fredag 4 december 2015

Sten Lindgren "Dialog med kosmisk kultur"

Även om Sten Lindgrens bok "Dialog med kosmisk kultur" är utgiven 1997 så går hans relation med utomjordingarna tillbaka till 50-talet. Detta förvånar inte när man läser boken. Detta är klassisk kontaktpersonslitteratur. Ett "Cosmic Brotherhood" (CBH, "Kosmiska Brödraskapet") finns på jorden för att lyfta och hjälpa oss människor på vår väg till ett jordiskt paradis, helt enligt det schema som skapats av George Adamski, Howard Menger och Daniel Fry. CBH är representanter för en federation med över 600 världar som är drygt 800 000 år före oss i utveckling. Över tio olika kosmiska kulturer arbetar på jorden i olika projekt. Lindgren rapporterar att det i Skandinavien funnits 12-16 utomjordiska agenter för CBH och ett antal kontaktpersoner. Lindgren beskriver kontaktpersonens roll med följande liknelse:
Tänk er en sjuksköterska bland en grupp outvecklade vildar. En läkare på annan ort, som sjuksköterskan kommunicerar sparsamt med.
Läkaren är alltså utomjordingarna, sjuksköterska kontaktpersonen och de outvecklade vildarna är du och jag.

Kontakterna mellan CBH och mänskligheten sker enligt en trettioårig plan aktiverad någon gång under 60-talet. Vad det betyder i dagens läge är oklart.  Bland de storpolitiska insatserna märks utomjordingarnas framgångsrika arbete med att få Gunnar Jarring att gå in som medlare under Sexdagarskriget mellan Israel och arabstaterna. Så sent som 1996 skickade Lindgren som ombud för CBH en anhållan till regeringen om ett möte för att kunna orientera den inför en framtida officiell kontakt med en utomjordisk kultur. Om han fick något svar av Göran Persson på denna begäran redovisas inte i boken. Men det är klart att CBH även kan stå för mer personliga och konkreta insatser som när de hjälper Lindgren med förtur i bostadskön eller medverkar i ett illusionistnummer på ett sjukhus.

Ett klockskepp fotograferat i Täby 1966.

Utomjordingarna själva är också betryggande gammaldags. De färdas i klassiska Adamskiska klockskepp (även om dessa under 90-talet ersätts av modernare triangelformade skepp), i större cigarr-formade farkoster eller i jättelika moderskepp. Tefaten som besöker jorden kommer från CBHs kolossala, oupptäckta, baser på månen. De utomjordiska agenterna är ofta mycket vackra kvinnor och de kan skjuta laserstrålar från ögonen. Vid ett möte med utomjordingar vid Nävsjön 1965 tillsammans med Daniel Glantz är utomjordingarna helt moderiktigt klädda i "skiddräkt med polokrage och breda bälten".  När CBH ska använda populärkultur för att  förklara sina regler att inte ingripa i primitiva kulturer väljer de att använda sig av avsnitt ur TV-serien "Star Trek".


Utomjordiska agenten BEA skjuter laserstrålar med ögonen på Stureplan.

Även mycket annat är gammaldags. Det för denna tid så typiska behovet av att starta en förening för att odla ens intresse ges det många exempel på: "Föreningen IFOLOGISKA SÄLLSKAPET", "Inter Galactic Federation", "International Get Acquainted Program" och "Arbetsgruppen för Utomjordisk Kontakt". Även om Robert Putnam skriver om faran i att bowla ensam så kan jag inte låta bli att fundera på om världen verkligen saknar alla dessa årsmöten, stadgar, och nyhetsbrev som var en så viktig del av medborgarnas liv en gång i världen.

Dock kan inte ens Lindgren helt ignorera den ändring i synen utomjordingarna som skett sedan 60-talet. Han tar upp amerikanska Area 51 men har av CBH fått informationen att detta är ett oviktigt skenmål. De Grå, "Greys", små grå ondsinta humanoider med stora huvuden,  omnämns två gånger i boken på sammanlagt ett tiotal rader. Lindgren har checkat med CBH angående dessa och fått reda på att
"de grå's" närvaro bara är ca 4-5% av alla utomjordiska kulturers närvaro i jordiskt luftrum. De grå är destruktiva, har en selektiv eftersläpning, en långt utvecklade teknologi, och prioriterar ner annan existensutveckling i universum.
I andra fall är historier om ondsinta utomjordingar helt enkelt psykologiska projektioner av människors egen ilska.

Teckning av spaningsskiva vid Kaknästornet

En sak som ofta slår en när man läser böcker av detta slag är blandningen av högt och lågt i kontakter med ufo:n. Om nu Sten Lindgren personligen träffat flera utomjordingar och kan berätta om det i boken, varför tror han att någon ska bli extra övertygad om deras existens för att också återberättar en historia om någon som sett ett oförklarligt ljussken? Lindgren berättar flera gånger i boken om hur han beställt överflygningar av rymdskepp och hur dessa har skett enligt tidtabell. Med detta till sitt förfogande kan man inte annat än förundras över hur svårt det varit att bevisa utomjordingarnas existens. I boken återfinns flera tillfällen när det skulle suttit bra med en överflygning eller till och med ett besök av ett flygande tefat. Under Vallentuna-vågen 1974-76 höll Lindgren och kompanjoner en genomgång för ÖB angående de mystiska ljusen. Ett personligt besök av en representant för CBH hade kanske passat bra? Även i de många kontakter Lindgren haft med TV genom åren som beskrivs i boken skulle kanske ha kunna utnyttjats lite bättre.

När man läser boken kan man fundera lite över hur Sten kan ha uppfattas av sin omgivning. Många gånger beskriver han hur blivit avbruten av budskap från utomjordingarna och uppmanat människor att gå ut för att få se förbi flygande tefat. I alla de fall som beskrivs i boken får de närvarande verkligen se mystiska ljussken på himlen men det är lätt att tänka sig att tricket inte fungerade alla gånger. Vid ett tillfälle åker han bil med BEA, sin kontaktperson från CBH, i centrala Stockholm då han plötsligt faller i gråt på grund av det starka kraftfält BEA radierar. En annan gång på sitt arbete blir han plötsligt leviterad till taket av skojfriska utomjordingar. Han pekar ut ett kilometerlångt, vitmetallistiskt glänsande, cigarrformat rymdskepp svävande över Riddarfjärden för sina arbetskamrater. Fem av dem ser föremålet men kan inte acceptera Lindgrens förklaring att det är utomjordingarna. Hur uppfattade dessa arbetskamrater denna situation? Det är lätt att tänka sig att Lindgren uppfattats som excentrisk av sin omgivning.

torsdag 3 december 2015

Sverigevänner på Facebook

Efter att jag startade ett konto på Facebook så har jag publicerat två inlägg med muslimska röster därifrån (Islamister på Facebook, Muslimska reaktioner på Paris). Men det finns naturligtvis andra som postar anmärkningsvärda saker på Facebook. Här har jag samlat några kommentarer från olika Sverigevänner.

