Riksdagen kan dra åt helvete

John Bouvin torde vara en av de underligaste personer som någonsin suttit i Sveriges Riksdag. I somras läste jag hans bok om den tiden betitlad "Riksdagen kan dra åt helvete" (eget förlag, 1997).

Bouvin var riksdagsledamot för Ny Demokrati under åren 1991-1994. I boken lär jag mig att han inte var någon galning som av misstag hamnade på det nya partiets riksdagslista utan att han var en viktig person i partiets utveckling. Enligt Bouvin var det han som kom med idén att ha Ian Wachtmeister och Bert Karlsson som företrädare för partiet och även han som tog de första kontakterna.

För mig är Bouvin mest känd för två saker: hans djärva retoriska grepp när han från talarstolen i Riksdagens plenisal redogör för grunden för den Ny Demokratiska familjepolitiken ("Det här går inte") och för ett uttalande i en kvällstidning där han pratar om lejon i Afrika som äter upp barnen. Den första händelsen berörs inte alls i boken men den andra får stort utrymme. Bouvin menar att han blivit felciterad och utsatt för ett mediedrev och därför finns i boken hela uttalandet i en form som godkänts av Bouvin:

Vi ska hjälpa balterna, inte gödsla med missriktade projekt i Afrika. Jag har sett effekterna. 1955 fanns lika många människor i Kenya som i Sverige. Nu är det överbefolkat. Förr födde dom 15 ungar och lejonen åt upp ett par och sen dog tio av svält och så hade dom tre barn sim klarade sig. Nu, med våra pengar, överlever alla och då blir det katastrof.

För mig förefaller det som om uttalandet är tillräckligt illa även i denna form.

Bouvin är inte den sorts person som ägnar en massa tid i en memoarbok till att prata om sin egna förträfflighet. Istället låter han vännen Jarl S Magnusson skriva ett kapitel där han gör detta: "självständig", "säker på sin sak", "djup idealism", "helhjärtat engagemang", "en person som står på människors sida","skulle kunna göra underverk för att skapa opinion för ett rättvisare, mer ansvarsfullt och harmoniskt samhälle".

Precis som för många andra populister är det grundläggande felet med Bouvins syn på politik att han blandar samman politiker och tjänstemän. Bouvin utgår från att alla är överens om vad vi vill med vårt samhälle (nämligen det Bouvin vill) och att det är politikernas jobb att hitta smarta sätt att uppnå detta. Men i analogi med ett företag så är politiker inte ingenjörer som löser problem utan istället företagsstyrelsen som tar strategiska beslut: vad vill vi, vilka är problemen, hur prioriterar vi?

 

Att torska på sin egen myt

Nyligen fick jag viss insikt i hur den amerikanska krigsmakten fungerar i praktiken. Därigenom fick jag också en idé om varför det ibland går så fullständigt åt helvete när den försöker utföra saker. Jag mötte en amerikansk (pensionerad) stridspilot som berättade lite om sina erfarenheter från Afghanistan, speciellt Operation Anaconda. Han bidrog där med flygunderstöd (CAS, "Close Air Support") till trupperna på marken från ett hangarfartyg utanför Pakistan.

Hans berättelse om sina insatser under Anaconda var ungefär så här: han utförde flyguppdrag tills han nästan hade slut på bränsle.  Då genomförde han en omtankning i luften för att kunna fortsätta att utföra uppdrag. När han återigen fick slut på bränsle var det, enligt reglementet, dags för honom att återvända till fartyget. Han gjorde inte det utan tankade om ytterligare en gång för att kunna fortsätta med uppdrag. Vid nästa tankning beordrades han av sina befäl att återvända men vägrade återigen och fortsatte att utföra uppdrag. Först nästa gång återvände han till sin bas. Efter att han landat var det var med viss oro han träffade sitt befäl. Befälet konstaterade att det var dåligt gjort att bryta mot order men att om han inte gjort det så hade befälet slagit honom på käften när han kom tillbaka.

Om historien är sann så ger den en skrämmande bild av hur långt Hollywood-iseringen av den amerikanske krigsmakten har gått. En enskild pilot förväntades av sitt befäl att bryta mot order för att själva spela hjälte. När man utför ett arbete där, bokstavligen, liv står på spel så är att uppmuntra alla individer att när som helst göra en egen bedömning av läget och handla utifrån det, ett säkert recept för katastrof.

