Tänk er en sjuksköterska bland en grupp outvecklade vildar. En läkare på annan ort, som sjuksköterskan kommunicerar sparsamt med.Läkaren är alltså utomjordingarna, sjuksköterska kontaktpersonen och de outvecklade vildarna är du och jag.
Kontakterna mellan CBH och mänskligheten sker enligt en trettioårig plan aktiverad någon gång under 60-talet. Vad det betyder i dagens läge är oklart. Bland de storpolitiska insatserna märks utomjordingarnas framgångsrika arbete med att få Gunnar Jarring att gå in som medlare under Sexdagarskriget mellan Israel och arabstaterna. Så sent som 1996 skickade Lindgren som ombud för CBH en anhållan till regeringen om ett möte för att kunna orientera den inför en framtida officiell kontakt med en utomjordisk kultur. Om han fick något svar av Göran Persson på denna begäran redovisas inte i boken. Men det är klart att CBH även kan stå för mer personliga och konkreta insatser som när de hjälper Lindgren med förtur i bostadskön eller medverkar i ett illusionistnummer på ett sjukhus.
Ett klockskepp fotograferat i Täby 1966.
Utomjordingarna själva är också betryggande gammaldags. De färdas i klassiska Adamskiska klockskepp (även om dessa under 90-talet ersätts av modernare triangelformade skepp), i större cigarr-formade farkoster eller i jättelika moderskepp. Tefaten som besöker jorden kommer från CBHs kolossala, oupptäckta, baser på månen. De utomjordiska agenterna är ofta mycket vackra kvinnor och de kan skjuta laserstrålar från ögonen. Vid ett möte med utomjordingar vid Nävsjön 1965 tillsammans med Daniel Glantz är utomjordingarna helt moderiktigt klädda i "skiddräkt med polokrage och breda bälten". När CBH ska använda populärkultur för att förklara sina regler att inte ingripa i primitiva kulturer väljer de att använda sig av avsnitt ur TV-serien "Star Trek".
Utomjordiska agenten BEA skjuter laserstrålar med ögonen på Stureplan.
Även mycket annat är gammaldags. Det för denna tid så typiska behovet av att starta en förening för att odla ens intresse ges det många exempel på: "Föreningen IFOLOGISKA SÄLLSKAPET", "Inter Galactic Federation", "International Get Acquainted Program" och "Arbetsgruppen för Utomjordisk Kontakt". Även om Robert Putnam skriver om faran i att bowla ensam så kan jag inte låta bli att fundera på om världen verkligen saknar alla dessa årsmöten, stadgar, och nyhetsbrev som var en så viktig del av medborgarnas liv en gång i världen.
Dock kan inte ens Lindgren helt ignorera den ändring i synen utomjordingarna som skett sedan 60-talet. Han tar upp amerikanska Area 51 men har av CBH fått informationen att detta är ett oviktigt skenmål. De Grå, "Greys", små grå ondsinta humanoider med stora huvuden, omnämns två gånger i boken på sammanlagt ett tiotal rader. Lindgren har checkat med CBH angående dessa och fått reda på att
"de grå's" närvaro bara är ca 4-5% av alla utomjordiska kulturers närvaro i jordiskt luftrum. De grå är destruktiva, har en selektiv eftersläpning, en långt utvecklade teknologi, och prioriterar ner annan existensutveckling i universum.I andra fall är historier om ondsinta utomjordingar helt enkelt psykologiska projektioner av människors egen ilska.
Teckning av spaningsskiva vid Kaknästornet
En sak som ofta slår en när man läser böcker av detta slag är blandningen av högt och lågt i kontakter med ufo:n. Om nu Sten Lindgren personligen träffat flera utomjordingar och kan berätta om det i boken, varför tror han att någon ska bli extra övertygad om deras existens för att också återberättar en historia om någon som sett ett oförklarligt ljussken? Lindgren berättar flera gånger i boken om hur han beställt överflygningar av rymdskepp och hur dessa har skett enligt tidtabell. Med detta till sitt förfogande kan man inte annat än förundras över hur svårt det varit att bevisa utomjordingarnas existens. I boken återfinns flera tillfällen när det skulle suttit bra med en överflygning eller till och med ett besök av ett flygande tefat. Under Vallentuna-vågen 1974-76 höll Lindgren och kompanjoner en genomgång för ÖB angående de mystiska ljusen. Ett personligt besök av en representant för CBH hade kanske passat bra? Även i de många kontakter Lindgren haft med TV genom åren som beskrivs i boken skulle kanske ha kunna utnyttjats lite bättre.
När man läser boken kan man fundera lite över hur Sten kan ha uppfattas av sin omgivning. Många gånger beskriver han hur blivit avbruten av budskap från utomjordingarna och uppmanat människor att gå ut för att få se förbi flygande tefat. I alla de fall som beskrivs i boken får de närvarande verkligen se mystiska ljussken på himlen men det är lätt att tänka sig att tricket inte fungerade alla gånger. Vid ett tillfälle åker han bil med BEA, sin kontaktperson från CBH, i centrala Stockholm då han plötsligt faller i gråt på grund av det starka kraftfält BEA radierar. En annan gång på sitt arbete blir han plötsligt leviterad till taket av skojfriska utomjordingar. Han pekar ut ett kilometerlångt, vitmetallistiskt glänsande, cigarrformat rymdskepp svävande över Riddarfjärden för sina arbetskamrater. Fem av dem ser föremålet men kan inte acceptera Lindgrens förklaring att det är utomjordingarna. Hur uppfattade dessa arbetskamrater denna situation? Det är lätt att tänka sig att Lindgren uppfattats som excentrisk av sin omgivning.