En vän från Halmstad låter sig, efter ett besök vid Malmö central, inspireras av Travis Bickle från Taxi Driver. 


Ett citat av den tyske statsmannen Adolf Hitler får snabbt ett antal "likes".


Även den norske frihetskämpen Anders Behring Breivik får lite kärlek.


Att prata om statskupp är populärt i vissa kretsar.


Och vissa har lagt ner mycken tankemöda på hur det hela formellt ska fungera, även om det kanske krävs lite juridiskt finlir på slutet.


Naturligtvis finns det alltid dem som tycker att det snackas för mycket och som behöver hjälp med vapen, ammunition och en långtradare för att komma till skott.


Att det i dessa grupper också sprids hat mot journalister, i detta fall Expressens chefredaktör Thomas Mattson, är givet men det dokumenteras ändå här för totalbildens skull.

onsdag 2 december 2015

Att lära sig programmera med Minecraft

Mojang har i samarbete med ett projekt kallat Hour Of Code lanserat ett nytt verktyg (följaktligen kallat Minecraft Hour of Code) för att ge barn (och andra oinsatta) några insikter i hur programmering fungerar. Målet är att sätta samman små kodsnuttar för att därigenom styra en Minecraft-gubbe och lösa de uppsatta problemen. Man skriver inte koden utan fogar samman små "pusselbitar" med kommandon, precis som i språket Scratch (läs mer Att lära barn programmera).


Koden exekveras i spelvärlden till vänster i bilden ovan och sätts samman i ytan till höger . I detta fall en enkel kommandosekvens för att få karaktären att klippa ullen av de båda fåren.


Förutom grundkommandon (objekt-metoder) anpassade för det aktuella problemet finns det "for"-loopar. I det aktuella fallet har Alex byggt klart tre sidor av ett hus. Att nästla loopar är det svåraste problem spelaren ställs inför.


Verktyget har också en boolsk "if"-operator. Det finns flera bra saker med "Minecraft Hour of Code": hela spelet ser trevligt ut, att köra koden i en spelvärlden där figurer rör på sig och agerar gör det mycket konkret och lätt att felsöka och att det finns färdiga problem att lösa gör det lätt att komma igång. Det stora problemet är att det är för många användare nog är för lätt och för litet. Jag har testat det tillsammans med två barn. För tioåringen van vid Scratch (läs mer Vårt Scratch-projekt) krävdes det att man bara accepterade lösningar med minimalt antal block för att det skulle vara någon utmaning alls. För en sjuåring utan programmeringserfarenhet var problemen på bättre nivå men även då kändes spelet för kort.

Sammanfattningsvis: bra gjort, Mojang, med ge oss mer. Jag återkommer snart med ett mer komplett alternativ för att lära barn programmera i Minecraft: ComputerCraft





tisdag 24 november 2015

Att älska koden

Förra veckan tillbringade jag några dagar på annan ort för att ta del av vision för vår avdelning de närmaste fem åren. När jag kom hem satte jag mig och uppdaterade min LinkedIn-profil och funderade över hur man kan älska kod.

Lite bakgrund: för fem år sedan bytte jag arbete från konsult till fast anställd. Den uttalade målsättningen, både inom mig och mot presumtiva arbetsgivare, var att få arbeta så länge med samma kod så att jag skulle uppnå en naturlig ”senior”-position. Inte vara ”senior” i termer av ålder, anställningstid eller examen, utan i kraft av min kunskap om den aktuella koden. Att ha en så intim kunskap om kodbasen att jag både har en åsikt i de flesta frågor och att det finns god anledning för andra att lyssna på den åsikten. Idag när jag uppnått den positionen tvingas jag konstatera att koden har svikit mig. Det team vi ägnade ett år åt att bygga upp är idag skingrat för vinden efter de fleråriga förseningar i kontraktsskrivande som är så typiska för min bransch. Och inte blir det bättre.

I den femåriga vision som presenterades fanns det ingen plats för vår kod. Det tolereras att den finns men den anses inte ha något av värde att tillföra den plattform som nu ska byggas. Den kommer aldrig bli föremål för några satsningar utan all eventuell utveckling kommer behöva vara direkt betald av kund. Detta har fått mig att reflektera över den känsla av bitterhet jag känner. I ett försök att formulera känslan konstaterar jag att jag idag om jag fick kännedom om en potentiell affär inte skulle berätta det för min närmaste chef eftersom jag vet att det bara skulle leda till att de stjäl affären och att min kod blir lämnade utanför. Så hur kan man hamna i en situation där man är mer lojal mot två miljoner rader kod än mot sina medarbetare?

Till viss del handlar det naturligtvis om hotet mot den naturliga senioritet som beskrevs ovan. Även om vare sig min anställning eller formella position på något sätt är i fara skulle jag naturligtvis inte ha samma självklara auktoritet i en annan kodbas. Men jag tror att det finns djupare skäl för mina känslor. En stor faktor är tid. Att man ägnat mycket tid åt något föder en lojalitet. Kanske speciellt om det finns ett drag av hatkärlek i relation till detta något. Gudarna ska veta att den kod vi pratar om inte är perfekt. Även om mycket är välfungerande och vackert, så är mycket annat dumt, irriterande eller obegripligt. Delar av arkitekturen har valts för att fungera tillsammans med en tredjepartsprogramvara som slutade användas för sju år sedan. Andra designval har påverkats av krav i ett projekt som avslutade för mer än tio år sedan.

Det är inte heller bara en fråga om min tid. Generationer av tidigare programmerare har investerat så mycket i denna kod. Känslan av att vara den senaste (siste?) i en lång rad är ibland påtaglig, till exempel när man får en personlig relation till personer man aldrig träffat utan bara känner via svn::blame, change sets eller incheckningskommentarer. Den starkaste känslan är dock upprördhet över det orättvisa i hur min kod behandlats. Människor som inte ens försökt sätta sig in i hur den fungerar, och som troligen inte skulle klara av att göra det, har satt sig till doms över koden. Utan att inse vad koden kan och vad den skulle kunna har de istället avfärdat den som gammal och oanvändbar.

Några dagar efter att detta inlägg påbörjats kom nästa oundvikliga steg på fördömelsens väg.
PMG har beslutat att placera koden i PD5.
Så kan också en dödsdom förmedlas. Min kod är "planerad för utfasning". Trots den vanvettiga optimismen hos vår säljare så verkar detta ändå vara slutet.
 

måndag 23 november 2015

Muslimska reaktioner på Paris

Efter attacken mot Charlie Hedbo i Paris i början av året publicerade jag ett inlägg med några muslimska resonemang om hädelse rörande det eventuellt olämpliga i att mörda satirtecknare. Tidigare har jag delat en del exempel från Facebook på människor som försvarade attacken mot ett köpcentrum i Kenya, erfarenheter från Syrien och tankar kring pilgrimsdöden i Mecka. Efter att jag numer har en mer permanent närvaro på Facebook så har jag publicerat ett inlägg om islamister på Facebook.
I media har det rapporterats om svenska islamister som hyllat attackerna i Paris (SVT, Aftonbladet, Nyheter Idag). Några sådana hyllningar har jag inte sett, men ändå en del annat jag tycker är värt att dela.  

En vinkling som varit ganska populär är att Frankrike kanske inte förtjänar så mycket sympati eftersom det är ett land som inte gillar muslimer.


Frankrike kanske till och med är en fiende till muslimer.


Eller så påpekas att Frankrike faktiskt också begått en mängd illdåd genom historien.


En diskussion om det lämpliga i att hylla franska offer mer än till exempel döda i Libanon, Syrien eller någon annanstans har skett även i massmedia men att gå så långt som att säga att man kastar ut alla vänner med en fransk flagga i profilbilden känns ändå ganska radikalt.


Ett annat givet spår är konspirationsteorierna. Att det i själva verket är USA och Israel som ligger bakom IS verkar vara självklart i vissa kretsar.


Dessa teorier illustreras också lätt med en bild.


Oförstörbara pass har varit populärt att spekulera kring och om vi pratar konspirationsteorier så är naturligtvis 9/11 inte långt borta.


Ett annat tema som gått igen i kommentarer har varit att muslimer har viktigare plikter att oroa sig för än att sörja de döda i Paris.


Om vi lämnar det svenskspråkiga Facebook så är det lätt att hitta mer rättframma hyllningar av dåden som denna förklaring av vad #PrayForParis egentligen syftar på.


    

torsdag 19 november 2015

Gripen kan angripa markmål

I efterdyningarna av Paris-attacken har det föreslagits att Sverige borde skicka Gripen-plan till Syrien för att bekämpa IS (Di, Expressen). I en kommentar till detta säger Håkan Edström vid Försvarshögskolan till Ekot:
Det här kommer vara fråga om att bekämpa markmål och jag gör den bedömningen att vi saknar erforderlig kapacitet i det avseendet. Dels är det fråga om beväpningen i sig, vi har haft väldigt stort fokus på jaktkapaciteten hos Jas
Men visst kan Gripen användas mot markmål."Close Air Support" (CAS) är en form av precisionsbombning där flygplan bekämpar mål på marken ledde av marktrupper. Detta övar svenska flygvapnet regelbundet vid både inhemska och internationella övning. Till exempel vid den nyss avslutade Trident Juncture 15 i Portugal:
Dagligen (och på natten) har vi genomfört olika typer av uppdrag, tillsammans med övriga partnerskaps- och Nato-länder. Det har varit allt från mindre planering av tunga flygpass med två svenska Gripenplan som genomför Close Air Support-uppdrag (CAS) tillsammans med Forward Air Controllers (FAC) från olika länder på marken.
eller i somras i Skåne:
På övningen i Skåne manövrerar förbanden effektivt med stöd av helikoptrar och CAS, Close Air Support moment som förenklat innebär är att från marken dirigerar flygplan för att får stöd i sin strid. Något som både P 7 och K 3 kan.
Gripen övar CAS (bild från Försvarsmakten).

På Försvarsmaktens hemsida kan man också ta del av rapporter om CAS-övningar från Baltops tidigare i år och från förra årets Joint Warrior.

Personal från A9 övar CAS (bild från Försvarsmakten).

Inom EUs snabbinsatsstyrka Nordic Battlegroup 15 fanns det en Expeditionary Air Wing sammansatt från svenska flygvapnet plus delar ur det finska flygvapnet. Denna hade bland annat till uppgift att utföra CAS:
Om det behövs vapeninsats från Fighter Unit kan man utföra Close Air Support, CAS. Det innebär att man ger flygunderstöd till markförbanden med bekämpning av markmål. En soldat på marken kan då peka ut markmålet med särskilt utrustning där information om målets placering skickas till stridsflygplanet så att piloten kan bekämpa målet med mycket stor precision. Man kan använda JAS 39 Gripens automatkanon eller laserstyrda bomber.
Om man inte har tillgång till personal på marken som kan leda insatsen så är Gripen utrustad med en LITENING targeting pod som kan användas för att markera mål på marken (så kallad Forward Air Controller Airborne, FAC-A). Alltså kan Gripen-plan helt på egen hand bekämpa mål på marken med hög precision. 

onsdag 11 november 2015

Gästinlägg

Jag har skrivit ett gästinlägg på Schipperke om Mohamed Omars nya seriebok Serierecension: Necronomicon i Uppsala.

Cykelhippie från vänster

Gunnar Krantz är en svensk serieskapare och bildkonstnär. Detta inlägg behandlar två av de självbiografiska böcker Krantz skrivit: ”Cykelhippie” (AdlibrisBokus) och ”Vänster, vänster” (AdlibrisBokus) båda utgivna i ett mycket behändigt pocketformat av avsomnade Optimal Press.

”Cykelhippie” behandlar Gunnars tonårstid och de händelser som följer av att han som femtonåring vinner en novelltävling ordnad av Europeiska rådet och som svensk representant får åka på en rundresa i Europa. Som pris får han också ett tågluffarkort vilket leder till att han året efter med vännen Micke åker runt i Europa och besöker sina kontinentala vänner. Internationella vanor och insikter, gemenskap över gränserna, kärlek och, naturligtvis när svenskar möter utlandet, alkohol. Med tanke på att tågluffning var väldigt stort under 80-talet (1994 infördes begränsningar såsom att Europa delades in i zoner som krävde olika kort) så kan man väl vänta sig ett flertal resonemang om tågluffningens betydelse nu när denna generation som var ung då har intagit sina maktpositioner inom media eller kultur. Framförallt med dagens aktualitet kring frågor om nationalitet, gränser och rörlighet. Men det är kanske jag som är för mycket gubbe, de som har något att säga till om idag är kanske snarare födda i slutet av 80-talet och bara bittra över denna missade guldålder, precis som man tidigare varit bitter över att ha missat 68. Eftersom ”Cykelhippie” är självbiografiskt skrivet av en man i medelåldern förtjänar det speciellt att påpekas att det är väldigt lite naket och sex i boken, vare sig taffligt eller av annan sort.

Ett ämne som intresserar och fascinerar inte bara denna bloggs författare är sjuttiotalets bokstavsvänster. I boken ”Vänster, vänster” behandlar Gunnar Krantz sin vandring på den yttersta vänsterkanten i slutet av 70-talet. Från Kommunistisk Ungdom till trotskistisk entrism i Offensiv, vidare till fredsrörelsen och sedan ut i den stora desillusionen. Andra som skrivit om en liknande bakgrund är Magnus Utvik i boken ”Med Stalin som Gud: tre tonår i en kommunistisk sekt” och Thomas Nydahl (vars bok "Identitärt - Om rötter, identitet & politisk aktivism" behandlas tidigare på bloggen). Jag tror att det i alla fall finns två grunder för intresset för denna begränsade historiska epok. Dels en fascination för det sektlika och bokstavstrogna i de olika fraktionerna, uppfinningsrikedomen i de teoretiska byggena, det karakteristiskt kraftfulla språket. Dels de fortsatta karriärerna hos de inblandade. Gunnar Krantz är måhända inte en makthavare i Sverige idag, men personer som Robert Aschberg, Stina Dabrowski, Göran Rosenberg och Cecilia Uddén har ett stort inflytande inom sina respektive sfärer.

tisdag 10 november 2015

Säljare

Jag råkade nämna för en säljare att vi börjat titta på att kunna köra vårt system distribuerat på många datorer. Han återkommer med att han hittat intressant hårdvara och undrar om vårt program kan köra på det:
The cluster consists of:
  • 3 500 computer cores  (Intel Xeon 64-bits processors
  • Over 7TB of RAM
  • 20/40 Gb Infiniband interconnect 
In addition, the center also provides:
  • 140TB of configured storage
  • 20GB connection to core network
  • 250kW power with uninterruptible power supply and generator
  • 60 tons of dedicated cooling
Vi hade skissat på att använda tre arbetsstationer men vi får väl försöka klara oss...

onsdag 4 november 2015

Vad gör svenska styrkor i Irak?

