En sann historia: när jag växte upp hade jag en grannflicka som var född samma år som jag. Vi kan kalla henne för Anna (för alla avpixlare: ja, hon hade ett vanligt, svenskt namn). När jag började på lågstadiet gjorde hon inte det eftersom hon hemskolades (undervisades hemma av sina föräldrar) precis som sina äldre syskon. På mellanstadiet började hon ha slöjd och gymnastik tillsammans med min klass, som jag förstod det för att hennes föräldrar inte var behöriga att undervisa i dessa ämnen. På högstadiet började hon i min klass på riktigt, men var befriad från undervisning i ämnet religion, istället gjorde hon egna projekt på dessa lektioner.
Idag kan man undra över att detta var möjligt i 70-talets Sverige. På en tid när det inte var tillåtet att välja grundskola och det nästan inte fanns några friskolor var det alltså möjligt att välja att inte skicka sitt barn till någon skola alls. Det är också häpnadsväckande att man kunde befria en elev från religions-ämnet, troligen med hänvisning till elevens egen religiositet. Om detta verkligen var korrekt då eller om det skulle vara möjligt idag kan jag inte svara på.
Nu till frågan om tolerans. Att vi hade en klasskamrat som inte hade vissa lektioner tillsammans med oss, ökade det vår tolerans för människor med en religiositet lite utanför mittfåran. Svaret är nej. Att vissa elever särbehandlas tenderar nog alltid att väcka diskussion i en högstadieklass. Vid något tillfälle per termin hade Anna en redovisning för resten av klassen av de projekt hon genomfört på egen hand. Så vitt jag kan minnas handlade dessa alltid om olika mirakel Gud utfört; i hennes familj, i hennes församling eller sådana hon läst om. Under intensiv bön hade hudsjukdomar försvunnit, låghalta ben växt ut, och så vidare. Jag vet att det i alla fall vid ett tillfälle uppstod en hätsk diskussion mellan Anna och en flicka vars mormor nyss dött som menade att Annas Gud väl kunde ha räddat mormodern också.
Den stora frågan gällande tolerans är väl dock hur Annas syn på omvärlden påverkades av detta. Hennes församling var troligen av den mer intensiva sorten. Jag vet inte vilka eller hur omfattande kontakter hon hade med personer utanför kyrkan, att hon inte fick börja i skolan tillsammans med sina jämnåriga bidrog i alla fall inte till några sådana. Att då dessutom inte ges någon undervisning (av en utomstående) om andra religioner, vad de tror och tycker, ökar bara risken för intolerans. Hur det gick för Anna vet jag inte, jag har ingen kontakt med henne och vet ingen som har det.
Sidor
▼
torsdag 31 januari 2013
onsdag 30 januari 2013
Det finns biologiska skillnader mellan könen. Dessa ska bekämpas!
I debatten kring
könsroller brukar man mest prata om huruvida de könsroller som finns i
dag är biologiska eller sociala. Om man anser att de är biologiska
brukar man också argumentera för att de ska bejakas ("låt pojkar vara
pojkar"). Henrik Arnstad ger flera fina exempel i det utdrag ur boken ”Älskade fascism” som publicerades i DN.
Debattören Alf B Svensson för i Aftonbladet fram en annorlunda idé: det finns biologiska skillnader mellan könen. Vi ska behandla pojkar och flickor olika för att bekämpa dessa skillnader. Man undrar nästan om Svensson själv förstår vad han säger. Först raljerar han
Debattören Alf B Svensson för i Aftonbladet fram en annorlunda idé: det finns biologiska skillnader mellan könen. Vi ska behandla pojkar och flickor olika för att bekämpa dessa skillnader. Man undrar nästan om Svensson själv förstår vad han säger. Först raljerar han
Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar.för att sedan säga
Ska de utvecklas optimalt och inte hämmas av biologiska skillnader och stereotypa könsroller ska vi i stället behandla dem olika. Men inte på det traditionella sättet där pojkar att vara tuffa och coola och flickor söta, tysta och snälla.Sammanfattat: Ha kvar dockvrån men tvinga pojkarna att leka i den. Gärna typiska kill-lekar men bara för tjejer.
tisdag 29 januari 2013
Därför fungerar Reddit
Innan jul trillade jag över något som skulle kunna vara "en stor grej" (det var det dock inte, mer om det här). Jag ville naturligtvis sprida detta och hade flera olika alternativ. Jag skulle ha kunnat skicka ett mail till några vänner, skrivit ett blogginlägg, delat det på Facebook eller komponerat några tweets. Men jag valde att istället posta länken på Reddit. Här följer nu några funderingar om varför jag gjorde det valet.
Först av allt: vad är Reddit? Som för alla siter av "social" karaktär är detta egentligen inte så intressant. Det viktiga är hur många (och vilka) användare siten har och här ligger Reddit mycket bra till. Den (amerikanska) huvudsiten betraktas som en nätets viktigaste siter (till exempel valde Barack Obama under förra årets valkampanj att delta i en "AMA" ("Ask Me Anything") på Reddit) och är ofta källan till mycket material som sprids "viralt" på nätet. Hur "tungt" det svenska subforumet Sweddit är har jag ingen riktig uppfattning om (även om en del av de företeelser som angreps i Försvarsmaktens kampanj "Vad gör du?" härstammar från Sweddit).
Men dock: Reddit är i princip ett diskussionsforum. Det finns några usp:ar ("Unique Selling Points"):
Om man tittar på den typ av inlägg som toppar det svenska subforumet är det väldigt många memes (bilder med en humoristisk text) och foton eller screen shots av saker som blivit fel, strösslat med en del artiklar från svensk kvälls- och morgonpress (ofta om svensk politik eftersom Sweddits regler säger att man bara får posta material relevant för Sverige). Överhuvudtaget verkar de röstande på Reddit ta sin uppgift som källa på allvar. För nätet nytt material premieras framför spridandet av saker från andra källor.
Nåväl, tillbaks till varför Reddit fungerar så bra. Jag hade alltså upptäckt något som kunde vara av allmänt intresse. Därför kändes det inte aktuellt att bara maila det till vänner och bekanta. Eftersom det var nytt ville jag sprida det snabbt, alltså gick bloggen bort. Återstod tre snabba, enkla kanaler: Facebook, Twitter och Reddit.
Det användare av sociala medier oftast är ute efter är återkoppling (eller "feedback" som vissa säger). Detta är något som leverantörerna är mycket medvetna om. I gammaldags forum gavs sådan återkoppling i form av svar på inlägg. Samma sak på tidiga Facebook. Men detta kräver en viss ansträngning av användarna. Ett svar måste tänkas ut, formuleras och skrivas in. Facebook minskade den möda som krävs genom införandet av "Like"-knappen. Om man inte har tid eller ork att säga något kan man ändå återkoppla. I dag har Facebook ett flertal olika återkopplingsmöjligheter: att svara, att dela ("Share") eller att gilla ("Like). Twitter har också ett system med flera olika återkopplingsmöjligheter (svara, skicka vidare eller göra till favorit).
Om jag hade varit en mycket aktiv (och populär) användare på Facebook eller Twitter hade jag säkert valt någon av dem och fått den återkoppling jag eftersträvar från mina följare. Nu är jag inte det, men jag skulle ändå argumentera för att Reddit har en ännu skarpare återkopplingsmodell. Detta beror framförallt på två faktorer:
Möjligheten att rösta upp eller ner gör att fler användare vill återkoppla. På Facebook eller Twitter så tappar man gruppen av användare som inte håller med om ett inlägg men samtidigt inte är tillräckligt engagerade för att svara. Denna lilla variation i återkoppling gör det också mer spännande som postare att ta del av resultatet. Som ett slags feg kompromiss mellan att erbjuda en möjlighet till negativ återkoppling eller ej låter man på Blogger bloggaren själv välja vilka snabba återkopplingsalternativ som ska finnas (nedanför detta inlägg finns en ruta där man kan kryssa i "Läsvärt"). Men eftersom denna återkoppling förut hamnade i Buzz och numer i Google Plus så är det nog ingen som bryr sig.
Att inläggen på ett genomskinligt sätt rankas efter den feedback de får tillför ett tydligt tävlingselement på Reddit. Användare som får många "Like":s på Facebook eller retweets på Twitter blir säkert glada för det men det finns inget tydligt sätt att jämföra detta mellan inlägg eller användare. Inte helt förvånande finns det också tredjeparts aktörer som tillhanda håller sådana tjänster (som Klout på Twitter). Att varje användare får en egen total poäng (som kan stiga eller sjunka) gör också att Reddit-användande kan bli en tävling mot sig själv.
Först av allt: vad är Reddit? Som för alla siter av "social" karaktär är detta egentligen inte så intressant. Det viktiga är hur många (och vilka) användare siten har och här ligger Reddit mycket bra till. Den (amerikanska) huvudsiten betraktas som en nätets viktigaste siter (till exempel valde Barack Obama under förra årets valkampanj att delta i en "AMA" ("Ask Me Anything") på Reddit) och är ofta källan till mycket material som sprids "viralt" på nätet. Hur "tungt" det svenska subforumet Sweddit är har jag ingen riktig uppfattning om (även om en del av de företeelser som angreps i Försvarsmaktens kampanj "Vad gör du?" härstammar från Sweddit).
Men dock: Reddit är i princip ett diskussionsforum. Det finns några usp:ar ("Unique Selling Points"):
- Forumet har inte en fast struktur utan vilken användare som helst kan starta ett eget underforum och hoppas på att locka besökare.
- Alla användare kan rösta upp eller ner inlägg och kommentarer. Det som postats är ibland traditionella textinlägg men oftast bara en länk med en rubrik vald av postaren som sedan återföljs av en diskussion.
- Vilka inlägg som kommer att visa högst upp i varje (under)forum bestäms av antalet röster (upp-röster minus ner-röster) och hur lång tid det gått sedan inlägget postades (inverst proportionerligt), det vill säga det blir svårare för inlägg att ligga kvar på första sidan ju längre tiden går.
- För varje användare summeras poängen från de inlägg (och kommentarer) användaren gjort. Så vitt jag förstår visas dessa poäng bara för användaren själv och de verkar inte heller fylla någon funktion än att visas för användaren.
Om man tittar på den typ av inlägg som toppar det svenska subforumet är det väldigt många memes (bilder med en humoristisk text) och foton eller screen shots av saker som blivit fel, strösslat med en del artiklar från svensk kvälls- och morgonpress (ofta om svensk politik eftersom Sweddits regler säger att man bara får posta material relevant för Sverige). Överhuvudtaget verkar de röstande på Reddit ta sin uppgift som källa på allvar. För nätet nytt material premieras framför spridandet av saker från andra källor.
Nåväl, tillbaks till varför Reddit fungerar så bra. Jag hade alltså upptäckt något som kunde vara av allmänt intresse. Därför kändes det inte aktuellt att bara maila det till vänner och bekanta. Eftersom det var nytt ville jag sprida det snabbt, alltså gick bloggen bort. Återstod tre snabba, enkla kanaler: Facebook, Twitter och Reddit.
Det användare av sociala medier oftast är ute efter är återkoppling (eller "feedback" som vissa säger). Detta är något som leverantörerna är mycket medvetna om. I gammaldags forum gavs sådan återkoppling i form av svar på inlägg. Samma sak på tidiga Facebook. Men detta kräver en viss ansträngning av användarna. Ett svar måste tänkas ut, formuleras och skrivas in. Facebook minskade den möda som krävs genom införandet av "Like"-knappen. Om man inte har tid eller ork att säga något kan man ändå återkoppla. I dag har Facebook ett flertal olika återkopplingsmöjligheter: att svara, att dela ("Share") eller att gilla ("Like). Twitter har också ett system med flera olika återkopplingsmöjligheter (svara, skicka vidare eller göra till favorit).
Om jag hade varit en mycket aktiv (och populär) användare på Facebook eller Twitter hade jag säkert valt någon av dem och fått den återkoppling jag eftersträvar från mina följare. Nu är jag inte det, men jag skulle ändå argumentera för att Reddit har en ännu skarpare återkopplingsmodell. Detta beror framförallt på två faktorer:
Möjligheten att rösta upp eller ner gör att fler användare vill återkoppla. På Facebook eller Twitter så tappar man gruppen av användare som inte håller med om ett inlägg men samtidigt inte är tillräckligt engagerade för att svara. Denna lilla variation i återkoppling gör det också mer spännande som postare att ta del av resultatet. Som ett slags feg kompromiss mellan att erbjuda en möjlighet till negativ återkoppling eller ej låter man på Blogger bloggaren själv välja vilka snabba återkopplingsalternativ som ska finnas (nedanför detta inlägg finns en ruta där man kan kryssa i "Läsvärt"). Men eftersom denna återkoppling förut hamnade i Buzz och numer i Google Plus så är det nog ingen som bryr sig.
Att inläggen på ett genomskinligt sätt rankas efter den feedback de får tillför ett tydligt tävlingselement på Reddit. Användare som får många "Like":s på Facebook eller retweets på Twitter blir säkert glada för det men det finns inget tydligt sätt att jämföra detta mellan inlägg eller användare. Inte helt förvånande finns det också tredjeparts aktörer som tillhanda håller sådana tjänster (som Klout på Twitter). Att varje användare får en egen total poäng (som kan stiga eller sjunka) gör också att Reddit-användande kan bli en tävling mot sig själv.
söndag 27 januari 2013
Flashback, Gottfrid Svartholm Warg och yttrandefriheten
Jag var med på den tiden då Flashback var en papperstidning. Vid sidan av drev man en del verksamhet på nätet bland annat ett forum men det som tilldrog sig störst uppmärksamhet på den tiden var webbhotellet. Alla prenumeranter på tidningen fick tillgång till en hemsida i hotellet men också siter som blivit nedstängda hos andra leverantörer fick plats (under parollen "Welcome to the non-censorship wonderland of Sweden" (ungefär)).
Att upplåta plats för stoppade siter kan ses som det andra steg i en debatt om yttrandefrihet. Det finns en välbekant åsikt som ibland framförs i denna debatt som säger "Att en tidning vägrar att publicera en insändare är inte ett brott mot yttrandefriheten". Detta är naturligtvis sant, yttrandefriheten reglerar förhållandet mellan medborgare och stat och säger inget om hur privata aktörer ska agera. Det andra steget efter att en grundläggande yttrandefrihet erhållits blir då att erbjuda en möjlighet att yttra sig, att starta en tidning som publicerar de insändare som andra vägrar att ta in.
Flashback hade en tydlig policy: material som fällts i domstol tilläts inte, allt annat var ok. Som man kan gissa var det mest politiska extremgrupper och narkotikarelaterat material (som var väldigt omdiskuterat på den tiden) som utnyttjade detta "non-censorship wonderland". Mest kontroversiellt var organisationer som öppet stödde pedofili (som NAMBLA). Personligen känner jag fortfarande sympati för ett sådant projekt, klassiskt liberalt stöd för möjligheten att utnyttja sin yttrandefrihet, "jag delar inte din åsikt men kan dö för din rätt att uttrycka den" och så vidare. Men detta var en enklare och oskyldigare tid.
Innan jul läste jag en artikel om en ny så kallad "hämnd-site". Under lång tid så har man inom pornografin var intresserad av det som kallas för "amatörer". En gång syftade det på medverkande som inte är professionella, utan "riktiga" människor. Idag är det nog mest att betrakta som en genre inom pornografin, medverkande i "amatör"-filmer har det nog i lika hög grad som ett arbetet som medverkande i andra typer av filmer. Enkla digitala videokameror (gärna inbyggda i en telefon) och goda uppladdningsmöjligheter har bidragit till en ökad mängd av faktiska amatörer (ofta på siter som heter som pornografiska varianter av YouTube, t.ex. PornTube och YouPorn).
