Sidor

tisdag 24 november 2015

Att älska koden

Förra veckan tillbringade jag några dagar på annan ort för att ta del av vision för vår avdelning de närmaste fem åren. När jag kom hem satte jag mig och uppdaterade min LinkedIn-profil och funderade över hur man kan älska kod.

Lite bakgrund: för fem år sedan bytte jag arbete från konsult till fast anställd. Den uttalade målsättningen, både inom mig och mot presumtiva arbetsgivare, var att få arbeta så länge med samma kod så att jag skulle uppnå en naturlig ”senior”-position. Inte vara ”senior” i termer av ålder, anställningstid eller examen, utan i kraft av min kunskap om den aktuella koden. Att ha en så intim kunskap om kodbasen att jag både har en åsikt i de flesta frågor och att det finns god anledning för andra att lyssna på den åsikten. Idag när jag uppnått den positionen tvingas jag konstatera att koden har svikit mig. Det team vi ägnade ett år åt att bygga upp är idag skingrat för vinden efter de fleråriga förseningar i kontraktsskrivande som är så typiska för min bransch. Och inte blir det bättre.

I den femåriga vision som presenterades fanns det ingen plats för vår kod. Det tolereras att den finns men den anses inte ha något av värde att tillföra den plattform som nu ska byggas. Den kommer aldrig bli föremål för några satsningar utan all eventuell utveckling kommer behöva vara direkt betald av kund. Detta har fått mig att reflektera över den känsla av bitterhet jag känner. I ett försök att formulera känslan konstaterar jag att jag idag om jag fick kännedom om en potentiell affär inte skulle berätta det för min närmaste chef eftersom jag vet att det bara skulle leda till att de stjäl affären och att min kod blir lämnade utanför. Så hur kan man hamna i en situation där man är mer lojal mot två miljoner rader kod än mot sina medarbetare?

Till viss del handlar det naturligtvis om hotet mot den naturliga senioritet som beskrevs ovan. Även om vare sig min anställning eller formella position på något sätt är i fara skulle jag naturligtvis inte ha samma självklara auktoritet i en annan kodbas. Men jag tror att det finns djupare skäl för mina känslor. En stor faktor är tid. Att man ägnat mycket tid åt något föder en lojalitet. Kanske speciellt om det finns ett drag av hatkärlek i relation till detta något. Gudarna ska veta att den kod vi pratar om inte är perfekt. Även om mycket är välfungerande och vackert, så är mycket annat dumt, irriterande eller obegripligt. Delar av arkitekturen har valts för att fungera tillsammans med en tredjepartsprogramvara som slutade användas för sju år sedan. Andra designval har påverkats av krav i ett projekt som avslutade för mer än tio år sedan.

Det är inte heller bara en fråga om min tid. Generationer av tidigare programmerare har investerat så mycket i denna kod. Känslan av att vara den senaste (siste?) i en lång rad är ibland påtaglig, till exempel när man får en personlig relation till personer man aldrig träffat utan bara känner via svn::blame, change sets eller incheckningskommentarer. Den starkaste känslan är dock upprördhet över det orättvisa i hur min kod behandlats. Människor som inte ens försökt sätta sig in i hur den fungerar, och som troligen inte skulle klara av att göra det, har satt sig till doms över koden. Utan att inse vad koden kan och vad den skulle kunna har de istället avfärdat den som gammal och oanvändbar.

Några dagar efter att detta inlägg påbörjats kom nästa oundvikliga steg på fördömelsens väg.
PMG har beslutat att placera koden i PD5.
Så kan också en dödsdom förmedlas. Min kod är "planerad för utfasning". Trots den vanvettiga optimismen hos vår säljare så verkar detta ändå vara slutet.
 

måndag 23 november 2015

Muslimska reaktioner på Paris

Efter attacken mot Charlie Hedbo i Paris i början av året publicerade jag ett inlägg med några muslimska resonemang om hädelse rörande det eventuellt olämpliga i att mörda satirtecknare. Tidigare har jag delat en del exempel från Facebook på människor som försvarade attacken mot ett köpcentrum i Kenya, erfarenheter från Syrien och tankar kring pilgrimsdöden i Mecka. Efter att jag numer har en mer permanent närvaro på Facebook så har jag publicerat ett inlägg om islamister på Facebook.
I media har det rapporterats om svenska islamister som hyllat attackerna i Paris (SVT, Aftonbladet, Nyheter Idag). Några sådana hyllningar har jag inte sett, men ändå en del annat jag tycker är värt att dela.  

En vinkling som varit ganska populär är att Frankrike kanske inte förtjänar så mycket sympati eftersom det är ett land som inte gillar muslimer.