De amerikanska trupper som idag finns i Irak har inte stridsuppgifter utan i uppdrag att "advise and assist" ("ge råd och stödja") bland annat de kurdiska peshmergastyrkor. Samma uppdrag har den svenska försvarsmakten i Irak, vars insats just förlängdes med minst ett år (DN, SvD).

Nedan ett exempel (hämtat från Foxtrot Alpha) på vad de amerikanska rådgivarna gör i Irak.
 

Vad gör de svenska militärerna i Irak?

Några erfarenheter från Facebook

Jag har gått med i det populära sociala nätverket Facebook. Eftersom jag antar att de flesta läsare är bekanta med fenomenet tänker jag inte ödsla någons tid med att påpeka en mängd uppenbara underligheter (varför heter en av delningsmöjligheterna ”like” och varför skiljer den sig ifrån ”share”, vad är egentligen poängen med ”pages”, varför tillämpas”riktiga namn”-policyn så godtyckligt, varför fungerar "social graph"-sök så dåligt och så vidare). Istället tänkte jag dela med mig av några erfarenheter och infriade fördomar.

Av alla de personer och grupper jag sökt kontakt med på Facebook så är feministerna de mest svårtillgängliga. Jag har överhuvudtaget inte blivit insläppt i någon feminist-grupp eller blivit vän med någon uttalad feminist. Näst mest slutna är antirasisterna. Efter viss tvekan blev jag insläppt i två antirasistiska grupper. Ur båda blev jag utesluten efter att ha postat detta satiriska inlägg. I båda fallen blev inläggen uppskattade av medlemmar i gruppen men jag blev utslängd för saker jag postat i andra grupper eller i mitt eget flöde. Som förväntat tar de religiösa tillfället i akt att missionera även på Facebook. Jag har blivit kontaktad både av kristna och av muslimer som velat diskutera min odödliga själ. Allmänt förefaller muslimska grupper (se mer på Islamister på Facebook) vara öppnare än kristna motsvarigheter, där man verkar ha haft större problem med medlemmar som velat driva gäck med andra medlemmar.

Det finns ingen anledning att skilja på New age och konspirationsgrupper på Facebook. Båda typerna verkar också vara öppna och utåtriktade. Ett problem är möjligen fragmenteringen av grupper, bara för specialområdet TI (”Targeted Individuals”, människor utsatta för elektromagnetiska trakasserier av myndigheterna) verkar det finnas tiotals svenska grupper med ungefär samma medlemmar. Samma sak gäller för "chemtrails" och så vidare. Öppnast av alla är de främlingsfientliga/populistiska grupperna. Här verkar alla bli insläppta (även de med en IS-flagga i sin profil) och vad som helst verkar få passera. Jag postade det ovan nämnda satiriska inlägget om att peka mot himlen i två grupper av denna typ men till skillnad från de antirasistiska grupperna passerade de utan bråk.

Allt ovan är väl helt i linje med mina fördomar. Mer oväntat är att de dummaste människor jag hittat på Facebook finns i pro-israeliska grupper. Den diskussion som uppstod efter att jag frågade om reaktioner på M-riksdagsmannen Finn Bengtssons motion om att förbjuda omskärelse av pojkar fick mig tidvis att skaka på huvudet i misstro. Några exempel: påpekandet att det knappast är relevant att jämföra omskärelse med dop eftersom det ena innebär att stänka vatten på barnet och det andra att skära i barnet bemöts med ett snärtigt "Du är elak".  

Frågan om de argument om självbestämmande som används för att försvara omskärelse av pojkar inte också kan användas för att försvara omskärelse av flickor bemöts med ingenting?
Det märkvärdigaste i diskussionen är nog att debattör Blå (som alltså inte är jag och som tråkigt nog blev röd i bilden nedan) till slut faller till föga och ber om ursäkt för sina försök att använda logik i debatten.
Det är kanske inte helt förvånande att mitt satiriska inlägg i denna gruppen bemöts helt oironiskt med ett ifrågasättande av om islamister verkligen gör korstecken.
Några andra saker jag lärt mig på Facebook: att bli utkastad eller blockad av en grupp verkar vara väldigt effektivt och frustrerande. Alla spår av min aktivitet i de antirasistiska grupperna är spårlöst försvunna så jag har fått en ny förståelse för människor som ”print screen”:ar allt de gör på nätet. Om det finns några andra knep för att besegra en blockering så mottas de tacksamt.

Fenomenet ”hemliga grupper” var i princip nytt för mig (hade bara stött på det i någon artikel om ”dark social”). Ändå är jag redan med i några hemliga grupper trots att jag inte känner någon av mina FB-vänner utanför siten. Jag har inte heller blivit inbjuden till någon hemlig grupp utan redan varit medlem i en grupp som sedan gjorts hemlig. Exakt varför man som grupp-ägare agerar så vet jag inte, kanske för att minska trycket på medlemskap i gruppen när man tycker att den blivit tillräckligt stor? 

måndag 2 november 2015

Islamister på Facebook

Försvarshögskolan släpper idag en kartläggning av svenska jihadister på Facebook (Ekot, rapporten, föreläsning). Jag tänkte bidra med några egna exempel på vad det är islamister skriver på Facebook.

