Inte kung, inte president, men riksföreståndare

Eftersom monarkins vara eller inte vara diskuteras flitigt dessa dagar kan det vara värt att påminna om en sak som många verkar (avsiktligt?) missförstå. Om vi inför republik betyder det inte att vi måste ha en folkvald president, med eller utan makt, som statschef. Det finns flera andra möjligheter varav i alla fall två, enligt mig, är att föredra.

Statsministern kan också vara statschef. Vårt styrelsesätt bygger inte på någon maktdelning där statchef har en viktig roll som motvikt mot statsministern (eftersom kungen, i stort sätt, inte har någon formell makt). Därför skulle denna delade roll inte var något problem. Faktum är att statsministern redan representerar Sverige i sammanhang där det vore mer naturligt med statschefen, till exempel underskrevs och överlämnades Sveriges ansökan om medlemskap i EG av dåvarande statsminister Ingvar Carlsson (något som fått vissa att hävda att vårt medlemskap i EG/EU inte är gilitgt).

Min kandidat till rollen som statschef i Republiken Sverige är dock talmannen. Talmannen är opolitisk ordförande för riksdagen, vilken är Sveriges högsta beslutande organ. Talmannen träder även in som tillförordnad statschef, kallad Riksföreståndare, om statschefen inte kan fullgöra sitt uppdrag. Om vi inför republik så kommer ju ätten Bernadotte inte att kunna utföra sitt uppdrag att bidra med en statschef, så det är ju redan så att talmannen bör träda in.

"Det är tradition"

Jag hörde Humanisternas ordförande Christer Sturmark debattera skolavslutningar i P1 morgon. Jag tycker att han gjorde en bra insats: han poängterade att detta inte är en stor fråga för Humanisterna men att deras huvudsakliga åsikt är att präster inte bör delta i avslutningen. En helt rimlig åsikt: varför ska en representant för en organisation utan relation till skolan delta vid en skolavslutning? Om man skulle bjuda in ordföranden i ett politiskt parti för att hålla tal skulle nog alla se problemet.

Den inbjudne som skulle debattera med Sturmark använde naturligtvis argumentet att det är tradition med anslutning i kyrkan. Om detta finns två saker att säga. För det första är det inget bra argument: att något har varit på ett visst sätt betyder inte att det bör fortsätta vara på det sättet. Detta kanske kan kallas för det historistiska felslutet.

För det andra är det intressant att en person med detta argument blev inbjuden att medverka i P1 morgon. Det finns många aktuella politiska frågor där man skulle kunna använda "det är tradition" argumentet. Till exempel i jämställdhetsfrågor. Det finns säkert många som är emot en delad föräldraförsäkring (och även de nuvarande "pappamånaderna") för att det är tradition att mamman tar hand om barnen. Men en sådan person skulle inte få delta i en debatt i P1 morgon, argumentet skulle bara kunna höras från "mannen på gatan". Människor som argumenterar för att man på traditionellt sätt ska behandla homosexuella och romer illa får överhuvudtaget aldrig höras på P1 morgon.

Min poäng är alltså att på vissa områden är "det är tradition" aldrig accepterat som ett giltigt argument men tydligen är inte kyrkans ställning i samhället inte ett av dessa.

Yttrandefrihet vs. religionsfrihet

Det verkar vara en populär åsikt att publiceringen av Muhammed-teckningar pekat på en konflikt mellan yttrande- och religionsfrihet som nu måste lösas. Detta är dock fel. Vid varje rimlig definition av religionsfrihet finns ingen sådan konflikt. I Europakonventionen om mänskliga rättigheter beskrivs religionsfriheten så här:

Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.
Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.

En längre lista på vad som kan anses ingå i religionsfrihet finns på wikipedia . Från dessa definitioner kan man sluta sig till att religionsfriheten förbjuder att man tvingar muslimer att rita teckningar av Muhammed men inget mer.

Framförallt innebär religionsfrihet inte något speciellt skydd mot att andra människor gör sådant man själv inte vill göra, även om man anser sig kränkt av att andra gör det. Om religionsfriheten skulle ge religiösa rätt att förbjuda andra att göra sådant som de själva anser vara kränkande skulle rätten att rita skämtteckningar vara en liten fråga. Det finns religiösa människor som blir kränkta av andra människors klädsel, av andra människors sexualitet eller av andra människors brist på ansiktsbehåring. Bör vi då ändra lagar även på dessa områden?

Det finns alltså ingen konflikt mellan yttrandefriheten och religionsfriheten. Men det finns en konflikt mellan yttrandefriheten och vissa religiösas uppfattning om hur samhället borde vara. Denna konflikt finns inte bara på yttrandefrihetsområdet utan också på många andra områden. Det finns religiösa som vill hindra andra människor från att utöva sin religion, det finns religiösa som vill slå sina barn, det finns religiösa som vill döda homosexuella. På inget av dessa områden får de något stöd av religionsfriheten.