunskapsområden utökar man ständigt mängden vetande medans historikerna ifrågasätter och kritiserar sådant som var etablerad kunskap för hundra år sedan. Om detta är sant så kan man tänka sig att det finns de som reagerar negativt på det. Sådana som lätt blir språkpoliser, som vill ha ordning och reda, inte en massa tvetydighet och flum.

En grupp där man kan hitta denna typ av personer är bland skeptikerna. Detta kan förefalla förvånande; för skeptiker, sådana som är skeptiska, är väl ifrågasättande och kritik själva livsluften? Enligt min erfarenhet så svaret nej. Många skeptiker är förvisso skeptiska och ifrågasättande men bara inom vissa bestämda gränser. Kritiken reserveras för pseudovetenskapen, "woo-woo" som man säger, medan det som finns inom vetenskapens ramar besparas. Många har dessutom en mycket enkel bild av gränsen mellan vetenskap och "woo-woo": vetenskap är det som precis idag accepteras av en konsensus bland vetenskapspersoner, pseudovetenskap är allting annat.

Såvitt jag har förstått så kan Peter Olausson (med bloggen Faktoider bland annat) sägas vara en del av den svenska skeptikerrörelsen. Mot bakgrund av det jag skriver ovan, så är en av de bästa sakerna med hans bok "Tredje rikets myter" (bokus, adlibris) det utrymme han lämnar åt tvivel och osäkerhet. Det finns en hel del frågor om Tredje riket som vi inte kan besvara och Olausson lyfter fram många sådana på ett förtjänstfullt sätt. Detta rör sig inte bara om sådant som är förlorat i tidens dimma, utan om sådant man helt enkelt inte kan veta. Det tredje riket, och det tyska nazistpartiet, var inte de välordnade monoliter man kan förledas att tro, utan präglades istället av inre motsägelser och konflikter på alla nivåer.

Som ett exempel på sådana obesvarbara frågor kan vi välja den om nationalsocialismen och religionen. Ville nazisterna skapa en ny religion för Tredje riket eller ville de hålla fast vid kristendomen? Olausson besvarar frågan på följande sätt:
[H]är finns det ett antal planer, mer eller mindre välformulerade, genomtänkta, övertygande och motstridiga, som utvecklades av ett flertal förmågor; efter en tysk seger hade dessa helt säkert gått i clinch med varandra, konspirerande och intrigerande, så som brukligt var. Någon enhetlig, övergripande, av högsta ort antagen master plan fanns aldrig.
Som läsare av denna blogg vet så är frågan om nazismen och kristendomen aktuell ännu idag för svenska nazister. Även andra områden där jag har förkunskaper (till exempel olika protonazistiska rörelser) behandlas väl av Olausson.  Bland sina källor till boken lyfter författaren fram Nicholas Goodrick-Clarkes  "The Occult Roots of Nazism" vilket är ett gott val. Jag behandlar den här tillsammans med samme författares "Black Sun: Aryan cults, esoteric nazism and the politics of identity" och Göran Dahls "Radikalare än Hitler?".

På tal om källor måste jag dock lyfta frågan om avsaknad av källhänvisningar och notapparat i boken. Jag accepterar att boken inte är ett akademiskt verk och att notapparaten skulle blivit mycket omfattande men att helt utelämna källhänvisningar är ett underligt beslut. Ett konkret exempel: på sidan 246 i boken diskuteras (bland annat) vilken film som visades på biograf Rex i Antwerpen den 16 december 1944 då en V2-raket slog ned och dödade mer än 500 personer (det största antalet döda orsakade av en V2:a). Olausson noterar att vissa källor säger att det var "Buffalo Bill" men att sanningen är att det var "The Plainsman". Utan någon källhänvisning blir detta bara ett auktoritetsargument: jag kan välja att tro på Olaussons uppgift men bara för att jag gör bedömning att han är noggrann och tillförlitlig. Vill jag veta måste jag göra samma arbete själv som författaren redan gjort. 

2 kommentarer:

  1. Om man tittade på hur medlemskap i Facebookgrupper för språkpoliser och skepticism samvarierade så tror jag att du skulle få rätt i din iakttagelse angående den skeptiska personlighetstypen. Däremot skulle det vara väldigt intressant att få ta del av några konkreta exempel på negativa reaktioner på kritik av etablerad kunskap inom historieforskningen av nämnda personlighetstyp, förekommer det?

    Att personer inom skeptikerrörelsen bara ifrågasätter saker inom woo-woo-fältet är väl i viss mån sant. Tror dock det i många fall är så för att man faktiskt är nödd och tvungen. Att kritisera pseudovetenskap är enkelt eftersom idéerna är så enkla att klä av. Att kritisera den etablerade vetenskapen är oftast betydligt svårare, det kräver faktiskt att du under flera år sätter dig in i teorierna. Här finns för övrigt en bra genomgång av hur man bör avgränsa definitionen av pseudovetenskap: Del 1, Del 2.

    Avsaknad av notapparat brukar för övrigt kännas nog störande när man läser någon woo-woo-litteratur även om det då är vad man kan förvänta sig.

    SvaraRadera
  2. Jag har inga konkreta exempel på att skeptiker reagerar negativt på modern kritisk historieforskning, och jag vill inte heller dra ut konsekvenserna så långt. Resonemanget var mer av en analogi, det förefaller vara samma typ av resonemang som ligger bakom.

    Angående woo-woo så är väl mitt uttryck utifrån att vissa skeptiker tar sig själva på så förtvivlat stort allvar och är så noggranna med gränsdragningar så att det blir ett problem. Jag hade också menat att berömma Olausson för hans positiva omnämnande av Fortean Times, något som jag uppfattat som inte okontroversiellt i vissa kretsar. Vissa skeptiker verkar lida av en beröringsskräck som gör dem väldigt dogmatiska och oflexibla.

    Angående notapparaten är det väl just för jämförelsen med woo-woo som det förvånar mig. Sen är det ju svårt att veta vems beslutet var, författarens eller redaktörens.

    SvaraRadera