Stöd till islamistiska grupper i Syrien som Jabhat al-Nusra

och Jaish al-Fatah
samt betydelsefulla islamistiska profiler som Anwar al-Awlaki, tillsammans med en hyllning av martyrskapet.
En kommentar om den nuvarande flyktingkrisen med en förhoppning om att muslimer ska komma till Europa som erövrare istället för flyktingar.
En kommentar från en person som valt Usama Bin-Laden som sin profilbild om hur livet bland otrogna i väst kan te sig. Om man ska var positiv så kan man notera att personen i första hand förespråkar andra metoder än våld för att införa sharia i Sverige.
Till sist en lugnande uppmaning om att inte döda judar, i alla fall inte om man riskerar att samtidigt döda en muslim eftersom denne är värda en miljon gånger mer än en jude.

onsdag 28 oktober 2015

Islamister överallt

I samband med manifestationer till minne av de döda i Trollhättan observerade några på sociala medier att deltagarna pekade mot himlen med pekfingret i en gest som blivit känd som en IS terrorhälsning. Nyheterna idag rapporterar:
Avpixlat följde upp med att samma sorts IS propaganda även kan ses på SVTs Barnkanalen:
Denna nyhet väckte stor uppmärksamhet och spreds bland annat till danska
och amerikanska nätsidor:
Nu kan denna blogg avslöja att problemet är ännu större än så. På Wikipedia kunde bloggaren hitta följande bild
av islamisten Leonardo da Vinci föreställande profeten Johannes Döparen med en tydlig terrorhälsning. På Wikipedia kan man även lära sig att fingertecknet att peka med pekfingret upp mot himlen är en symbol för "Jesus lever". Att den inom Islam hyllade Jesus firas på detta sätt kan man också se nedan:
Till och med i det svenska landslaget har denna typ av islamistiska Jesus-tecken smugit sig in, kombinerade med det för Jesus-troende typiska korstecknet:

Islamisterna finns överallt.

onsdag 21 oktober 2015

Attacken på sjukhuset i Kunduz

Den amerikanska attacken mot ett sjukhus i Kunduz i Afghanistan drivet av Läkare Utan Gränser kallas i media för en bombning (DN, SvD, SVT, SR). Förvisso var det en attack från luften av ett flygplan men bombning är ändå inte rätt ord.

Attacken utfördes av ett så kallat "gun ship" AC-130U, smeknamn "Spooky" (enligt New York Times). I grunden är detta samma flygplan som C-130 Hercules, det välkända transportflygplan som i Sverige har benämningen TP84 och har använts av Försvarsmakten sedan 60-talet. En Hercules kan lastats med 20 ton utrustning eller 91 passagerare. När flygplanet byggts om till ett "gunship" så har hela detta lastutrymme fyllts med vapen. I "Spooky"-konfigurationen innebär detta att man inne i flygplanskroppen monterat en 25 mm GAU-12 Equalizer Gatlingkanon, en Bofors 40mm automatkanon och en 105 mm M102 kanon. Inuti flygplanet monteras kanonerna med eldrören stickande ut från ena sidan av flygkroppen. När de används så flyger alltså en "Spooky" i cirklar kring målet med kanonerna riktad inåt. 

(Bilden lånad från The Brigade)

För att få perspektiv på beväpningen kan man konstateras att 105 mm kanoner sitter på lätta stridsvagnar som den svenska Stridsvagn S och att korvetterna i Visbyklassen är beväpnade med varsin 57 mm automatkanon. Faktum är att beväpningen i en "Spooky" har ansetts vara så överdriven att den senare "Ghostrider" (AC-130J) varianten har betydligt mindre kanoner.

Nedan en video som visar lite av innandömet på en AC-130
 
 
och här lite blandade stridsbilder:
 
 
Wikileaks har utlyst en belöning på 50.000 dollar till den som kan förse dem med mer information om attacken så kanske kommer det snart bilder på vad som faktiskt hände i Kunduz. 
 




onsdag 14 oktober 2015

Islamofobisk motion från V

Även inom Vänsterpartiet är vissa tydligen känsliga för de bruna vindar som blåser i landet och vill gärna dra nytta av dem. Dock kan man inte vara lika öppet fascistiska som de andra riksdagspartierna (Motion: Förbud mot böneutrop, Motion: Fredsprocessen i Mellanöstern) utan man väljer att linda in sina fördomar i en påstådd omsorg om Hbtq-personer. Detta visas av en motionen lagd av Christina Höj Larsen, med flera, med titeln Hbtq-frågor i asylprocessen. Efter några till intet förpliktigande fraser om Hbtq-personers rätt till skydd i Sverige så kommer slutklämmen:
Det finns ett behov av att inrätta särskilda boenden för asylsökande hbtq-personer. Det är inte ovanligt att konflikter som pågår i hemlandet kan följa med till Sverige och in i boendesituationen här. Homo- och transfobi är ett exempel på sådant som också kan förekomma i boendet.
Här slår alltså dessa V-politiker fast att homo- och transfobi förekommer på flyktingboenden och att det beror på flyktingarnas hemländer. Men vilka är dessa hemländer, varifrån kommer en överväldigande majoritet av flyktingarna? Jo, från muslimska länder. För oss antirasister torde det vara välbekant att raljerande över "flyktingar gör så" eller "flyktingar tycker så" i själva verket är islamofobi. Om Jimmy Åkesson står på ett torg och ropar i megafon att "alla muslimer hatar bögar" fördöms hen för islamofobi, samma sak bör gälla V-riksdagspersoner och deras motioner.

För övrigt kan man notera att det inte är första gången Christina Höj Larsen uttryckt tveksamma åsikter om Islam. I en debattartikel i Aftonbladet från i somras (Patriarkatet finns och ska bekämpas överallt) för hen fram uppfattningen om förorten att det är "självklart att hederskulturen finns och förtrycker kvinnor och hbtq-personer".

Snus är snus och strunt är strunt, om  än i vänsterpartistiska motioner.
  

fredag 25 september 2015

Muslimska reaktioner på pilgrimsdöden

Förutom viss uppenbar sensationslystnad ("Muslimska resonemang om hädelse", "Några vågar försvara attacken i Kenya"), är mitt intresse för islam baserat på en fascination inför ett annat sätt att tänka. För mig är det uppenbart att det inom (vissa kretsar av) islam finns ett helt annat sätt att argumentera där till exempel kedjor av återberättande är viktigare än språkanalys:
 Al-Bayhaqi återberättar i sin Sunan med en beprövad autentisk kedja vars återberättare är thiqa, från Abu Bakr bin al-Hârith al-Faqîh, som sade: ”Abu Muhammad bin Hayyân återberättade till oss från Abu Ishâq Ibrahim bin Muhammad bin al-Hasan från Abu ’Âmir Musa bin ’Âmir från al-Walid ibn Muslim, som sade: ”’Umar ibn Muhammad berättade för mig, från Nâfi’, som sade att ’Abdullah ibn ’Umar i månaden Ramadan utförde tarawîh-bönen i sitt hem, och först när folket lämnade moskén så tog han en behållare med vatten och gick till Allahs Sändebuds ﷺ moské och lämnade inte den förrän han utfört gryningsbönen där”.(Förträffligheten i att utföra tarawîh-bönen i ensamhet)
Inom islam verkar den kristna skolastikens ämnen fortfarande vara närvarande med levande diskussioner om hur man ska sitta under bön
Ett av maliki-rättsskolans särdrag i bönen är att den bedjande alltid sitter i tawarruk-positionen under bönens sittmoment, dvs. mellan de två nedfallandena och under alla tashahhud. Tawarruk innebär att den bedjande sitter med den högra foten vertikalt och den vänstra höften på marken (och inte sittande på den vänstra foten) (Bevis för sättet att sitta under bönens sittmoment),
om hur många högerhänder Gud har och hur länge en kvinna har mens ("De lärda har sex eller sju åsikter om månadscykelns varaktighet.").

