Jag har nu hört två debatter på radio om kulturpolitik mellan representanter för Sverigedemokraterna och kulturlivet. Vid båda tillfällena har SD-förespråkaren vid någon tidpunkt frågat "Finns det en svensk kultur?". Motdebattören har båda gånger svarat "Nej, man kan inte tala om en svensk kultur". SD:aren har då kontrat med "Finns det en kurdisk kultur eller en samisk kultur, men inte en svensk? Hur kan staten annars ge bidrag till kurdisk kultur om den inte finns?". Kulturlivsrepresentanten har då slingrat sig, bytt ämne och inte svarat på frågan.
Man kan argumentera för att det inte finns en "svensk kultur" (allt är uppblandat, influenser från alla håll, kultur skapas av individer och inte av nationer och så vidare). Men då argumenterar man också, vilket SD insett, för att det inte finns en "kurdisk kultur" eller en "samisk kultur". Om man har gott om tid skulle man kunna argumentera för att det är en fråga om grad och inte art, att kulturen som utövas av personer i Sverige har blivit mindre "svensk" i takt med ökad kontakt med omvärlden och att kulturen i Nordkorea och Myanmar är ovanligt inhemsk eller särpräglad på grund av den isolering dessa länder befinner sig i.
Men detta är inte en speciellt smart debattaktik. Det vore mycket bättre att i debatt med Sverigedemokraterna säga "Ja, det finns en svensk kultur. Det är den kultur som utövas av medborgarna i Sverige, av de personer som präglats av att de lever i vårt land". Med denna definition av svensk kultur så uppfyller den nuvarande kulturpolitiken SDs krav på "svenskhet". I debatten tvingar man då SD att säga "Nej, all kultur i Sverige är inte svensk. Vi vill bara stödja äkta svensk kultur som är...". Och där har SD ett tydligt problem: deras svenska kultur verkar bara finnas i historien. Det måste gå 50 år eller mer innan man kan svara på frågan om en viss kulturutövare utövar svensk kultur eller inte. Möjligen vill SD helt enkelt inte ge några bidrag till några nu aktiva kulturproducenter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar