Tacka gud för Anders Borg

Jag röstade inte för vår nuvarande regering i valet. Jag menar också att "de nya moderaterna" är mycket mer av det gamla skattesänkande högerpartiet än vad många människor verkar förstå (jag tror förresten också att det kommer att bli det som sänker alliansen i nästa val: många ledande moderater kommer att tolka de nuvarande exempellösa framgångarna som att deras åsikter äntligen blivit accepterade i de breda folklagren. Därför kommer de gamla "skatt är stöld"-argumenten att dammas av, vilket kommer leda till en kraftig "backlash". Klassiskt: framgång, hybris, fall). Just därför säger jag: Tacka gud för Anders Borg! efter att jag hört honom kommentera den mycket goda svenska tillväxten i radions P1.

Den svenska tillväxten tredje kvartalet var alltså 6.9%. En oerhört bra siffra ("kinesisk" som någon kommentator sa). Hur kommenterar då finansministern detta? Jo, genom att i tio minuter varna för vilken risk de svenska bankerna utgör. Hur deras kortsiktiga vinstmaximering kommer att leda till en ny stor kris och att bankernas expansion och vinster måste bekämpas med alla medel: regelskärpningar, nya regleringar, höjda avgifter. Men säger reportern Finansinspektionen har ju detaljgranskat utlåningen til bostäder och kommit fram till att den är sund? Javisst, kontrar Borg, och på Irland stresstestade de sina banker för sex månader sedan och kom fram till att det inte fanns några problem. Hela den finansiella sektorn (bankerna, FI, ekonomer som uttalar sig i debatten) har eller riskerar att drabbas av hybris och glömma alla problem. Men detta tänker Anders Borg sätta stopp för.

Det är möjligt att det ligger någon sorts ondsint högerideologi bakom Anders Borgs resonerande men jag har svårt att se att en röd-grön finansminister skulle säga något bättre i detta läge.

Fildelning bryter inte mot upphovsrätten

Jag vet att många självklart förstår det som står i rubriken men eftersom det ändå verkar finnas stor förvirring kring frågan så tror jag att det förtjänar att upprepas ofta: att fildela är inte, automatiskt, ett upphovsrättsbrott.

Fildelning är en teknik (eller kanske mer exakt en familj av tekniker) för att sprida filer. Dessa filer kan vara skyddade av upphovsrätt och upphovsrättsinnehavaren kan motsätta sig delning och då kan man, med hjälp av fildelning, begå ett upphovsrättsbrott. Men material som sprids med fildelning behöver inte skyddas av upphovsrätten eller har kanske en upphovsrättsinnehavare som godkänt delning, då begås inget upphovsrättsbrott.

En analogi från en annan distributionsform kanske hjälper: att säga att fildelning är ett upphovsrättsbrott är som att säga att det är ett narkotikabrott att skicka vanliga brev eftersom mycket narkotika skickas med brev.

Finns en svensk kultur?

Jag har nu hört två debatter på radio om kulturpolitik mellan representanter för Sverigedemokraterna och kulturlivet. Vid båda tillfällena har SD-förespråkaren vid någon tidpunkt frågat "Finns det en svensk kultur?". Motdebattören har båda gånger svarat "Nej, man kan inte tala om en svensk kultur". SD:aren har då kontrat med "Finns det en kurdisk kultur eller en samisk kultur, men inte en svensk? Hur kan staten annars ge bidrag till kurdisk kultur om den inte finns?". Kulturlivsrepresentanten har då slingrat sig, bytt ämne och inte svarat på frågan.

Man kan argumentera för att det inte finns en "svensk kultur" (allt är uppblandat, influenser från alla håll, kultur skapas av individer och inte av nationer och så vidare). Men då argumenterar man också, vilket SD insett, för att det inte finns en "kurdisk kultur" eller en "samisk kultur". Om man har gott om tid skulle man kunna argumentera för att det är en fråga om grad och inte art, att kulturen som utövas av personer i Sverige har blivit mindre "svensk" i takt med ökad kontakt med omvärlden och att kulturen i Nordkorea och Myanmar är ovanligt inhemsk eller särpräglad på grund av den isolering dessa länder befinner sig i.