Frankrike kanske till och med är en fiende till muslimer.


Eller så påpekas att Frankrike faktiskt också begått en mängd illdåd genom historien.


En diskussion om det lämpliga i att hylla franska offer mer än till exempel döda i Libanon, Syrien eller någon annanstans har skett även i massmedia men att gå så långt som att säga att man kastar ut alla vänner med en fransk flagga i profilbilden känns ändå ganska radikalt.


Ett annat givet spår är konspirationsteorierna. Att det i själva verket är USA och Israel som ligger bakom IS verkar vara självklart i vissa kretsar.


Dessa teorier illustreras också lätt med en bild.


Oförstörbara pass har varit populärt att spekulera kring och om vi pratar konspirationsteorier så är naturligtvis 9/11 inte långt borta.


Ett annat tema som gått igen i kommentarer har varit att muslimer har viktigare plikter att oroa sig för än att sörja de döda i Paris.


Om vi lämnar det svenskspråkiga Facebook så är det lätt att hitta mer rättframma hyllningar av dåden som denna förklaring av vad #PrayForParis egentligen syftar på.


    

torsdag 19 november 2015

Gripen kan angripa markmål

I efterdyningarna av Paris-attacken har det föreslagits att Sverige borde skicka Gripen-plan till Syrien för att bekämpa IS (Di, Expressen). I en kommentar till detta säger Håkan Edström vid Försvarshögskolan till Ekot:
Det här kommer vara fråga om att bekämpa markmål och jag gör den bedömningen att vi saknar erforderlig kapacitet i det avseendet. Dels är det fråga om beväpningen i sig, vi har haft väldigt stort fokus på jaktkapaciteten hos Jas
Men visst kan Gripen användas mot markmål."Close Air Support" (CAS) är en form av precisionsbombning där flygplan bekämpar mål på marken ledde av marktrupper. Detta övar svenska flygvapnet regelbundet vid både inhemska och internationella övning. Till exempel vid den nyss avslutade Trident Juncture 15 i Portugal:
Dagligen (och på natten) har vi genomfört olika typer av uppdrag, tillsammans med övriga partnerskaps- och Nato-länder. Det har varit allt från mindre planering av tunga flygpass med två svenska Gripenplan som genomför Close Air Support-uppdrag (CAS) tillsammans med Forward Air Controllers (FAC) från olika länder på marken.
eller i somras i Skåne:
På övningen i Skåne manövrerar förbanden effektivt med stöd av helikoptrar och CAS, Close Air Support moment som förenklat innebär är att från marken dirigerar flygplan för att får stöd i sin strid. Något som både P 7 och K 3 kan.
Gripen övar CAS (bild från Försvarsmakten).

På Försvarsmaktens hemsida kan man också ta del av rapporter om CAS-övningar från Baltops tidigare i år och från förra årets Joint Warrior.

Personal från A9 övar CAS (bild från Försvarsmakten).

Inom EUs snabbinsatsstyrka Nordic Battlegroup 15 fanns det en Expeditionary Air Wing sammansatt från svenska flygvapnet plus delar ur det finska flygvapnet. Denna hade bland annat till uppgift att utföra CAS:
Om det behövs vapeninsats från Fighter Unit kan man utföra Close Air Support, CAS. Det innebär att man ger flygunderstöd till markförbanden med bekämpning av markmål. En soldat på marken kan då peka ut markmålet med särskilt utrustning där information om målets placering skickas till stridsflygplanet så att piloten kan bekämpa målet med mycket stor precision. Man kan använda JAS 39 Gripens automatkanon eller laserstyrda bomber.
Om man inte har tillgång till personal på marken som kan leda insatsen så är Gripen utrustad med en LITENING targeting pod som kan användas för att markera mål på marken (så kallad Forward Air Controller Airborne, FAC-A). Alltså kan Gripen-plan helt på egen hand bekämpa mål på marken med hög precision. 

onsdag 11 november 2015

Gästinlägg

Jag har skrivit ett gästinlägg på Schipperke om Mohamed Omars nya seriebok Serierecension: Necronomicon i Uppsala.

Cykelhippie från vänster

Gunnar Krantz är en svensk serieskapare och bildkonstnär. Detta inlägg behandlar två av de självbiografiska böcker Krantz skrivit: ”Cykelhippie” (AdlibrisBokus) och ”Vänster, vänster” (AdlibrisBokus) båda utgivna i ett mycket behändigt pocketformat av avsomnade Optimal Press.