Inom islam utövas också religion på ett annat sätt än vad jag är van vid med ett fokus på utförande av handlingar, helt frikopplat från intention och sinnelag, där fastande en viss dag kan ge förlåtelse för två års synder


Att detta kan ge en helt annan syn på döden är inte ägnat att förvåna. Att denna syn kan även manifestera sig utanför snäva resonemang om jihad eller självmordsbombare illustreras av denna kommentaren om de döda vid katastrofen  i Mecka från den muslimske predikanten Anas Khalifa:

eller denna om betydelsen att dö under hajj:


torsdag 24 september 2015

Farligt tala om nyttan med flyktingar

Intresset för migration-och integrationsfrågor är ständigt ökande i valmanskåren. Då väljer många debattörer att prata om vilken nytta flyktingmottagandet gör Sverige, hur välutbildade flyktingar ska trygga skattebasen och lösa den demografiska utmaningen. Även om det är bra att bemöta oseriösa argument om migrationspolitikens kostnader så finns det en stor risk i att prata om Sveriges vinster, nämligen att man göra situationen till bara en ekonomisk fråga, man väljer att spela på flyktingmotståndarnas planhalva,. Detta har negativa konsekvenser för människor på flykt.

Om syftet med flyktingmottagandet är att lösa Sveriges behov av framtida arbetskraft så är det enkelt att inse att den nuvarande politiken bör förändras på många sätt. Det går att göra goda prognoser för hur lönsamma flyktingar kommer att vara för Sverige. Lågutbildade och analfabeter, gamla och sjuka skulle väljas bort oavsett hur goda asylskäl de har. När migrationsminister Morgan Johansson säger att
Andelen asylsökande med hög utbildning fortsätter att öka. Det är läkare, lärare, sjuksköterskor och ingenjörer. Det handlar om att snabbt lära dem svenska och sen få in dem på arbetsmarknaden. Många av de här yrkena är bristyrken i Sverige
så är det naturligt att fråga sig varför vi då tar emot syriska pensionärer som aldrig kommer att arbeta i Sverige?

Alternativet är att argumentera utifrån skyddsbehovet hos de flyende. Alla människor i Sverige har nog någon grupp flyktingar de speciellt värnar om. Rasister skulle gärna ge asyl åt vita sydafrikanska bönder som terroriseras av en svart regim, hos klassiska högerspöken kan människor på flykt över järnridån väcka varma känslor, hos den med en gnutta mänsklig anständighet kan enskilda flyktingöden beröra. Flyktingmotståndaren kommer då att säga att "men alla är inte som dessa", "de som flyr nu är bara ekonomiska flyktingar" och så vidare, men då har debatten flyttat till flyktingförespråkarnas planhalva och handlar nu, istället för om ekonomi, om definitionen av flykting, de faktiska förhållandena i Syrien och Turkiet och liknande. Bara detta är en seger.

Dessutom, om planen för att trygga svensk sjukvård i framtiden är att ge permanenta uppehållstillstånd till syriska läkare så borde de ansvariga skämmas. Syriska läkare gör bäst nytta i Syrien och bör uppmuntras att återvända dit så snart förhållanden blivit bättre. 

fredag 11 september 2015

Arbete åt alla

Jag åker buss med min femårige son. "Titta pappa", säger han och vinkar ut genom fönstret, "det är han som jobbar på ICA". Jag tittar. "Ja", säger jag, "det är det". Det är vår lokale tiggare på väg till sin plats utanför butiken där han tålmodigt sitter varje dag med en filt omkring sig och en pappersmugg framför sig. "Det är han som jobbar på ICA".

Att det vore bättre om EU-migranterna i Sverige arbetade istället för att tigga är naturligtvis en vitt spridd åsikt. Det vore väl bättre för dem, att slippa förnedringen i att vara utlämnad åt andras godtycke, att göra något med bättre framtidsutsikter, som kan fungera även på längre sikt. Det vore nog också bättre för oss andra, att slippa ställas inför frågan om att ge eller inte ge. Och det görs försök att ge EU-migranter arbete, i vissa kommuner ordnas speciella jobb ("Mariefredsmodellen"), de hjälper till att sortera skräp på avfallsstationer, de säljer tidningar. Men det finns två stora problem med detta.

För det första är det inte "riktiga arbeten" vi pratar om. I Sverige har vi sedan lång tid kommit att förknippa riktiga arbeten med vissa förmåner. Om man har arbetar ska man få pension. Människor som arbetar har rätt till sjukförsäkring och till semester. Arbetstiden ska vara reglerad och helst av allt ska man kunna förutse vilka inkomster arbetet kommer att inbringa i framtiden. Vad som är och inte är riktiga arbeten är inte en liten fråga. Avreglering av arbetsmarknaden, kollektivavtal, ändringar i LAS, introduktionsjobb, praktikplatser, visstidsanställningar, är exempel på heta politiska frågor där det ofta blir konflikter och hårda ord. Att säga att ingen av dessa etablerade rättigheter ska gälla för arbetande EU-migranter är verkligen att skapa ett A-och ett B-lag på arbetsmarknaden. Är det arbete du vill ha utfört för osäkert eller dåligt betalt för att du ska kunna anställa en riktig arbetare, skaffa en EU-migrant.

För det andra är det säkert fler än jag som inte vill ha vissa arbeten utförda. Jag är glad över att jag inte bor i ett land med en stor lågavlönad tjänstesektor som till exempel i USA. Jag är glad att jag behöver tanka bilen själv och packa mina egna matvaror i butiken. Som debatten om "pigjobb" har lärt oss så finns det många svenskar som instinktivt reagerar negativt på vissa typer av personliga tjänster. Jag tror inte att det i första hand beror på att man inte kan acceptera att städning kan vara riktigt arbete utan på den över- och underordning som synliggörs när man betalar någon för att göra något som man lika gärna skulle kunna göra själv. Om tjänsterna dessutom utförs av socialt utsatt grupp blir saken inte bättre.

Att låta EU-migranter utföra de arbeten som inte är tillräckligt värdefulla för att göras av riktiga arbetare är inte en lösning på någonting.

onsdag 2 september 2015

Helmuth Ternberg efter andra världskriget

Om  Helmuth Ternbergs liv efter andra världskriget (läs första delen).

Efter andra världskriget uppmärksammades C-byrån i ett flertal utredningar och även rättegångar. Dessa gällde dels byråns relationer till Axelmakterna under kriget, dels misstankar om ekonomiska oegentligheter. Bland annat gällde det den så kallade Skandistål-affären där ett privat bolag startat av Ternberg och andra ledande personer på C-byrån misstänktes ha tjänat stora pengar på bland annat vapenhandel under kriget. En annan skandal gällde den tyska krigskassan i Norge som ska ha förts till Stockholm från Lillehammer av C-byrån och därefter försvunnit.