Men detta är inte en speciellt smart debattaktik. Det vore mycket bättre att i debatt med Sverigedemokraterna säga "Ja, det finns en svensk kultur. Det är den kultur som utövas av medborgarna i Sverige, av de personer som präglats av att de lever i vårt land". Med denna definition av svensk kultur så uppfyller den nuvarande kulturpolitiken SDs krav på "svenskhet". I debatten tvingar man då SD att säga "Nej, all kultur i Sverige är inte svensk. Vi vill bara stödja äkta svensk kultur som är...". Och där har SD ett tydligt problem: deras svenska kultur verkar bara finnas i historien. Det måste gå 50 år eller mer innan man kan svara på frågan om en viss kulturutövare utövar svensk kultur eller inte. Möjligen vill SD helt enkelt inte ge några bidrag till några nu aktiva kulturproducenter.

En debatt att ta

Efter valet och Sverigedemokraternas plats i riksdagen har det höjts många röster för att det är dags att "ta debatten" med SD. Enligt en del är det för många röster som höjts för detta och det har ifrågasatts vilken debatt det är vi ska ta och vad man hoppas att uppnå med detta. Enligt mig är det svenska biståndet ett bra exempel på ett ämne där argument behövs. På detta område har det rått stiltje i den offentliga debatten under många år. Alla partier har med läpparna bekänt sig till 1%-målet (en procent av BNP i bistånd), även om det varierat hur kraftigt själen brunnit för det.

I sin budgetmotion föreslår Sverigedemokraterna en sänkning av biståndet med 9,5 miljarder kronor (ungefär en halvering). Dessa pengar räcker sedan till att (till exempel) sänka skatten för pensionärer till samma nivå som för arbetstagare. Detta förslag gillas säkert av de 5,7% av den svenska befolkningen som röstade på SD, men det attraherar nog ännu fler. Faktum är att enligt en undersökning från 2007 av FSI, Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, ansåg bara 60% av de tillfrågade att biståndet låg på en bra nivå eller borde höjas. 40% var alltså (i alla fall) inte anhängare av 1%-målet. Stödet hade då dessutom stadigt ökat sedan 90-talet. Att enkelt avfärda dessa 40% som smygrasister är inte någon speciellt konstruktiv respons på undersökningen. Jag tror snarare att eftersom 1%-målet inte debatteras så framförs det inte heller några argument för en generös biståndspolitik, och ganska många kan tydligen inte själva komma på några bra argument.

För den som nu tänker att en debatt om bistånd är nog lätt att fixa, egentligen är det bara rasister som kan vara emot, rekommenderar jag den senaste lördagens Konflikt på P1 där bland annat den zambiska ekonomen Dambisa Moyo uttalar svidande kritik mot bistånd till Afrika. Personligen tror jag på 1%-målet men jag kan se att har finns en debatt att ta.

Om kungens privatliv

I dessa dagar när man flitigt debatterar hur och hur mycket man bör tala om kungens privatliv tycker jag att det kan vara värt att påminna om att det inte är första gången vi har haft denna debatt. På 50-talet hade vi den så kallade Haijby-affären som handlade, till viss del, om kungens privatliv men huvudsakligen om de åtgärder som hade vidtagits från officiellt håll för att hindra en debatt om detta privatliv. Om vi idag har en självpåtagen censur hos tidningsredaktioner och ett hot om en ogynnsam behandling från hovet, så har man tidigare, i alla fall, inte tvekat att gå längre, till inlåsning på mentalsjukhus och hot om koncentrationsläger.

Kungen i detta fall var alltså Gustav V och Haijby var Kurt Haijby, en restaurangägare i Stockholm. Skandalens grund var den affär mellan dessa två som, enligt Haijby, inleddes 1933 och varade några år. För att förhindra att detta påstående blev offentligt så betalade hovet ut en mängd pengar till Haijby med start 1936. Det kan vara värt att påminna att vid denna tidpunkt var homosexualitet fortfarande olagligt i Sverige (homosexuella handlingar mellan vuxna avkriminaliserades först 1944). Som en permanent lösning fick hovets advokat i uppdrag att förmå Kurt Haijby att emigrera utomlands och han reste också till USA. Där, påstod han, fick han dock inte de pengar han blivit lovad utan han återvände till Sverige och utbetalningarna fortsatte.