”Cykelhippie” behandlar Gunnars tonårstid och de händelser som följer av att han som femtonåring vinner en novelltävling ordnad av Europeiska rådet och som svensk representant får åka på en rundresa i Europa. Som pris får han också ett tågluffarkort vilket leder till att han året efter med vännen Micke åker runt i Europa och besöker sina kontinentala vänner. Internationella vanor och insikter, gemenskap över gränserna, kärlek och, naturligtvis när svenskar möter utlandet, alkohol. Med tanke på att tågluffning var väldigt stort under 80-talet (1994 infördes begränsningar såsom att Europa delades in i zoner som krävde olika kort) så kan man väl vänta sig ett flertal resonemang om tågluffningens betydelse nu när denna generation som var ung då har intagit sina maktpositioner inom media eller kultur. Framförallt med dagens aktualitet kring frågor om nationalitet, gränser och rörlighet. Men det är kanske jag som är för mycket gubbe, de som har något att säga till om idag är kanske snarare födda i slutet av 80-talet och bara bittra över denna missade guldålder, precis som man tidigare varit bitter över att ha missat 68. Eftersom ”Cykelhippie” är självbiografiskt skrivet av en man i medelåldern förtjänar det speciellt att påpekas att det är väldigt lite naket och sex i boken, vare sig taffligt eller av annan sort.

Ett ämne som intresserar och fascinerar inte bara denna bloggs författare är sjuttiotalets bokstavsvänster. I boken ”Vänster, vänster” behandlar Gunnar Krantz sin vandring på den yttersta vänsterkanten i slutet av 70-talet. Från Kommunistisk Ungdom till trotskistisk entrism i Offensiv, vidare till fredsrörelsen och sedan ut i den stora desillusionen. Andra som skrivit om en liknande bakgrund är Magnus Utvik i boken ”Med Stalin som Gud: tre tonår i en kommunistisk sekt” och Thomas Nydahl (vars bok "Identitärt - Om rötter, identitet & politisk aktivism" behandlas tidigare på bloggen). Jag tror att det i alla fall finns två grunder för intresset för denna begränsade historiska epok. Dels en fascination för det sektlika och bokstavstrogna i de olika fraktionerna, uppfinningsrikedomen i de teoretiska byggena, det karakteristiskt kraftfulla språket. Dels de fortsatta karriärerna hos de inblandade. Gunnar Krantz är måhända inte en makthavare i Sverige idag, men personer som Robert Aschberg, Stina Dabrowski, Göran Rosenberg och Cecilia Uddén har ett stort inflytande inom sina respektive sfärer.

tisdag 10 november 2015

Säljare

Jag råkade nämna för en säljare att vi börjat titta på att kunna köra vårt system distribuerat på många datorer. Han återkommer med att han hittat intressant hårdvara och undrar om vårt program kan köra på det:
The cluster consists of:
  • 3 500 computer cores  (Intel Xeon 64-bits processors
  • Over 7TB of RAM
  • 20/40 Gb Infiniband interconnect 
In addition, the center also provides:
  • 140TB of configured storage
  • 20GB connection to core network
  • 250kW power with uninterruptible power supply and generator
  • 60 tons of dedicated cooling
Vi hade skissat på att använda tre arbetsstationer men vi får väl försöka klara oss...

onsdag 4 november 2015

Vad gör svenska styrkor i Irak?

De amerikanska trupper som idag finns i Irak har inte stridsuppgifter utan i uppdrag att "advise and assist" ("ge råd och stödja") bland annat de kurdiska peshmergastyrkor. Samma uppdrag har den svenska försvarsmakten i Irak, vars insats just förlängdes med minst ett år (DN, SvD).

Nedan ett exempel (hämtat från Foxtrot Alpha) på vad de amerikanska rådgivarna gör i Irak.
 

Vad gör de svenska militärerna i Irak?

Några erfarenheter från Facebook

Jag har gått med i det populära sociala nätverket Facebook. Eftersom jag antar att de flesta läsare är bekanta med fenomenet tänker jag inte ödsla någons tid med att påpeka en mängd uppenbara underligheter (varför heter en av delningsmöjligheterna ”like” och varför skiljer den sig ifrån ”share”, vad är egentligen poängen med ”pages”, varför tillämpas”riktiga namn”-policyn så godtyckligt, varför fungerar "social graph"-sök så dåligt och så vidare). Istället tänkte jag dela med mig av några erfarenheter och infriade fördomar.

