Sidor

onsdag 30 november 2011

För enkelt, DN

I Dagens Nyheter inleds idag, i samarbete med tidningen Expo, en artikelserie om den "extreme makeover" som högerextremismen genomgått (inledning, artikel). Att döma av inledningen och den första artikeln verkar DN satsa på en för enkel analys. Här finns det nämligen bara en högerextremism, som kanske ändrar skepnad men som alltid består. Av den debatt som Rasmus Fleicher försökte starta (Aftonbladet, mitt lilla bidrag) om värdet av att i alla fall skilja på två sorters extremhöger finns inga spår. Organiserade nynazister, fulla skinnhuvuden, motståndare mot Islam och SD-riksdagsmän är alla av samma skrot och korn. Kanske ännu fler förresten: vissa formulering tyder på att kanske alla som inte tror på alla människors lika värde är högerextremister. Eller att alla som använder våld som politiskt medel är det. Även den alarmistiska tesen "farlig propaganda finns numer bara ett musklick bort" känns väldigt enkel och framförallt gammal. För tjugofem år sedan kanske den väckte viss uppmärksamhet men idag är det väl knappast någon som sätter morgonkaffet i halsen.

måndag 28 november 2011

En resa till Malmö

Detta inlägg ingår i en serie om misslyckade jobbintervjuer. Tidigare inlägg är Möte med Sascha och Den ensamme miljonären.

Jag svarade på en jobbannons för en Technology Programmer hos ett datorspelsföretag i Malmö. För att sålla bland de sökande skickade bolaget en "quiz": ett frågeformulär med sammanlagt 44 frågor inom elva kategorier. Några delar var obligatoriska och andra frivilliga beroende på om de var relevanta för den aktuella tjänsten eller inte. Några exempel:

Name the 3 biggest problems you want to avoid when making an OO design and how you try to work around them. (C++/OO-metodik)

You need a sorting algorithm to sort large numbers (about 10000000) unsigned short(0-65536 on Win32 platforms) What sorting algorithms would you use and what is your reason for using it. The numbers will be input completely randomized every time the sort is called s no frame to frame coherency can be used. And why would you use this algorithm speed is of the essence. (Algoritmer)

For a 2D surface described with a beizier curve how would you calculate the reflection angle of a vector that is reflected from it. The incoming vector is defined V1. (Matematik och optimering)

Explain what a first and second rank tensor is in the application of rigid body dynamics in 3d. (Fysik)

What is the usual constraint for how many bones a mesh can use if we want to do the skinning on the GPU? (3D-grafik)

How would you implement emotions into the characters of a game. Detailed description is required. (AI)

Eftersom jag var arbetslös gick jag seriöst till väga. Med hjälp av vänner och ett universitetsbibliotek löste jag rimligt många uppgifter och skickade in. Mitt svar omfattade elva A4-sidor. Ganska snart fick jag ett positivt svar från företaget. De gillade mina svar och ville träffas. Arbetsförmedlingen betalade min resa till Malmö och vänner ställde upp med logi.

Lagom sjösjuk efter en lång X2000-resa dök jag upp i Malmö på förmiddagen. Intervjun skulle äga rum efter lunch i deras lokaler vid en gågata mitt i stan. Kontoret såg precis ut som mina fördomar hade sagt mig: alla persienner var fördragna för att hålla sommarsolen ute. Mitt i kontoret stod några slitna soffor framför en jätte-TV med inkopplad spelkonsol. Alla skrivbord var täckta med leksaker och väggarna med SF-affischer.

Först träffade jag den rekryterare jag haft kontakt med tidigare. Hon (sic!) ställde lite allmänna frågor om bakgrund, utbildning, personlighet och så vidare. Sen kom intervjun med min möjligen blivande chef samt möjlig kollega. De började med att säga att de inte hade något behov av en "teknisk programmerare". De hade tillräckligt många och dessutom utvecklade företaget inte längre någon egen fysikmotor utan köpte in en utifrån. Vad de behövde var en "scrip-apa" som kunde hålla den kreativa personalen på gott humör. Att mina script skillz var långtifrån tillräckliga var uppenbart från mitt CV. Efter detta följde en stund med utbyte av lite plattityder innan jag fick gå därifrån.

Om denne chef jag träffade överhuvudtaget varit inblandad i beslutet att kalla mig på intervju vet jag ej. Om jag blev en liten bricka i någon sorts intern maktkamp vet jag inte heller. Jag var i alla fall lite glad över att jag inte behövde ta ställning till om jag verkligen ville att mina barn skulle bli skåningar.