1938 greps Haijby för misstänkt sexuell otukt mot minderåriga. Under förhören antydde Haijby att han hade en affär med Gustav V. Då grep överståthållare Torsten Nothin in och Haijby placerade på Beckomberga sinnessjukhus. När han skulle skrivas ut gavs han valet att åtalas eller att åter emigrera. Haijby valde utlandet och, efter att ha skriftligen lovat att hålla inne med sina "anklagelser" mot kungen, flyttade han till Tyskland (hösten 1938!) med ett månatligt underhåll. Dock blev han även i Tyskland anklagad och dömd för otukt med minderårig. Efter avtjänat straff hölls Haijby i förvar av Gestapo och de ska vid denna tidpunkt frågat svenska polismyndigheter om det fanns något intresse av att Haijby placerades i koncentrationsläger. I så fall kunde Gestapo bistå.

1940 återvände Haijby igen till Sverige. Nu ville han ge offentlighet åt sin historia och kontaktade "skandalförfattaren" Gustaf Ericsson (läs gärna "Mannen som kom tillbaka från de döda" för mer om denna fascinerande person). Överståthållare Nothin övertalade istället, genom ombud, Haijby att lägga in sig på mentalsjukhus. 1946 betalades ytterligare pengar ut till Haijby mot löfte om att ingen bok skulle tryckas. Trots detta offentliggjorde Haijby sina anklagelser om rättsövergrepp mot honom i den på eget förlag utgivna nyckelromanen "Patrik Kajson går igen". Boken lämnade tryckeriet i december 1947. Upplagan var på 1 000 exemplar. Regeringen informerades om saken av justitieminister Zetterberg. Ingen önskade en tryckfrihetsrättegång så regeringen bestämde sig för att uppmana bokhandlarna i Stockholm att vägra sälja boken, vilket skedde. Senare inköpte polisen större delen av upplagan och lagrade den i polishuset. Inköpet bekostades delvis med pengar från hovet.

Efter Gustav V död 1950 skrev Haijby ett stort antal brev om sin historia till olika myndigheter vilket ledde till att affären fick offentlighet. Haijby åtalades och dömdes 1952 till åtta års fängelse för grov utpressning. Haijby-affären blev en stor skandal där personer som Herbert Tingsten och Wilhelm Moberg starkt kritierade den behandling som Kurt Haijby utsatts för.

Som slutsats kan man väl undra om Camilla Henemark verkligen vet vad hon har gett sig in i.

Att vara "vän" med sin chef

Jag tycker att social nätverksplatser som Facebook fungerar alldeles utmärkt. Ett enkelt sätt att hålla mig själv, och andra, lagom uppdaterade om vad som händer bland vänner, bekanta och andra. Men just blandningen av "vänner" på Facebook kan också krångla till saker. Att gnälla på mitt arbete och min arbetsplats är för mig en naturlig del av min aktivitet på nätet. Eftersom mina arbetskamrater finns i publiken får man dock vara lite försiktigt. Allmän frustration är naturligtvis inget problem men om mitt arbetet försvåras av att någon är en idiot eller om trivseln minskas av någons dåliga personliga hygien blir det värre. Eller tänk om jag bestämmer mig för att jag vill byta arbete. Att berätta detta för min bekantskapskrets har inte bara ett informationsvärde utan kan dessutom vara nyttigt för mig. Jag kan få tips på intressanta tjänster som jag annars missat. Men om jag är "vän" med min chef så får jag naturligtvis tänka efter lite vad jag postar.

I grunden är problemet att Facebook har en helt platt vän-struktur. Relationen mellan två vänner är binär, antingen är ni vänner, och delar allt, eller så är ni inte vänner. Detta är inte någon speciellt bra modell av en människas sociala liv och ger upphov till problem som ovan. Lösningen är lika lätt att se: mer hierarkisk struktur över dina relationer. Vi kommer nog snart att få se en situation liknande allmänna epost-listor på många företag: konsult-tillfällig@företag.se, personal-ekonomi-stockholm@företag.se eller professor-matstat-kvinnlig@inst.se. Du får själv organisera och kategorisera dina relationer. En gymnasiekamrat grupp, en vänner-gamla-uppsala och en arbetskamrater-fd. För vissa kommer kanske flickvänner-fd eller släkt-övrig att vara hjälpsamma verktyg. Några kommer nog till och med vilja ha en kvinnor-känsliga-ejskämt grupp för att kunna dela med sig av sin personlighet på ett lämpligt sätt.

