Jag har tillhört de personer som uppfattat Ranelid på ett mycket negativt sätt. Även om jag inte kunnat undgå att roas av det uppblåst pompösa i hans person så har jag i första hand irriterats av honom. På senare tid har jag (under inflytande av inlägg som detta) kommit att ompröva denna negativa inställning. Det är detta denna lilla text handlar om. För att motivera denna omsvägning kommer jag att använda "idiot eller hora"-problemet. Detta kan uttryckas så här:
tänk dig en person som är mycket framgångsrik inom sitt (kreativa) område (litteratur, musik, film eller dylikt) men är det via material som är av mycket dålig kvalité. I vilket fall känner du störst respekt/minst förakt för personen: om denne vet att det hen producerar är undermåligt men gör det ändå för att vara framgångsrik (alltså hora) eller om personen verkligen tror på det den gör (det vill säga idiot)?Under lång tid har jag utan tvekan svarat "hora" på frågan. Det vill säga, jag hade lättare att acceptera att någon prutar på sin egna kvalitetskrav än att personen inte har några egna kvalitetskrav. Om man vill analysera denna inställning närmare ser jag två bidragande faktorer: dels en respekt för "smartness", folk som har koll. En sådan "koll" kan ju ofta inbegripa ingående kunskap om den mycket populära kulturen, även om man naturligtvis inte själv uppskattar den. Den andra är enkel identifikation. Om man anser att all populär kultur med nödvändighet är dålig kultur är den horande skaparen närmare än den idiotiske.
Utifrån denna frågeställning är det lätt att förklara min tidigare inställning till Ranelid. Han är (som jag uppfattat det) en klockren idiot. Han är övertygad om den goda kvalitén på allt han företar sig och helt säker på att han förtjänar alla framgångar han haft. Om det riktas kritik mot honom eller hans produktion är han inte bara avvisande till den, utan verkar helt oförstående. Om någon menar att jag har missuppfattat Ranelid och att han i själva verket skrattar bakom ryggen på de idioter han lyckats lura på sina böcker är jag intresserad av argument för den åsikten.
För att förklara den omsvängning jag upplevt vill jag föra in ett annat motsatspar i diskussionen: troll eller galning. Troll använder jag här i den klassiska internet-meningen: en person som för fram extrema åsikter enbart i syfte att provocera andra till en stark (känslomässig) reaktion. En galning blir då en person som för fram samma åsikter men för att denne verkligen tror på dem. Ett troll är inte alls samma sak som en hora i ovanstående mening. Trollet vill inte bli uppskattat eller omtyckt, utan istället hatat, och ett troll tjänar ingenting på sin verksamhet, utan gör det istället för "lulz", för att det är roligt.
Om jag skulle få välja mellan troll eller galningar så skulle mitt val bli galningen. Jag kan roas av troll (om de är roliga) och ibland känna beundran för den energi som lagts ner på projektet. Men i slutändan fattas ändå något: trollet är inte äkta. De låtsas bara vilket gör att deras åsikter i princip är godtyckliga och meningslösa. Och det är här som släktskapet mellan galningen och idioten ovan visar sig: äktheten. Om jag tycker bättre om galningen för att denne gör det som den tror är det rätta så borde jag väl också omfamna idioten för att denne tror på det den gör.
Både horan och trollet arbetar inom ramar och mot förväntningar som sätts av andra. Att vilja väcka kärlek eller avsky medför ett beroende av vad alla andra tycker, ett ängsligt fladdrande i opinionens vind. Att låtsas vara någon man inte är sätter mycket tydlig ramar för det man gör, dina egna och andras förväntningar på hur du ska bete dig blir en bur. Idioten och galningen kan i kraft av sin äkthet istället spränga ramar och överraska. Därför ska jag numer anstränga mig för att bli uppmuntrad av Björn Ranelids utspel, istället för irriterad.