Som en subgenre till amatörsex finns det som kallas för "hämnd"-material. Den enkla kravet är att en av de medverkande (kvinnan) inte godkänt att materialet sprids, det sprids som en hämnd för att någon blivit dumpad, bedragen, eller liknande. Hämndaspekten togs till en nya nivå av siter som is-anyone-up som utnyttjade att detta material spreds utan någon hänsyn till (en av) de inblandades integritet. På siten kombinerade det sexuellt utmanande materialet med alla tillgängliga fakta om personer från olika sociala nätverk; namn, ålder, möjligen adress och namn på anhöriga, plus en direkt länk till Facebook-profil med mera. Detta är naturligtvis mycket kontroversiellt och siter av detta slag dyker upp och försvinner igen i snabb takt.
På den nya site jag läste om hade detta "hämnd"-material kombinerats med an affärsmodell där man öppet erbjöd uthängda att betala för att ta bort materialet. En pornografisk site med annonsintäkter som dessutom extraknäckte i utpressningsbranschen. Sannerligen en vedervärdig idé. I artikeln nämndes att siten var registrerad i Stockholm. Detta väckte mitt intresse och jag gjorde en WhoIs-uppslagning för att ta reda på vem som stod bakom. Då dök ett välbekant namn upp: Gottfrid Svartholm Warg och företaget PeRiQuito AB (PRQ). Detta slog mig som ett anmärkningsvärt fynd och jag spred upptäckten i sociala medier (läs mer här). Efter en viss diskussion stod det klart att Warg inte var inblandad i denna site utan istället driver ett företag som registrerar siter åt människor som av någon anledning inte vill göra det själva. Jag vet inte hur Warg själv skulle motivera detta men gissningsvis skulle han använda friheten på internet som ett argument.
Här kommer alltså återkopplingen till inledningens Flashback-historik. Jag kan inte minnas att Flashback hade några pornografiska gäster i sitt webbhotell. När man hängde ut någon handlade det om offentligt material typ domar. Om Jan Axelsson (på Flashback) skulle ha tillåtit en site med sexuellt material publicerat utan medgivande kan jag naturligtvis inte veta men det känns tveksamt. Jag upplever det som att ingen ens skulle kommit på idén att göra det (om någon har några exempel som kan skingra en del av det romantiska skimmer som 90-talets internet fått i mitt minne är jag tacksam).
Så vad är egentligen problemet med det Warg gör? Jag skulle vilja säga att problemet är att det inte handlar om åsikter. Mitt försvar av yttrandefrihet bygger på att man ska ha rätt att framföra åsikter, att dessa ska kunna mötas i en öppen debatt och så vidare. Även idén att pedofili är något fint och naturligt är en åsikt, även om det är en åsikt varken jag eller de flesta andra delar, och en åsikt som det finns goda argument emot. Men att hjälpa någon att publicera gamla nakenbilder på någon mot dennes vilja, att koppla dessa bilder till ett namn, adress och hemsida, och att sedan, som grädden på moset, erbjuda den drabbade att betala för att att bort materialet, det känns helt tomt på idéer eller tankar för mig. Jag kan inte se att det skulle kunna tillföra något i något sammanhang. Eller så börjar jag bara bli gammal.
Att upplåta plats för stoppade siter kan ses som det andra steg i en debatt om yttrandefrihet. Det finns en välbekant åsikt som ibland framförs i denna debatt som säger "Att en tidning vägrar att publicera en insändare är inte ett brott mot yttrandefriheten". Detta är naturligtvis sant, yttrandefriheten reglerar förhållandet mellan medborgare och stat och säger inget om hur privata aktörer ska agera. Det andra steget efter att en grundläggande yttrandefrihet erhållits blir då att erbjuda en möjlighet att yttra sig, att starta en tidning som publicerar de insändare som andra vägrar att ta in.