På grund av all denna negativa uppmärksamhet beordrade försvarsminister Allan Vougt försvarsstabschefen C. A. Ehrensvärd att upplösa C-byrån och avskeda dess chef Petersén. Ternberg fick följa med sin chef. Ehrensvärd skriver i sin dagbok [7]:
Vougt har meddelat mig att han önskat att major Peterséns tjänstgöring på C-byrån omedelbart upphör. Motivet var främst att regeringen, om frågor uppkommer rörande samarbetet med andra länders underrättelsetjänst under kriget, önskar att kunna meddela att CP inte längre var i svenska underrättelseväsendets tjänst (…) Jag bestämde att en av CP:s närmaste män skulle avsluta sin tjänst samtidigt som CP.
C-byrån ersattes av T-kontoret under ledning av Thede Palm. Eftersom Ternbergs kontaktnät huvudsakligen fanns på den förlorande sidan i kriget kan man ju tro att han skulle vara av föga nytta för den nya organisationen. Men så ser inte spelreglerna ut i underrättelsevärlden. Den nazi-tyska underrättelsetjänsten (i alla fall öst-spionaget) fortsatte verka utan avbrott efter kriget, först i den halvofficiella Gehlen-organisationen som 1956 blev Västtysklands officiella underrättelsetjänst. Så Ternbergs kontaktnät var av stor nytta även under de första åren efter kriget, och han var knuten på konsultbasis till T-kontoret.

Så kallat Trekantsmöte med de svenska, norska och danska underrättelsetjänsterna.

Thede Palm kommenterade [5]:
HT var en komplicerad människa. Han var också en charmerande människa, och de första åren var han i sig en upplevelse, som man gladde sig åt att få möta. Hans sämre egenskaper kom fram, åtminstone för mig, först senare, efter kriget. Han kände sig illa behandlad - av mig vill jag hoppas endast undantagsvis. Men han blev, objektivt sett, mer besvärlig efter hand. Det sammanföll med att han drack för mycket och vid högre ålder gick det inte bra. Sista gången jag såg honom var i Tyskland, där han funnit en dam som underhöll honom.
Thede Palm

1952 emigrerade Ternberg till Tyskland och började arbeta direkt för Gehlen-organisationen. Han fortsatte att stödja T-kontoret med kontakter i Tyskland och även med spionaget mot Baltikum. Ternberg ska även ha haft kontakter med T-kontorets efterträdare IB och bland annat 1966 tagit initiativ till ett samarbete mellan IB och Jesuitorden om underrättelseutbyte rörande öststaterna [2].

Enligt Jan Bergman [1] var Ternberg djupt engagerad i uppbyggnaden av en ”motståndsrörelse mot kommunismen”. Chefen för ”Stay Behind” i Sverige Alvar Lindencrona ska ha varit en medarbetare till Ternberg. En personakt över Ternberg ska ha upprättats av östtyska Stasi i början av 50-talet. Den innehöll flera övervakningsrapporter från Ternbergs resor och hans kontakter med Organisation Gehlen. Enligt akten var Ternberg aktiv i underrättelsekretsar till i alla fall 1964.

De sista åren ska Ternberg varit sambo med frau Ruth Kraff i Worms i Tyskland och han dog den 24 maj 1971 i Tyskland. Ternberg är begravd på Galärvarvets kyrkogård och på minnesstenen står det "Fäderneslandets öga och öra 1940-1945".

Källor:
[1] Jan Bergman ”Sekreterarklubben” Nordstedts 2014 
[2] Peter Bratt "IB och hotet mot vår säkerhet" Gidlunds 1973
[3] Lennart W. Frick & Lars Rosander ”Bakom hemligstämpeln” Historiska Media 2004
[4] Thomas Jonter "Rikets ögon och öron", till utställningen "Spionen" på Nordiska museet 1999.
[5] Thede Palm ”Några studier till T-kontorets historia”
[6] Erika Schwarze "Kodnamn Onkel" (för- och efterord Lena Svanberg) Bonniers 1993
[7] Maj Wechselman "De bruna förbindelserna" Ordfront 1995

Helmuth Ternberg under andra världskriget

Om  Helmuth Ternbergs liv under andra världskriget (läs första delen).

I slutet av 30-talet, i samband med upprustningen av det svenska försvaret är Helmuth Ternberg tillbaka på Dalregementet. Efter det sovjetiska anfallet på Finland den 30 november 1939 mobiliseras Ternberg till finska gränsen som underrättelseofficer och chef för avdelning 1B, VI arméfördelningen. Hela avdelningen består av tre personer, förutom Ternberg, tolkarna Gunnar Jarring och Fahle Isberg.

Jarring beskriver 1993 Ternberg på följande sätt [6]:
Ternberg var en flegmatisk man som rörde sig långsamt och omständigt och alltid såg lika oberörd ut. Han hade definitivt anlag för underrättelsetjänst.
[…]
Ternberg hade ingen aning om vad en underrättelseofficer egentligen skulle göra. Han byggde upp en egen underrättelseverksamhet. Han skapade ett eget system med stafetter i Kemijärvi och Rovaniemi som skulle rapportera rysk aktivitet. Vi fick inte gå över gränsen men Ternberg gjorde det ändå, i civila kläder, och tog kontakt med folk. Typiskt för honom.
Ternberg anmälde sig som Finlandsfrivillig men han inte inställa sig innan Vinterkriget tog slut.

Gunnar Jarring blev senare placerad på den nybildade hemliga militära underrättelsetjänsten C-byrån (kallades ursprungligen G-sektionen). På denna medverkade han i rekryteringen av bland annat Johannes Hedberg, Thede Palm, Algot Törneman och Helmuth Ternberg som blev andreman till chefen, major Carl Petersén. Ternberg fortsätter som ställföreträdande chef fram till krigsslutet. Efter kriget ska försvarstabschefen Ehrensvärd beskrivit Ternberg som "en konstnärsnatur, uppslagsrik och effektiv" och sagt att han hellre skulle sett Ternberg som chef för C-byrån än Petersén [3].

Carl Petersén

På C-byrån ansvarat Ternberg bland annat för kontakter och informationsinhämtning i Tyskland, Finland och Sovjet. Han är ofta i Tyskland där han kallas ”unser Schwedischer Freund” (”vår svenske vän”) på den tyska underrättelsetjänsten Abwehr i Berlin. Han får också ett så kallats Sonderausweis (en sorts inrikespass) av Abwehr som gjorde det möjligt för honom att åka tåg fritt i Tyskland under kriget. Speciellt goda kontakter ska Ternberg haft med ”Fremde Heer Ost” under Reinhard Gehlen som stod för kunskapsinhämtningen österut.

I juni 1940 ser han till att Dagens Nyheter ackrediterar honom som ekonomen Georg Bross i Estland och Litauen. Som ”Sonderkorrespondent” för Norrköpings Tidningar ska han ha följt den tyska armen på östfronten fram till Stalingrad och kontinuerligt lämnat rapporter hem och till Gehlen.  Det berättas om Ternberg att han vid ett tillfälle kapat en sovjetisk färja från Tallin med ett lok ombord och överlämnat detta till tyskarna [2]. Ternberg ansvarar efter hemkomsten för transport av personal från Baltikum till Gotland med hjälp av Curt Andreasson som senare ansvarade för T-kontorets spionage mot Baltikum.