Detta kommer dock naturligtvis inte att ta bort alla problem. Istället kommer vi att få en massa historier om personer som lyckats posta uppdateringar till precis fel grupp. Han som delades med sig av sin innersta tankar om sin svärmors senaste besök till sin frus släkt och hon som lyckades ge sin man en saftig beskrivning av sin otrohet på den senaste konferensen. Det är nog helt enkelt så att mänskliga relationer kan vara känsliga och komplicerade saker och detta kan inte något tekniskt verktyg göra något åt.

Biobränsle leder inte till matbrist

Med jämna mellanrum kommer larmrapporter om att en ökad satsning på biobränslen skulle leda till ökad matbrist och svält i världen. Tanken kan ju verka naturlig men jag menar att det finns flera goda skäl att säga att detta är trams.

För det första så producerar vi idag inte så mycket mat som vi skulle kunna. EU (=vi skattebetalare) betalar fortfarande några av världens effektivaste bönder för att dessa inte ska producera mat utan istället lägga jord i träda och så vidare. För EU är fortfarande överproduktion av mat det stora problemet.

För det andra är möjligheterna att drastiskt öka matproduktionen i världen mycket goda. En enkel jämförelse mellan avkastningen hos välutvecklad lantbruk i till exempel EU och den hos mindre utvecklad jordbruk till exempel i Afrika visar vilken stor potential det finns för matproduktion.

För det tredje kan biomedel utgöras av sådant som inte lämpar sig för mat. Man kan till exempel odla alger i havet för att göra biomedel av.

För det fjärde kan man peka på nobelpristagaren Amartya Sens forskning som visar att svält inte orsakas av matbrist. Hans studier av några stora svältkatastrofer i Indien (och i Etiopien?) har slagit fast att det vid dessa tidpunkter fanns tillräckligt med mat till befolkningen i landet (till och med i området) men att man inte förmådde distribuera denna.

Den konspiratoriskt lagde skulle kunna undra om det finns något samband mellan denna återkommande kritik mot biobränslen och det faktum att det finns mycket stora och starka företag vars existens hotas av dem.

Men det är ju inte ens ett judeskämt

Dagens Nyheter har valt att dra tillbaka publiceringen av Rocky-seriestrippen nedan av Martin Kellerman eftersom "antisemitismen som den tar sig uttryck i stripen riktar sig mot en enskild folkgrupp".



Detta är naturligtvis helt tokigt, till exempel av följande skäl:

För det första riktar sig skämtet inte mot judarna utan mot de personer som hellre tror på orimliga konspirationer än medger hur något verkligen ligger till. Måltavlan är specifikt personer som inte kan se fel och brister hos sig själva utan tar till vad som helst för att slippa ta på sig ett eget ansvar.

För det andra bygger skämtet på att det är helt orimligt i att det är "judarna på Bonniers" som förstör Rockys förhållanden. Detta gör det helt tydligt för läsaren att Rocky vägrar att se sitt eget ansvar i det som sker. Om någon istället skulle ha klagat på att "judarna på Bonniers" gjorde det svårt att framföra hård kritik mot Israel i Dagens Nyheter skulle skämtet inte fungera. (Jag tror alltså inte att det är så men den anklagelsen är inte tillräckligt orimlig för att skämtet ska fungera).

För det tredje borde man kunna skämta även om judar på Dagens Nyheters seriesida. Sådana skämt skulle då naturligt kunna ses i en antisemitiskt tradition vilket inte självklart gör dem olämpliga. Det viktiga blir om skämtet är roligt.

Att judarna gör vad som helst för att tjäna pengar är utan tvivel ett "helt omisskännligt antisemitiskt uttryck" (att de "gör vissa saker för att tjäna pengar" är det nog inte) . Att erkänna att sådana uttryck finns eller att använda dem för att göra en komisk poäng är inte antisemitism.

Att Björn Wiman dessutom lyckas säga "en påhittad religiös figur, nämligen profeten Muhammed" får en att fundera vilka kvalifikationer han har för sitt arbete.