Att välja film

Nyligen försökte jag beskriva mitt filmintresse med orden "väljer film efter regissör och inte titel". Sen började jag fundera över den relativa statusen hos olika faktorer som kan påverka valet av vilken film man vill se. Att regissör trumfar titel borde väl vara ganska klart men det finns ju många andra saker som kan åberopa.

Vi tänker oss alltså följande situation: en grupp personer, typisk borgerlig kulturelit, ska gå och se en film tillsammans och diskuterar vilken man ska välja. För att kunna föreställa sig fler möjliga faktorer än vad än normal kväll på en SF-biograf erbjuder tänker vi oss att filmen ingår i programmet på en bred filmfestival. Vilka argument trumfar andra och hur vinner man diskussionen? Nedan följer min rankninglista för statusen hos olika argument:

  1. Regissör. Hos mig vinner argument av typen "det är ju den nya av X. Hen som tidigare gjorde Y" över alla andra.
  2. Land. Fördomsfullt nog tänker jag mig att detta argument hamnar som nummer ett hos en mer cineastisk grupp än den som avses här. Landet i fråga måste naturligtvis vara ovanligt i filmsammanhang eller förknippat med en egen filmtradition för att argumentet ska fungera.
  3. Manusförfattare. Också en möjlig utmanare till första platsen. I begreppet infattar jag här också författare till ursprungsverket. Därigenom kan argument få en avsevärd kulturell tyngd från den litterära sfären. För originalmanus finns ju en nördfaktor också, om allmänheten är dålig på att hålla reda på regissörer är den ännu sämre på manusförfattare.
  4. Skådespelare. Att bedöma en film utifrån huvudrollsinnehavare är naturligtvis ett tvåeggat svärd. Det finns skådespelare med sådan "indie-cred" att det kan övervinna okänd regissör, konventionellt land och svagt manus men de är inte många. Å andra sidan finns det skådespelare som är namn på egna genrer så valet av huvudrollsinnehavare kan säga mycket om filmen. Kom dock ihåg att Magnolia är en Tom Cruise-film.
  5. Bolag. Med bolag menar jag antingen distributör eller produktionsbolag. Bland de senare är det väl främst bland animerade filmer argumentet används men där har det väl också visat sig ha en hög träffprocent i fråga om hur filmen är. Att åberopa distributör för att försvara sitt filmval är väl egentligen att fegt lita på en utomstående expert. Äkta kulturelit försöker att inte vara för öppna med sitt guru-beroende. Att föra in andra experter (recensioner, betyg, IMDB, och så vidare) i diskussionen skulle medföra att detta inlägg skulle svälla avsevärt.
  6. Producent. Man skulle ju kunna tro att åberopa producent skulle få extra obskyr-poäng på samma sätt som manusförfattare. Men faktum är att detta blivit något som till och med används i annonser: "Av producenten till...", "Från teamet bakom..." och så vidare. Så vitt jag kan begripa en stark indikator på en konventionell och dålig film.
  7. Affisch. För dem som väljer film först i kön på biografen så kan ju affischen vara ett lockande argument att använda. Och det är nog inte helt omöjligt att bedöma en films kvalité utifrån dess affisch.
  8. Trailer. Trailer-skapares oförmåga att korrekt representera en film är väl legendarisk och behöver nog inte kommenteras närmare.
  9. Titel. Om titeln innehåller en siffra som indikerar att det är en uppföljare så används detta argument nog ganska ofta. Men då är det, menar jag, egentligen en kamouflerad version av något av argumenten ovan, till exempel skådespelare, bolag, producent eller till och med regissör. I andra fall är titel det dummaste argument jag kan tänka mig.
Så det var mina tankar om detta pressande ämne. Jag tar gärna emot andras åsikter, kommentarer eller förslag.

fredag 18 november 2011

Den ensamme miljonären

Min serie med tidigare jobbintervjuer fortsätter med "Den ensamme miljonären":

Jag svarar på en intressant annons. Företag ligger bra till, sysslar med spännande saker som jag dessutom har viss erfarenhet av, avknoppningsföretag från universitetet och så vidare.

Blir uppringd av en äldre man som ger ett lätt förvirrat intryck, grundaren och ägare. Han berättar att intervjun kommer att vara nästa torsdag kl.16 på en adress i Djursholm. Verkar förvirrad av koncept som pappaledighet, barnvakt, och så vidare. Medan vi pratar upptäcker han att det finns en bloggare med mitt namn. Frågar om det är jag. Blir lite orolig när jag bekräftar, tar det mycket tid, mitt bloggande? Jag försäkrar att det aldrig tidigare hindrat mig från att heltidsarbeta.