Att hata allt mänskligt liv

Nikanor Teratologens "Att hata allt mänskligt liv" (Adlibris, Bokus) är en kort roman (101 sidor) utgiven av h:ström förlag 2009. Ramhistorien är den brittiske arkeologen Alexander Cunningham som feberyrande ser tillbaka på sin gärning i Indien under mitten av 1800-talet.

Som jag uppfattar det bygger boken på en dubbel fascination. Dels vår fascination över den stolta imperialismen. De typiska motsatsparen: vit - brun, disciplinerad - njutningslysten, frisk - sjuk, ren - smutsig utnyttjas hänsynslöst, möjligen beräknat för att uppnå en "skandal"-effekt hos den nutide läsaren. Den andra fascination finns i det koloniala Europas syn på det eviga Indien. Det är ju ingen slump att det indiska ordet "arisk" fick en sådan sprängkraft under 1800-talet. Enligt Teratologen är denna fascination idag något som bara delas av kufar.

Följande korta citat räcker gott som ett stilistiskt smakprov: 

De maniskt grupprunkande sepoyernas osunt beslöjade, självuppslukande ögon och det ymniga dregel de hatiskt tungrotsmuttrande gav ifrån sig under den lika glädje- som skamlösa självbefläckelsesessionen störde något primordialt skikt i Cunninghams germanskt välordnade psyke.

Både meningar och ord är långa. Könsord och kroppsvätskor förekommer ymnigt.

När Cunningham ser tillbaka är det som främst upptar hans syn ett samtal med, eller snarare en föreläsning från, den gudomlige  Bhairava, "förintaren av den värld som byggts på illusionen". Ämnet som behandlas är den indiska filosofin insikter i den grundläggande meningslösheten i alltet och varat. En värld där reinkarnationen inte är en fantastisk möjlighet utan ett stenhårt straff och fullständig utplåning är målet. Bhairava kommer med en förskräckande förutsägelse som författaren möjligen anser har infriats:

Faran finns dock att kallsinniga och hårdhjärtade européer även kan tillägna sig det tänkandet och ändå fortsätta utöva sina teknologiska kuvande- och tämjningsprocesser ... Människor kommer att själva förvandlas till dagligvaror, de kommer att sätta ett pris på allt, förbilliga och förhandla om allt

Bono och Bruce Springsteen ska uppträda i Vara

Några intressanta upplysningar hämtade från detta dokument publicerat av Vara C.e.l.e.bration:

Bakgrund: jorden kommer att drabbas av otaliga katastrofer på grund av kometen Ison.

Vi kommer att erbjuda dig som har lägenhet eller villa i Vara att ta emot våra internationella vänner och därmed blir du medlem i Vara Celebration med god chans att få en biljett till vårt skyddsrum i berget Kinnekulle senare under processen, vi kallar skyddet för Q1 och det har plats för 144.000 individer. Se mig live hos Aschberg TV8: http://www.tv8play.se/play/227186/

Vattnet kommer försvinna ur våra kranar under november-december 2013 eftersom strömmen kommer försvinna, men vi kommer att använda all elektricitet som kommer från de lokala vindsnurrorna kring Vara och vi kommer att gräva ned tusentals IBC-behållare i Vara och du kan köpa en egen av oss för självkostnadspriset 1200 kr.
Efter att börsen krashat i höst är det för sent. Kontakta jorgenlof@hotmail.com för en beställning, moms o frakt tillkommer. Allt vatten kommer att renas genom kolfilter,leverans till din trädgård.

Vattnet fylls på från lokala vattenkällor med hjälp av lastbilar. De första som beställer blir de som får närmast till vattenkällorna i höst. Vattenledningsnätet i Vara kommer slås ut när strömmen försvinner.

Utanför Vara gräver vi ned liknande behållare med T-röd för matlagning samt drivmedel för elgeneratorer mm. Vi kommer sprida riskerna eftersom vi kommer bombarderas av asteroider under december 2013.

