Mönsterigenkänning är en av de saker som den mänskliga hjärnan är riktigt bra på. Att snabbt kunna läsa av sin omgivning och dra korrekta slutsatser har utan tvivel varit en stor evolutionär fördel under människans utveckling. Fortfarande är att titta på bilder en av de saker där människor är helt överlägsna maskiner. Man kan till och med säga att hjärnan kanske är för bra på att känna igen mönster, att den ser mönster där det inte finns några. Detta är en av grunderna för magi (kanske både på scen och utanför) och andra former av bedrägeri. På en högre nivå blir mönsterigenkänning mer likt sådant som generaliseringar och fördomar ("när jag förra gången befann mig en situation liknande den här så hände detta, det kommer nog att hända nu också").
Jag har alltid trott att de många organiserade systemen för fördomar i grunden rör sig om en sådan urspårad mönsterigenkänning. Att mänskligheten smidigt skulle kunna delas in i tolv olika typer beroende på när på året de är födda, eller efter deras blodgrupp, eller klimatet där de är födda eller hur deras könsorgan ser ut, och att denna typ är bestämmande för personen. Allt sådant har jag avfärdat. Men nu, med min erfarenhet som förälder, måste jag säga att det finns ett system som jag tror kanske fungera: turordning i syskonskaran.
Precis som alla andra föräldrar försöker jag vara rättvis när jag uppfostrar mina barn. Men mitt äldsta barn är, ofrånkomligt, äldst. I alla sammanhang där syskonen behandlas som en grupp, och de är många, kommer det alltid att finnas extra krav på henne. Hon är den som jag blir argast på om hon beter sig dåligt, hon är den som får hjälpa till först och mest om det behövs. Naturligtvis finns det också positiva sidor med att vara äldst men poängen är att hon behandlas annorlunda. Och om hon av mig, och många andra vuxna, dagligen under hela sin uppväxt behandlas annorlunda, så kan jag inte förneka att detta nog kommer att sätta sina spår i henne som vuxen. Och dessa spår kommer att likna de spår som finns hos alla andra barn som varit störst av syskonen under sin uppväxt. Alltså, när någon amerikansk management-guru säger "när du vill anställa en chef, välj en storebror eller storasyster" så tvingas jag säga "det ligger nog något i det".
Sidor
▼
onsdag 29 februari 2012
Cool är fin för pojkar
I den (nygamla?) debatt om jämlikhet och feminism vi haft den senaste tiden har ofta frågor kring barnuppfostran lyfts upp. Hen-förskolor, föräldrar som vägrar avslöja sitt barns kön och så vidare. Det konstigaste i debatten tycker jag är de försvarare för "traditionell uppfostran" som tror att en "könsneutral" uppfostran skulle leda till att barnen växte upp utan att vara medvetna om att de finns pojkar och flickor och därför bli förvirrade och ta skada. Även om man naturligtvis fortfarande kan diskutera om könsneutral könsuppfostran är något gott eller inte, så vill jag ta tillfället i akt och lugna alla oroliga: barn som uppfostras könsneutralt kommer fortfarande att vara medvetna om att det finns två kön och att dessa är olika. För detta finns det två starka argument.
För det första: det finns yttersta få (troligen inga) föräldrar som klarar av att uppfostra könsneutralt. Även om man menar att våra nuvarande könsroller är socialt konstruerade eller kulturellt betingade så betyder det inte att de är lätta att ändra, inte ens hos en individ som aktivt försöker. Utan att trassla in sig i teorier om ett överjag eller liknande kan man konstatera att människor inte är kapabla att med intellektets kraft helt enkelt ändra grundläggande tankemönster. Om man skulle konstruera ett slumptest där man i olika situationer mäter om försökspersonen reagerar precis lika oavsett kön hos de inblandade, tror jag inte att någon person skulle klara det.
För det andra: föräldrar står för en mycket liten del av uppfostran av ett barn. Samma sak gäller vuxna överhuvudtaget. Detta är nog dessutom extra sant för barnets syn på pojkar och flickor. Vi har inte lärt vår treåriga dotter att "cool" är ett ord man använder när man vill säga att en pojke är fin (till exempel för att jag inte hade insett det innan hon sa det) och jag tror inte heller att det är personalen på förskolan som gjort det, men hon har i alla fall lärt sig det. Detta kan också motivera att könsneutral uppfostran till stor del kan bestå av att uppmuntra "flickighet" hos pojkar, och tvärtom, för att försöka väga upp det tryck som finns på det "traditionella".
Alltså, under all överskådlig framtid, oroa er inte. De onda feministerna kommer inte att lyckas att utplåna alla spår av manlighet hos era små pojkar.
För det första: det finns yttersta få (troligen inga) föräldrar som klarar av att uppfostra könsneutralt. Även om man menar att våra nuvarande könsroller är socialt konstruerade eller kulturellt betingade så betyder det inte att de är lätta att ändra, inte ens hos en individ som aktivt försöker. Utan att trassla in sig i teorier om ett överjag eller liknande kan man konstatera att människor inte är kapabla att med intellektets kraft helt enkelt ändra grundläggande tankemönster. Om man skulle konstruera ett slumptest där man i olika situationer mäter om försökspersonen reagerar precis lika oavsett kön hos de inblandade, tror jag inte att någon person skulle klara det.
För det andra: föräldrar står för en mycket liten del av uppfostran av ett barn. Samma sak gäller vuxna överhuvudtaget. Detta är nog dessutom extra sant för barnets syn på pojkar och flickor. Vi har inte lärt vår treåriga dotter att "cool" är ett ord man använder när man vill säga att en pojke är fin (till exempel för att jag inte hade insett det innan hon sa det) och jag tror inte heller att det är personalen på förskolan som gjort det, men hon har i alla fall lärt sig det. Detta kan också motivera att könsneutral uppfostran till stor del kan bestå av att uppmuntra "flickighet" hos pojkar, och tvärtom, för att försöka väga upp det tryck som finns på det "traditionella".
Alltså, under all överskådlig framtid, oroa er inte. De onda feministerna kommer inte att lyckas att utplåna alla spår av manlighet hos era små pojkar.