Om alla monster måste dö

Jag är ett stort fan av författarparet Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. Även deras nya bok "Alla monster måste dö" (Adlibris, Bokus) är högt rekommenderad. Men jag väljer ändå att lyfta fram två svagheter i den nya boken jämfört med de tidigare:

Den första invändningen är ämnet. Innan jag läste "Innanför cirkeln" kände jag till yezidierna och damanhurierna men bara till namnen. I boken presenterar Bärtås och Ekman inte bara ett nytt sätt att se på ett känt stoff utan tillför också ny information som inte tidigare funnits dokumenterad. De resor de genomför är en viktig del av detta faktaskapande, det är för att de är på plats, för att de gör dessa resor som mycket få andra har gjort, som de kan bidra till grunden av kunskap om de berörda ämnena.

Kontrasten i "Alla monster måste dö" blir påtaglig. Författarna konstaterar själva i boken att den resa till Nordkorea de genomför inte bidrar med speciellt mycket. Det är nästan så att detta är resans främsta påverkan: Nordkorea visar sig vara ändå mer slutet och undflyende än vad författarna har föreställt sig. Helt krasst kan man också konstatera att även om Pyongyang inte ligger på topplistan över charter-destinationer så är det inte så svårt att resa dit. I boken pratas ganska mycket om de övriga i turistgruppen (killarna från Bromma, bönderna från Värmland) som inte gjort någon speciell ansträngning för att komma till Nordkorea. De har inte förberett sig på något speciellt sätt och har inte något speciellt mål med sin resa.

Nordkorea är inte heller ett speciellt udda ämne. Att landet styrs av en excentrisk diktator får väl anses vara allmänkunskap (även i USA anses det vara mycket roligt när någon, till exempel Sarah Palin, tar fel på Nord- och Sydkorea). Till och med att landet är en "nekrokrati", den döda Kim Il Sung är president på livstid, är det nog många som snappat upp. Det hindrar naturligtvis inte att Bärtås och Ekman kan komma med nya förvånande detaljer i hur kulten av ledaren fungerar eller hur juche-ideologin är uppbyggd. En fascinerande sak är de "slagordsträd", där den älskade ledaren som ung ristat slagord i barken, som tydligen regelbundet upptäcks och genast blir föremål för vördnad. Beskrivningen av besöket i Kim Il Sungs mausoleum är också spännande, liksom diskussionen av hur ledaren i Nordkoreansk propaganda också bär kvinnliga drag, "Vår Stora Moder, Generalen Kim Jong Il".

Den andra invändningen är formen. Bärtås och Ekmans båda tidigare böcker har kännetecknats av att det är svårt att sätta ord på den form texten har. En lång vindlande essä, eller en essäsamling om ett övergripande tema, med ständig utläggningar och infall, med insprängd reseberättelser och reflektioner över den text som växer fram. "Alla monster måste dö" är mycket tydligare och rakare. Två berättelser, en skildring av en gruppresa under sju dagar i Nordkorea samt en intervju med den av Nordkorea kidnappade skådespelerskan Madame Choi, varvas och utsmyckas med faktoider om Nordkorea. De två huvudberättelserna är det inget fel på men det känns som om texter som kunde ha blivit längre essäer om olika ämnen istället har hackats upp och sprinklats över boken. En sådan essä handlar om det faktum att Nordkorea styrs av en dynasti mycket på samma sätt som ett medeltida kungadöme och att det väcker frågor kring kungens fysiska person i förhållande till hans symboliska funktion, tronskifte och så vidare (boken pekar på frågan om Nordkorea som "nekrokrati" kontra medeltidens "konungen är död, länge leve konungen"). Ett annat ämne som återkommer flera gånger i små snuttar är en ideologisk historik över den asiatiska monsterfilmen.

Jag saknar också vissa pusselbitar om Nordkorea som boken kanske borde försökt besvara: till exempel detta med kidnappningar. Nordkorea har under lång tid kidnappat olika civilpersoner från Japan och Sydkorea. Bakgrunden till kidnappningen av Madame Choi och hennes exmake Shing Sang-ok ges utförligt i boken men det finns ju också en större bild. Att kidnappa utlänningar är knappast ett typiskt beteende för en galen diktator men i Nordkorea verkar det ha stått högt i kurs. Varför då? Framförallt när självtillräcklighet och rasens renhet är så viktiga grundpelare i den Nordkoreanska ideologin. En annan fråga som väcks är synen på Nordkorea i närområdet, framförallt Japan. I boken nämns ett flertal berömda japaner som haft kontakter med Nordkorea utan att vara sympatisörer. Detta även under perioder när landet i det närmaste inte haft någon kontakt med väst (annat än via Sveriges ambassad). Hur såg man på Nordkorea i Japan? Var det normalt för en illusionist eller brottare att åka dit för att uppträda eller var det en avvikelse?

För mig har boken gett upphov till två nya impulser jag hoppats att följa: att nysta lite i relation mellan Nordkorea och Moon-rörelsen. Enligt Bärtås och Ekman har dessa numer en varm relation vilket förvånar mig mycket. Moon-rörelsen har haft hatet mot Nordkorea och kommunismen som en av sina grundpelare och finansierade under lång tid den så kallas "World Anti Communist League" för att bekämpa dem. Den andra är att ta fram Jan Lönns bok "Nordkorea" från 1972 ur bokhyllan och läsa eftersom denna lyfts fram som ett exempel på romantiseringen av Nordkoreas regim i den svenska sjuttiotalsvänstern.

Sammanfattningsvis rekommenderas alltså "Alla monster måste dö" även om jag tycker att man bör börja med att läsa "Innanför cirkeln".