Vi kommer bjuda på världsartister till alla scener i Vara, det är inbjudna vänner från hela världen som arbetar för en biljett till vår Ark Q1, de kommer att bo i Vara fram till att vi tar plats i skydd. Det handlar om personer som t.ex. Bono i U2 med familj, Bruce Springsteen med famij och Benny Andersson med familj, de måste förutom att uppträda ingå i vårt dagliga arbete som består i att förbereda sig mentalt genom t.ex. handarbete och utbildning. Vi måste bli självförsörjda av vegetarisk kost och alla måste lära sig äta mat från växtriket, Detta för att våra kroppar skall klara den energi som kommer från solen i vinter/vår. 

Alkohol kommer vara helt förbjudet, medicinsk marijuana kommer att finnas tillgänglig för de som är mogna för det och lagen kommer att ändras så att det blir möjligt att medicineras här i Vara, eftersom det går att odla.

Hur man inte bör specificera en standard, exemplet Link 16

Link 16 är en militär kommunikationsstandard som används av USA, NATO och andra. Specifikationen finns publicerad som STANAG (NATO STANDARDIZATION AGREEMENT) 5516 inom NATO (i flera olika utgåvor) och i USA som MIL-STD-6016. Standarden är inte hemlig men den är, som man säger, inte offentlig. Det innebär att man kan be USA eller NATO om att få tillgång till den och om man anses vara betrodd får man det. Som svensk är det naturligtvis inget problem, vi är ju en "coalition partner" (se mer här).

När man får tillgång till standarden så är det första man reagerar på att den är 4848 sidor. Detta trots att dokumentet bara innehåller beskrivningar av de meddelanden som skickas och i stort sett ingenting om den omkringliggande infrastrukturen (tekniska detaljer finns i bilagor som publicerats separat). Det andra man reagerar på (om man inte sett det tidigare) är den mycket noggranna hanteringen av blanka sidor i dokumentet (motsvarande "This Page Intentionally Left Blank").

Link 16 beskriver ett sextiotal olika meddelanden, där de flesta finns i några olika varianter. Sammanlagt är det alltså ungefär tvåhundra meddelanden som ska beskrivas. De flesta meddelanden kan beskrivas på några få sidor, så hur hamnar dokumentet då på sammanlagt nästan 5000 sidor? Jo, genom införandet av en egenskap som kallas"Specific Type". Som exempel tittar vi på meddelande J3.3 "Surface Track". Ett enkelt meddelande för att förmedla positionen hos ett fartyg (farkost på vatten) man har observerat. Man skickar ett id och en position, kurs och fart. Man kan ange vilken typ av fartyg det är (det finns 34 fyra typer att välja på) och vad det eventuellt håller på med (det finns också 34 aktiviteter att välja på). Sedan går man in i den 45-sidiga listan (mer än 3000 typer) över "Specific Types" för detta meddelande, utdrag nedan (sidan 15):

Vad betyder listan? Jo, om fartyget du observerat var det svenska minfartyget "Älvsborg" anger du 899 i fältet för "specific type" men om det istället var stabs- och ledningsfartyget "Carlkrona" anger du 901. Men det kanske var tyska "Sachsenwald"? Då ska du ange 910. Motsvarande listor finns för flygplan, markfordon, ubåtar, kryssningsmissiler med mera. I slutet av 1990-talet när man arbetade fram standarden valde man alltså att i standarden hårdkoda värden för alla då existerande militära fartyg, flygplansmodeller med mera. Naturligtvis blev standarden på detta sätt nästan ögonblickligen inaktuell. Till exempel såldes "Älvsborg" 1997 till Chile där hon nu mer går under namnet "Almirante José Toribio Merino Castro". Av svenska flygplan så finns till exempel J-35 Draken (typnummer 21, 28, 277, 564 eller 801 beroende på modell)  och J-37 Viggen (31, 281, 800 eller 802)  representerade men ingen JAS Gripen. Om man ska skapa en applikation för att skicka Link 16-meddelanden bör man alltså, enligt standardförfarandet, implementera drop-down menyer (eller motsvarande) med fler än 3000 namn på fartyg att välja på för att skicka ett J3.3. Detta är inte det sätt man bör specifiera en standard på.