Flashback hade en tydlig policy: material som fällts i domstol tilläts inte, allt annat var ok. Som man kan gissa var det mest politiska extremgrupper och narkotikarelaterat material (som var väldigt omdiskuterat på den tiden) som utnyttjade detta "non-censorship wonderland". Mest kontroversiellt var organisationer som öppet stödde pedofili (som NAMBLA). Personligen känner jag fortfarande sympati för ett sådant projekt, klassiskt liberalt stöd för möjligheten att utnyttja sin yttrandefrihet, "jag delar inte din åsikt men kan dö för din rätt att uttrycka den" och så vidare. Men detta var en enklare och oskyldigare tid.
Innan jul läste jag en artikel om en ny så kallad "hämnd-site". Under lång tid så har man inom pornografin var intresserad av det som kallas för "amatörer". En gång syftade det på medverkande som inte är professionella, utan "riktiga" människor. Idag är det nog mest att betrakta som en genre inom pornografin, medverkande i "amatör"-filmer har det nog i lika hög grad som ett arbetet som medverkande i andra typer av filmer. Enkla digitala videokameror (gärna inbyggda i en telefon) och goda uppladdningsmöjligheter har bidragit till en ökad mängd av faktiska amatörer (ofta på siter som heter som pornografiska varianter av YouTube, t.ex. PornTube och YouPorn).
Som en subgenre till amatörsex finns det som kallas för "hämnd"-material. Den enkla kravet är att en av de medverkande (kvinnan) inte godkänt att materialet sprids, det sprids som en hämnd för att någon blivit dumpad, bedragen, eller liknande. Hämndaspekten togs till en nya nivå av siter som is-anyone-up som utnyttjade att detta material spreds utan någon hänsyn till (en av) de inblandades integritet. På siten kombinerade det sexuellt utmanande materialet med alla tillgängliga fakta om personer från olika sociala nätverk; namn, ålder, möjligen adress och namn på anhöriga, plus en direkt länk till Facebook-profil med mera. Detta är naturligtvis mycket kontroversiellt och siter av detta slag dyker upp och försvinner igen i snabb takt.
På den nya site jag läste om hade detta "hämnd"-material kombinerats med an affärsmodell där man öppet erbjöd uthängda att betala för att ta bort materialet. En pornografisk site med annonsintäkter som dessutom extraknäckte i utpressningsbranschen. Sannerligen en vedervärdig idé. I artikeln nämndes att siten var registrerad i Stockholm. Detta väckte mitt intresse och jag gjorde en WhoIs-uppslagning för att ta reda på vem som stod bakom. Då dök ett välbekant namn upp: Gottfrid Svartholm Warg och företaget PeRiQuito AB (PRQ). Detta slog mig som ett anmärkningsvärt fynd och jag spred upptäckten i sociala medier (läs mer här). Efter en viss diskussion stod det klart att Warg inte var inblandad i denna site utan istället driver ett företag som registrerar siter åt människor som av någon anledning inte vill göra det själva. Jag vet inte hur Warg själv skulle motivera detta men gissningsvis skulle han använda friheten på internet som ett argument.
Här kommer alltså återkopplingen till inledningens Flashback-historik. Jag kan inte minnas att Flashback hade några pornografiska gäster i sitt webbhotell. När man hängde ut någon handlade det om offentligt material typ domar. Om Jan Axelsson (på Flashback) skulle ha tillåtit en site med sexuellt material publicerat utan medgivande kan jag naturligtvis inte veta men det känns tveksamt. Jag upplever det som att ingen ens skulle kommit på idén att göra det (om någon har några exempel som kan skingra en del av det romantiska skimmer som 90-talets internet fått i mitt minne är jag tacksam).