Av alla de personer och grupper jag sökt kontakt med på Facebook så är feministerna de mest svårtillgängliga. Jag har överhuvudtaget inte blivit insläppt i någon feminist-grupp eller blivit vän med någon uttalad feminist. Näst mest slutna är antirasisterna. Efter viss tvekan blev jag insläppt i två antirasistiska grupper. Ur båda blev jag utesluten efter att ha postat detta satiriska inlägg. I båda fallen blev inläggen uppskattade av medlemmar i gruppen men jag blev utslängd för saker jag postat i andra grupper eller i mitt eget flöde. Som förväntat tar de religiösa tillfället i akt att missionera även på Facebook. Jag har blivit kontaktad både av kristna och av muslimer som velat diskutera min odödliga själ. Allmänt förefaller muslimska grupper (se mer på Islamister på Facebook) vara öppnare än kristna motsvarigheter, där man verkar ha haft större problem med medlemmar som velat driva gäck med andra medlemmar.

Det finns ingen anledning att skilja på New age och konspirationsgrupper på Facebook. Båda typerna verkar också vara öppna och utåtriktade. Ett problem är möjligen fragmenteringen av grupper, bara för specialområdet TI (”Targeted Individuals”, människor utsatta för elektromagnetiska trakasserier av myndigheterna) verkar det finnas tiotals svenska grupper med ungefär samma medlemmar. Samma sak gäller för "chemtrails" och så vidare. Öppnast av alla är de främlingsfientliga/populistiska grupperna. Här verkar alla bli insläppta (även de med en IS-flagga i sin profil) och vad som helst verkar få passera. Jag postade det ovan nämnda satiriska inlägget om att peka mot himlen i två grupper av denna typ men till skillnad från de antirasistiska grupperna passerade de utan bråk.

Allt ovan är väl helt i linje med mina fördomar. Mer oväntat är att de dummaste människor jag hittat på Facebook finns i pro-israeliska grupper. Den diskussion som uppstod efter att jag frågade om reaktioner på M-riksdagsmannen Finn Bengtssons motion om att förbjuda omskärelse av pojkar fick mig tidvis att skaka på huvudet i misstro. Några exempel: påpekandet att det knappast är relevant att jämföra omskärelse med dop eftersom det ena innebär att stänka vatten på barnet och det andra att skära i barnet bemöts med ett snärtigt "Du är elak".  

Frågan om de argument om självbestämmande som används för att försvara omskärelse av pojkar inte också kan användas för att försvara omskärelse av flickor bemöts med ingenting?
Det märkvärdigaste i diskussionen är nog att debattör Blå (som alltså inte är jag och som tråkigt nog blev röd i bilden nedan) till slut faller till föga och ber om ursäkt för sina försök att använda logik i debatten.
Det är kanske inte helt förvånande att mitt satiriska inlägg i denna gruppen bemöts helt oironiskt med ett ifrågasättande av om islamister verkligen gör korstecken.
Några andra saker jag lärt mig på Facebook: att bli utkastad eller blockad av en grupp verkar vara väldigt effektivt och frustrerande. Alla spår av min aktivitet i de antirasistiska grupperna är spårlöst försvunna så jag har fått en ny förståelse för människor som ”print screen”:ar allt de gör på nätet. Om det finns några andra knep för att besegra en blockering så mottas de tacksamt.

Fenomenet ”hemliga grupper” var i princip nytt för mig (hade bara stött på det i någon artikel om ”dark social”). Ändå är jag redan med i några hemliga grupper trots att jag inte känner någon av mina FB-vänner utanför siten. Jag har inte heller blivit inbjuden till någon hemlig grupp utan redan varit medlem i en grupp som sedan gjorts hemlig. Exakt varför man som grupp-ägare agerar så vet jag inte, kanske för att minska trycket på medlemskap i gruppen när man tycker att den blivit tillräckligt stor? 

måndag 2 november 2015

Islamister på Facebook

Försvarshögskolan släpper idag en kartläggning av svenska jihadister på Facebook (Ekot, rapporten, föreläsning). Jag tänkte bidra med några egna exempel på vad det är islamister skriver på Facebook.

Stöd till islamistiska grupper i Syrien som Jabhat al-Nusra

och Jaish al-Fatah
samt betydelsefulla islamistiska profiler som Anwar al-Awlaki, tillsammans med en hyllning av martyrskapet.
En kommentar om den nuvarande flyktingkrisen med en förhoppning om att muslimer ska komma till Europa som erövrare istället för flyktingar.
En kommentar från en person som valt Usama Bin-Laden som sin profilbild om hur livet bland otrogna i väst kan te sig. Om man ska var positiv så kan man notera att personen i första hand förespråkar andra metoder än våld för att införa sharia i Sverige.
Till sist en lugnande uppmaning om att inte döda judar, i alla fall inte om man riskerar att samtidigt döda en muslim eftersom denne är värda en miljon gånger mer än en jude.