I invandringskritiska kretsar säger man ofta att Sverige är som en övervintrad sovjetstat, att det finns en obarmhärtig åsiktspolis som kväver varje ansats till öppen debatt om invandringen. I våra nordiska grannländer ska takhöjden vara en helt annan för denna debatt. Att tonläget är ett helt annat i till exempel danska kvällstidningar är enkelt att konstatera, men ligger det mer i påståendet än så? Efter att ha bevistat ett "Samtal om hotet från den nya fascismen" på Kulturhuset mellan norrmannen Øyvind Strømmen och hans svenske kollega Henrik Arnstad undrar jag om det kanske inte gör det.
Strømme, vars bok "Det mörka nätet: Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa" (hos Bokus och Adlibris) just utkommit på svenska, förväntas naturligtvis, i egenskap av expert på högerextremism, själv befinna sig till vänster på den politiska skalan. Han bekräftar att så är fallet; hans klassificeringar och analyser syftar till att hitta effektiva vägar att motarbeta högerextremismen. Ändå säger han saker som jag sällan hör någon säga i den svenska debatten: Sverigedemokraterna är inte fascister, de är inte ens högerextrema, bara högerradikala. Anledningen till att många röstar på SD är kanske att det i Sverige inte finns något annat parti som vill minska invandringen. I Norge finns Fremskrittspartiet, som är högerpopulister, inte ens högerradikala (att kalla dem fascister betecknar Strømmen som "löjligt"), vilka genom sitt invandringsmotstånd hindrat framväxten av ett högerradikalt parti. Strømmen menar att ett utmärkt sätt att bekämpa SD inför nästa val är om Moderaterna börjar diskutera volymen av invandring till Sverige (något som Reinfeldt motsatt sig).
En allmänt accepterad teori inom forskningen kring fascismen säger (tydligen) att fascistiska partier inte kan nå mer än 15-10 procent av rösterna i allmänna val. Därefter vidtar en "normaliseringsprocess" där ledningen för partiet blir alltmer rumsren, vilket i sin tur radikaliserar delar av anhängarna i besvikelse över toppens svek. Detta refererades av båda deltagarna i samtalet men med lite olika tolkningar: för Arnstad är detta en stor risk där de två delarna av rörelsen i växelverkan kan öka sitt inflytande och påverkan. Men, konstaterar Strømmen, normaliseringen normaliserar också. Efter en genomgången process har vi förvisso ett större parti, men också ett part som inte längre är högerextremt, kanske inte ens högerradikalt, och därmed har problemet försvunnit.
Strømmens åsikter föll inte i god jord hos publiken på Kulturhuset, han får många frågor, en del nästan uppgivna över hans motvilja att använda stora ord. En anklagelse om att Strømmen ägnar sig åt akademiska hårklyverier bemöter han med att denna analys är nödvändig för att kunna argumentera på ett effektivt sätt: man kan inte använda samma argument mot högerextrema som mot högerradikala eller högerpopulister. En annan fråga om inte könsrollerna på den norska landsbygden är som på 1800-talet har han lite svårt att ta på allvar. Även Arnstad verkar vilja nyansera den gängse debatten om fascismen (även om han inte tvekar över att kalla SD för fascister). Han konstaterar att ordet fascism ofta används som ett skällsord helt utan någon politiska analys, att fascister inte ser sig själva som hatare utan tvärtom som människor som älskar sitt folk och att kvinnans ställning inom fascismen är mer framträdande än inom konservativa rörelser.
Samtalet handlar i överraskande hög grad om den "gamla" fascismen. När deltagarna uppmanas att se i sina spåkulor vad som kommer att ske de närmaste åren om den ekonomiska krisen fortsätter, svarar Arnstad med att dra slutsatser från det mycket begränsade historiska underlaget rörande fascistiska maktövertaganden (alltså två fall; slutsatsen är att fascister brukar ta makten först efter att konjunkturen vänt uppåt igen). Även den ovan nämnda normaliseringsprocessen för fascistiska partier förefaller vara modellerad på utvecklingen i Tyskland och Italien på 30-talet.
Det i dagarna så aktuella näthatet lyser med sin frånvaro under samtalets första halva. Detta väcker förvåning hos delar av publiken och frustration hos andra. En äldre man som kommit till samtalet för att få påpeka att man inte diskuterar varför, varför, varför en del män näthatar (precis som med antisemitism finns det alltid en förklaring), är så ivrig att framföra sitt budskap att en av de tre närvarande ordningsvakterna nästan behöver ingripa. Intressant nog höjer detta inlägg temperaturen på scenen och för enda gången under kvällen griper även moderatorn Mattias Gardell in i samtalet. Även här är det nyansering som är kvällens melodi: även om det finns ett samband mellan högerextremism och näthat så är det i första hand exempel på den utsatthet och hjälplöshet vissa män känner i dagens samhälle.
Arnstad vill förvisso kalla Sverigedemokraterna fascister men det är väl ändå inte den allmänna meningen i Sverige. Att kalla dem för högerextremister är det väl också få seriösa debattörer som gör.
SvaraRaderaUtan att ha något mer än den egna känslan att gå på skulle jag tro att "främlingsfientliga" är den vanligaste etiketten partiet får.
Absolut, och det var väl inte just att Strømmen inte ville kalla SD för fascister som väckte mest förvåning. Däremot tyckte jag att en del av de kritiska frågorna/kommentarerna från publiken var lite uppgivna över att han krånglade till allting med sina analyser.
SvaraRaderaPubliken brukar vara den största nackdelen med föredrag och debatter. De som yttrar sig är oftast de som redan har sin ståndpunkt klar och gärna lyssnar till sin egen röst när de redogör för den. Deras frågor brukar faktiskt vara mer av utläggningar som avslutas med ett ”eller hur?”.
SvaraRaderaMan går därför oftast därifrån mer elitistisk och människoföraktande än när man kom.
Faktum är att Samtalet i fredags var väl genomfört ur denna synpunkt. Det betonades att frågorna från publiken ska vara frågor och de var mestadels det, förutom just en del av de uppgivna kommentarerna efter några av Strømmens uttalanden.
SvaraRaderaFaktum är att den gamle mannen som ville försvara näthatande män orsakade en scen genom sitt krav på att själv få hålla i mikrofonen av rädsla för att bli avbruten. Han avslutade också sitt inlägg med att skrika "Varför, varför, varför".