Så vad är egentligen problemet med det Warg gör? Jag skulle vilja säga att problemet är att det inte handlar om åsikter. Mitt försvar av yttrandefrihet bygger på att man ska ha rätt att framföra åsikter, att dessa ska kunna mötas i en öppen debatt och så vidare. Även idén att pedofili är något fint och naturligt är en åsikt, även om det är en åsikt varken jag eller de flesta andra delar, och en åsikt som det finns goda argument emot. Men att hjälpa någon att publicera gamla nakenbilder på någon mot dennes vilja, att koppla dessa bilder till ett namn, adress och hemsida, och att sedan, som grädden på moset, erbjuda den drabbade att betala för att att bort materialet, det känns helt tomt på idéer eller tankar för mig. Jag kan inte se att det skulle kunna tillföra något i något sammanhang. Eller så börjar jag bara bli gammal.
Ahlenius källor
Inga-Britta Ahlenius skriver i ett inlägg på Dagens Nyheters Debatt-sida att Stay Behind-organisationen i Sverige snarast bör utredas, bland annat i syfte att utreda om den var inblandad i mordet på Olof Palme. Hon lutar sig i artikeln i huvudsak på två källor: en artikel ("Nato’s Secret Army in Neutral Sweden") av forskarna Daniele Ganser och Mats Deland samt Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen - Sveriges hemliga Nato-förbindelser". För den som är intresserad av Ahlenius källor finns artikeln att hämta på Gansers hemsida. Om Mikael Holmströms bok har jag skrivit sammanlagt åtta inlägg (se här), bland annat om Frosten år, om ubåtskränkningarna och om huruvida Palme mördades för att han motarbetade USA.
torsdag 24 januari 2013
Motståndet mot Mohammed kan komma från moskén
SvD-krönikören Erika Hallhagen erbjuder sig i dagens krönika att skänka sin namnsdag till Mohammed, som saknar en i den svenska almanackan. Detta är ett lovvärt erbjudande som säkert glädjer de som heter Mohammed och många muslimer i Sverige (och säkert en del andra). Men jag vill påpeka en möjlig komplikation.
Att fira Mohammeds födelsedag är idag förbjudet i vissa länder. Ett av dessa länder är Saudiarabien, och där skulle man inte heller tillåta ett namnsdagsfirande. Anledningen, kort beskrivet, är att den mycket stränga tolkning av islam som styr i Saudiarabien (kallad Wahhabism) inte tillåter något som liknar ett dyrkande av Mohammed. Från Saudiarabien kommer pengar till att bygga moskéer i Sverige och utbildning av imamer för att verka i dem. Dessa imamer (utbildade i Saudiarabien eller bara påverkade av den wahhabistiska missionen) kan alltså antas vilja verka mot ett firande av Mohammeds namnsdag, och mot ett införande av den.
Vad är då poängen med detta inlägg? Jo, om vi ska verka för ökad tolerans mot olika religioner i Sverige måste vi motverka dem som står för intolerans. En del av de intoleranta är religiösa, en del av dem är muslimer. Islamofobi i Sverige utövas även av muslimer i Sverige.
Att fira Mohammeds födelsedag är idag förbjudet i vissa länder. Ett av dessa länder är Saudiarabien, och där skulle man inte heller tillåta ett namnsdagsfirande. Anledningen, kort beskrivet, är att den mycket stränga tolkning av islam som styr i Saudiarabien (kallad Wahhabism) inte tillåter något som liknar ett dyrkande av Mohammed. Från Saudiarabien kommer pengar till att bygga moskéer i Sverige och utbildning av imamer för att verka i dem. Dessa imamer (utbildade i Saudiarabien eller bara påverkade av den wahhabistiska missionen) kan alltså antas vilja verka mot ett firande av Mohammeds namnsdag, och mot ett införande av den.
Vad är då poängen med detta inlägg? Jo, om vi ska verka för ökad tolerans mot olika religioner i Sverige måste vi motverka dem som står för intolerans. En del av de intoleranta är religiösa, en del av dem är muslimer. Islamofobi i Sverige utövas även av muslimer i Sverige.