Nästa torsdag: är naturligtvis sen. Har inte full koll på var intervjun ska äga rum. Det visar sig i alla fall vara ganska lätt att hitta: åk igenom Djursholms centrum, sväng vänster längs med stranden och leta bland de stora husen med sjöutsikt. Huset ligger på en udde, ägaren har valt sidan med utsikt över småbåtshamnen istället för badstranden. Kanske lugnare?

När jag ringer på ekar steg inifrån. Jag väntar mig en husa men det är värden själv som öppnar. Han erbjuder mig tofflor, intervjun sker i det nedre biblioteket där golvet är kallt. Vi börjar enligt standardmallen: jag säger något kort om mig själv och kommenterar något kring mitt CV vilket han har läst. Han berättar lite om företaget och sig själv. Det blir snart tydligt att huvudanledningen till att jag valts ut för intervju är min doktorstitel. Tankar kring skillnaden mellan oss i framkant, de naturliga ledarna, vi som strävar efter excellence och resten, skocken, massmänniskorna duggar tätt. Han funderar på att dela företaget i två: ett framåtsträvande som ska leda utvecklingen och ett med vanliga människor som ska utföra mekaniska tråkiga arbetsuppgifter. Vi diskuterar affärsmöjligheter, olika affärsområden, Turkiet, Brasilien, Afrika. Min värd visar sig vara ett patenttroll. Sitter på en massa gamla patent om olika sätt att använda automatiska bildanalys och kameror i mobiltelefoner tillsammans. Hoppas att stämma Google.

Hos mig finns det dock en hel del problem. Han oroar sig för att jag har en familj: sånt kan stjäla tid från arbetet. Bloggen finns också kvar som tagg: jag verkar ha humanistiska intressen. Det är väl i och för sig ett utmärkande drag för män av vår sort men tiden, var finns tiden? Innehållet i bloggen kommer också upp. Tydligen har adressen skickats runt bland de anställda som bidragit med utdrag som kan säga något om min karaktär. Har jag någon gång skrivit att det är bra att klaga på sin arbetsgivare? Jag är en rebell slår han fast. Skägget. Klädseln. En människa vill signalera något när han väljer att avvika från normen. Själv är han också excentrisk, visst, han tycker om att ha träskor. Men jag, jag är en revolutionär.

Samtalet pågår i två och en halv timme. Medan jag tar på mig skorna kommer frågor som vilken uppsägningstid jag har och vilka min löneanspråk är upp. Han vill att jag ska träffa en god vän till honom, professor i Linköping, sitter i styrelsen, på nästa intervju. Han föreslår att vi kan ta den på kvällen för att underlätta för mig att komma ifrån.

Denna andra intervju blev aldrig av och jag är inte säker på att jag är så ledsen över det.

Som man kan förstå av det jag skriver ovan finns det en viss risk att någon person som vet vad jag pratar om läser detta. Därför vill jag betona att detta är min högst subjektiva bild av det inträffade och att jag inte menar att vara respektlös.

torsdag 17 november 2011

Möte med Sascha

Jag har just bytt arbete och därför gått på en massa intervjuer. Jag har då blivit påmind om en del andra minnesvärda jobbintervjuer jag gjort och tänkte dela med mig av några av dem. Vi börjar med "Möte med Sascha":

Jag hade just lämnat universitetet och sökte en mängd olika arbeten. En annons var från en "hedge fund" som sökte en "outstanding programmer" för ett "exciting job". Jag fick ett positivt svar även om den svarande oroade sig för min bristande programmeringserfarenhet (vilket alla potentiella arbetsgivare gjorde då). För att visa min duglighet fick jag lösa en del uppgifter (Perl-programmering rörande reguljära uttryck) och skicka in. Min lösningar föll i god jord och jag blev kallad på intervju. Den skulle äga rum på Berns kl. 13 en vardag i mellandagarna det året. Med min erfarenhet begränsad till det spartanska universitetslivet begrep jag inte att en intervju på en restaurang kl. 13 skulle innebära att jag blir bjuden på lunch. Så jag hade redan ätit när jag kom. Mina värdar skulle inte heller äta eftersom detta varken var deras första eller sista lunchintervju denna dag. Men maten var ju gratis så jag beställde i alla fall något litet.