Ternberg medverkade till att det tyska slagskeppet Bismarcks kunde sänkas. Han gav den norske militärattachén i Stockholm, Alfred Roscher-Lund, upplysningar om fartygets exakta kurs 20 maj 1941. Denne förmedlade dessa till britterna som därmed kunde sänka fartyget [4]. Helmuth Ternberg ansvarade för värvningen av Erika Wendt (född Erika Schwarze) sekreterare vid tyska beskickningen i Stockholm som agent. Wendt får kodnamnet Onkel. Ternbergs personliga charm förefaller varit en mycket stor del av Wendts motivation för att arbeta för svenskarna. Efter en tid överlämnas ansvaret för Onkel från Ternberg till Börje Brattberg.

Erika Wendt

Ternberg startade en arbetsgrupp på C-byrån (troligen 1944) för att göra ekonomisk-politiska analyser av de stridande parterna. Denna gav senare upphov till Östekonomiska byrån där Ternbergs vän Jan Rydström blev chef. Ternström medverkade i Östekonomiska byrån som en resande kunskapare. Östekonomiska byrån kom senare att spela en roll i kampen mellan T-kontoret och Birger Elmérs IB.

Helmuth Ternberg var också inblandad i Raoul Wallenberg och dennes verksamhet. För det första så var Ternbergs bror Egon en av Raoul Wallenbergs gudfäder så det fanns en rent personlig koppling. För det andra var Ternberg ansvarig för C-byråns bevakning i Ungern. Detta arbete bedrevs bland annat genom täckföretaget ”Mellaneuropeiska handelsaktiebolaget” som grundats i samarbete Wallenbergsfären (som själv aktivt arbetade med underrättelseinhämtning) och en av de anställda på företaget var Raoul Wallenberg.

I nästa del behandlas Ternbergs verksamhet efter andra världskriget.

Källor:
[1] Jan Bergman ”Sekreterarklubben” Nordstedts 2014 
[2] Peter Bratt "IB och hotet mot vår säkerhet" Gidlunds 1973
[3] Lennart W. Frick & Lars Rosander ”Bakom hemligstämpeln” Historiska Media 2004
[4] Thomas Jonter "Rikets ögon och öron", till utställningen "Spionen" på Nordiska museet 1999.
[5] Thede Palm ”Några studier till T-kontorets historia”
[6] Erika Schwarze "Kodnamn Onkel" (för- och efterord Lena Svanberg) Bonniers 1993
[7] Maj Wechselman "De bruna förbindelserna" Ordfront 1995

Helmuth Ternberg - en legendarisk underrättelseman

I sista kapitlet av Sam Nilssons bok "T-kontoret: Underrättelsetjänst och västsamarbete" om fortsatta forskningsuppslag står följande

Den smått legendariske Helmuth Ternberg skulle förtjäna en egen forskningsinsats resulterande i något biografiskt verk.
Dock konstaterar Nilsson att detta sannolikt inte kommer att ske eftersom det finns för få källor, tillräckligt mycket är inte känt om Ternberg för att räcka till en egen bok. Det är inte bara i Nilssons bok som Ternberg spelar en viktig roll, och i detta inlägg har jag försökt samla ihop en del av det som skrivits om honom på olika håll.

Vi kan börja med namnet: enligt Lena Svanberg [6] står Ternberg i de militära rullorna som Hellmuth men den mer traditionella stavning Helmuth verkar vara den mest använda. Enligt Jan Bergman [1] ska en vän till Ternberg sagt att de två l:en berodde på en felstavning hos en myndighet.  Han använde dock oftast smeknamnet ”Teddy”. Förnamnet kommer från modern Augusta Limberg (född 1856) som tillhörde en balttysk familj och växte upp på ett godset Marienhof i Lifland. Vintrarna tillbringades i S:t Petersburg. Modern var utbildad lärarinna med examen från Dorpats universitet 1875.

Fadern Robert Ternberg var svensk mariningenjör och föräldrarna träffades på Krim. De gifte sig 1889 och bosatte sig i Sverige. 1890 får de sonen Egon (som också gör militär karriär och blir kommendörkapten) och den 13 september 1893 födds Helmuth. Familjen bor i en våning på Riddargatan 51 på Östermalm. 1903 dör fadern Robert Ternberg. För att klara försörjningen hyr modern ut rum i lägenheten. Hemma lärde sig Ternberg, förutom svenska, både tyska och ryska. Uppfostran ska ha varit gammaldags och Ternberg var genom livet galant mot damer, med ett artigt och belevat sätt.

1913 blir Ternberg kadett på Krigshögskolan Karlberg i Stockholm och går ut 1915 med usla betyg på grund av dåligt uppförande. Efter krigsskolan hamnar han på Dalregementet I13 i Falun och slutar som kapten. 1932 (även årtalen 1925 och 1931 förekommer i litteraturen) lämnar han armén och blir reservstatkapten. Efter militären arbetar han några år på Törnbloms reklambyrå men går sedan till sjöss och tjänstgör både som matros och eldare på Nordsjön och Medelhavet. Senare arbetar han på Marabou där han blir vän med ägaren, disponent Henning Throne-Holst.

Helmuth Ternberg

1933 finns han i Tyskland där han, som han själv uttrycker det, ”gör Torsten Kreuger, Stockholms-Tidningens ägare, vissa tjänster”. Enligt uppgift [7] är Ternberg under denna period intim vän med Rutger Essén, ordförande i Sveriges Nationella Förbund och en centralgestalt inom den svenska nazistiska rörelsen. På trettiotalet är han gift med modetecknerskan Britta Dahl. De skiljer sig 1938. År 1941 gift med Magriete Grosvald, född i Riga, fram till sin död.  Ternberg ska ha beskrivit äktenskapet som en ”räddningsgärning”. Ternberg ska också haft en relation med konstnären Ebba Ridderstad (f. Pauli) med vilken han hade en son [5].

Helmuth Ternberg

Enligt Gunnar Jarring ska Ternberg ha rekryterats av Carlos Adlercreutz informella uppbyggnad av en hemlig militär säkerhetstjänst. Ternberg tog därefter officiellt uppdrag hos Torsten Kreuger i Berlin (igen?) samtidigt som han fick sin agentutbildning av tyska Abwehr [1].

I nästa del behandlas Ternbergs verksamhet under andra världskriget.

Källor:
[1] Jan Bergman ”Sekreterarklubben” Nordstedts 2014 
[2] Peter Bratt "IB och hotet mot vår säkerhet" Gidlunds 1973
[3] Lennart W. Frick & Lars Rosander ”Bakom hemligstämpeln” Historiska Media 2004
[4] Thomas Jonter "Rikets ögon och öron", till utställningen "Spionen" på Nordiska museet 1999.
[5] Thede Palm ”Några studier till T-kontorets historia”
[6] Erika Schwarze "Kodnamn Onkel" (för- och efterord Lena Svanberg) Bonniers 1993
[7] Maj Wechselman "De bruna förbindelserna" Ordfront 1995