- Identifiera målet. Vem/vad är måltavlan för kampanjen?
- Visa betet. Betet är en representant för måltavlan som allmänheten uppfattar mycket negativt.
- Få offret att agera. Med hänvisning till betets uselhet driv kampanj för att ändra lagar, regler eller liknande.
- Byt. När man genomför ändringarna enligt punkten ovan, utöka definition så att många fler drabbas.
Man har tidigare till exempel kunnat se en sådan "bait-and-switch"-kampanj rörande pedofili, där beskrivngar av hemska övergrepp på barn lett till att man nu kan hamna i fängelse för att man innehar tecknade bilder av nakna barn. Många skulle säkert också mena att de är vanliga gällande narkotika, där heroin-överdoser hos prostituerade tonåringar spelar rollen av bete.
Även om man får säga att DNs intervju med Nationaldemokraternas chefsideolog Vávra Suk gav ett oväntat rakt och sympatiskt intryck så spelar han utan tvivel rollen som bete. Nationaldemokraterna är ovanligt otrevliga representanter för det DN (och Expo) kallar högerextremism. Att begreppet högerextremism kan vara mycket omfattande gavs prov på i den första artikeln där det fanns glidningar som att alla som motsätter sig principen om alla människors lika värde är högerextremister, eller att alla som använder våld som politisk metod är det.
Att det finns krav som kampanjen kommer att driva verkar också tydligt. I den första artikeln hyllas Facebook för att de vill bli bättre på att censurera politiska åsikter i sitt nätverk. I artikeln om Suk görs en stor poäng av att Nationell Idag får presstöd. Det nämns att reglerna efter det har ändrats men de är fortfarande "tekniska", det finns inga ideologiska krav på mottagarna. Det är något som många utan tvivel skulle vilja ändra.
Till sist frågan om det spelar någon roll om man blandar ihop till exempel nynazister och islam-kritiker? För att argumentera för att det gör det vill jag citera från en recension i tidningen Sändaren (jag kan dock inte hitta texten på nätet). Sändaren är alltså Missionskyrkans tidning och som sådan mycket snäll. Om det verkligen fanns något sådant som "snällism" skulle säkert flera från Missionskyrkan glatt träda fram som representanter för rörelsen.
Recensionen är av Lisa Bjurwalds "Europas skam, rasister på frammarsch" och den innehåller följande:
Antisemiter sluter ibland taktiska allianser med extrema islamister och ligger i fejd med den antimuslimska strömning som å sin sida viftar med Israelflaggor och använder feminism och hbt-rättigheter som argument.Recensentens problem är alltså att han har svårt att upptäcka att de kvinnliga människorättsjuristerna som tycker om välfärd, feminism och Israel och kämpar för hbt-rättigheter är rasister. Jag hoppas att det inte bara är jag som ser en annan lösning på hans problem: de kanske inte är rasister? I alla fall inte rasister på samma sätt som förintelse, folkmord och skinheads är det.
Och religion: för den civiliserade judisk-kristna kulturen, mot den "medeltida öken-religionen" islam.
Det är islamofobisk rasism som är svårast att känna igen - rasism betyder ju förintelse, folkmord, skinheads, inte välfärdskramande kvinnliga människorättsjurister - och det är de som har vind i ryggen, de sitter i många europeiska parlamentariska församlingar - 40 i bara Strasbourg - med miljontals väljare bakom sig.