Min värd var alltså Sascha. Han var i min ålder ungefär, kanske något yngre. Han hade arbetat som aktiemäklare på en schweizisk bank och påbörjat en doktorandutbildning i ekonomi på Stockholms universitet. En dag hade han fått "den stora idén". Han gjorde vad varje vettig person skulle göra: hoppade av doktorandstudierna och startade eget. Företaget bar hans adliga namn och skulle alltså utveckla en teknologi för att stödja idén och sen tjäna pengar på den. De hade gjort tester mot gamla börsdata och haft mycket stora framgångar. Enligt Saschas åsikt skulle det dröja ett och ett halvt till två år innan någon annan i världen skulle komma på samma sak och under den tiden gällde det att dra in så mycket pengar som möjligt. Blixtsnabb, automatiserad handel med stora volymer på ett tjugotal börser runt om i världen. Pappa och hans kompisar hade lagt in de första miljonerna i startkapital. Sedan skulle alla intäkter gå in i fonden för att maximera utfallet. De anställda skulle få låg lön men med optioner som skulle ge mycket god avkastning om man stannade i minst tre år.

Enligt Sascha hade de redan intervjuat några mycket dugliga utländska kandidater som skulle vara beredda att flytta till Stockholm för jobbets skull. Hur han lyckats övertyga någon att ge upp ett arbete för att satsa allt på en idé, utan att berätta vilken idén var, förstod jag inte. För naturligtvis var "den stora idén" hemlig, annars skulle ju någon annan kunna stjäla den och komma först till skatten. Sascha hade också en del andra djärva idéer, till exempel för hur projektledningen i företaget skulle se ut: man skulle ha en intern "projektbörs" där alla aktuella projekt lades upp och där de anställda sedan skulle bjuda på projekten med de timmar de skulle behöva för att färdigställa dem. Lägst antal timmar fick uppdraget. Vi avslutade lunchen på utsatt tid och skiljdes åt. När Sascha senare fortfarande inte var övertygad om min duglighet utan vill ha flera lösta uppgifter beslöt jag mig för att släppa företaget och gå vidare.

Nu några år senare så kan Google svara på hur det gick sen: företaget finns kvar idag men verkar mest ägna sig åt systemutveckling på konsultbasis. Det verkar finns i alla fall en "hedge fund" som använder Saschas strategier idag. Av allt att döma så var den stora idén automatiserad handel baserad på nyhetstelegram och andra nyhetskällor, där alltså systemets förmåga att snabbare än en människa avgöra om en kvartalsrapport tas emot positivt eller negativt är avgörande. Hur revolutionerande detta var för några år sedan vet jag ej, men utförandet spelar säkert också en stor roll för framgången. På det hela taget så känner jag ingen ånger idag över att detta blev en av de vägar jag ej valde.

Om någon av någon anledning skulle känna igen Sascha eller företaget i denna text så vill jag klargöra att detta är min minnesbild av det inträffade (möjligtvis lite vinklad för ökat underhållningsvärde). Jag vet inget om vad Sascha eller hans verksamhet och vill inte vara elak mot en främmande människa.

onsdag 9 november 2011

Larrys hörn

Jag besökte för några veckor sedan den utmärkta butiken Larrys Corner på söder. Då började jag fundera på detta med generationer inom "Jag Vill Vara Farlig"-kulturen. Egentligen är det inte så konstigt, samhället förändras och vilka värderingar och normer som råder ändras med det. Det som varit farligt ses efter några år som tamt och det som varit rumsren vetenskap kan bli farlig utanförkunskap. Men det är också en individuell känsla: den första barnförbjudna film man såg, de böcker eller tidningar som man la ner så stor energi på att söka efter, allt sådan har en speciell plats i ens hjärta som nog kan vara svår att förstå för en person som laddar ner den från nätet 20 år senare.

Jag har förut reflekterat över att det är tydligt att min generation nu har vuxit upp. En författare som Peter Sotos säljs idag i svindyra numrerade, signerade upplagor, där de första 50 exemplaren kommer med ett unikt konstverk. Men det är i alla fall nya böcker. Jag har själv "Standing in two circles" i bokhyllan. Alla artiklar, låttexter med mera mellan åren 1986 och 2007 av farlige Boyd Rice samlade, signerad och numrerad, med unikt experimentellt fotografi och skiva med musik och "spoken word"-framträdande. Exakt vad den kostade kommer jag inte ihåg men den var nog dyr. Och efter mitt besök på Larrys Corner så fyller jag nu på med de tre första numren av Carl Abrahamssons "The Fenris Wolf" samlade i en volym. Bara numrerad och inte så dyr, men frågan är om någon person utanför min JVVF-generation (med sin höjdpunkt under det tidiga 90-talet) skulle kunna tänka sig att köpa den? För den som tycker att både Boyd Rice och Abrahamsson är för mainstream så såg jag att nu finns också samtliga nummer av "Video Ferox" (köp) att köpa i inbunden samling.