Sidor

onsdag 25 januari 2012

Adelsfanan

I sin bok "Den dolda alliansen" ger Mikael Holmström, förutom den stora bilden av Sveriges och NATOs hemliga samarbete, också en mycket detaljerad bild av hur "Stay behind"-verksamheten var organiserad i Sverige. Utan tvivel är det den mest omfattande beskrivning av detta som givits hittills. Han tar också upp en del andra hemliga organisationer i gränslandet mellan militär och privat sfär. En av dessa är Adelsfanan. Ursprungligen var det namnet på Sveriges första reguljära kavalleriförband, grundat1565 som formellt levde kvar till 1901. Men, menar Holmström, under andra världskriget och, åtminstone, i början av kalla kriget användes namnet av en grupp adelsmän och reservofficerare som hade som sin uppgift att evakuera kungafamiljen och delar av regeringen ur landet vid händelse av ockupation. Eventuellt, spekulerar Holmström, hade Adelsfanan en relation till den lika hemliga Flygenhet 66 som under civil täckmantel förberedde sig för att genomför hemliga flygningar vid krig. Flygenheten leddes i alla fall av en adelsman, Hans-Ulrich von der Esch, och hade egna flygplan och annan utrustning till sitt förfogande. Om någon vet något mer om dessa organisationer så tar jag gärna emot tips.

Frostens år

Jag har lite sporadiskt återupptagit läsandet av Mikael Holmströms "Den dolda alliansen" och nu kommit fram till ett avsnitt om händelserna 1973, det så kallade "Frostens år".

För en tid sen såg jag den svenska dokumentären "Black Power Mixtape" av Göran Olsson som ger en mycket bra bild av de stämningar som rådde vi den tiden, även i relationen mellan Sverige och USA. Filmens nästan genialiskt enkla idé är att skildra den svarta medborgarkampen i USA, kanske framförallt de mer radikala delarna, genom de reportage som gjordes av SVT om den då. Nästan okommenterat fungerar de svenska journalisternas rapporter till en möjligen mer naiv hemmapublik både som en historielektion och som ett fönster in i ett annat Sverige. I filmen framstår brytningen som uppstår mellan Sverige och USA efter Olof Palmes berömda jultal 1972 där han jämför USAs bombningar i Vietnam med bland annat Nazitysklands koncentrationsläger som naturlig. Troligen har inte synen på Sverige som ett "pinko country", eller på svensken som en gudlös, Ingemar Bergman-dyrkande socialist som kommer att ta livet av sig, varit starkare i USA någon annan gång. Det är nog också så att synen på Palme hos vissa i Sverige som en farlig person, en inflytelseagent eller landsförrädare, hämtat mycket kraft ur dessa händelser.

Som ett resultat av krisen så förklarades Sveriges ambassadör i Washington som icke önskvärd och skickades hem. Det är lätt att tro att denna diplomatiska kris även påverkade de hemliga militära relationerna mellan Sverige och USA. Så är också fallet: för att kompensera för bortfallet på det officiella området intensifierades de inofficiella komtakterna. Den starka svenska traditionen att låta utbilda sina högre officerare i USA grundlades vid denna tid. Dåvarande flygchefen på F16 i Uppsala, Bert Stenfeldt, berättar för Holmström:
Samtalet kom som en blixt från klar himmel. "Du ska åka över till USA om fjorton dagar". Det var ett resultat av Palmes jultal. Försvarsdepartementet hade kommit på den ljusa idén att skicka folk som kan vidmakthålla de goda förbindelserna.

Under de 10 månaderna i USA behandlades Stenfeldt som en NATO-officer, ett mönster som går igen för andra svenska officerare som utbildats där, bland annat deltog han i planläggning av operationer i Vietnam. Som Holmström skriver:
På "kvarterets framsida" hade Sveriges statsminister alltså kritiserat USA:s flygbombningar i Vietnam. Och på "kvarterets baksida" tog svenska flygofficerare del av lärdomar av USA:s flygkrigföring och var med och planlade flygräder i Vietnam!

En fråga dyker upp: skedde detta närmande verkligen på politiskt initiativ eller var det i stället ett utslag för ett motstånd mot regeringen i militära kretsar? För att hävda att det förra är det korrekta, tar vi hjälp av en episod som belyser Palmes personliga agerande vid denna tid. Händelsen är sedan tidigare känd från amerikanska arkiv och Holmström pekar på att man nu även hittat belägg i svenska dito. 1973 var den amerikanska basen Keflaviks vara eller inte vara på Island en het fråga. Vid sitt besök där tog Palme tillfället i akt att personligen inför den isländske statsministern betona hur viktig basen var för västs säkerhet. Den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger kommenterade agerandet i en promemoria till president Richard Nixon:
Denna förbön kom särskilt lägligt med tanke på våra pågående förhandlingar med Island.

Holmberg kommenterar:
Sverige påverkade alltså aktivt det nordiska NATO-landet Island att vara tillmötesgående mot USA och dess flygvapen. Samma B 52:or som Palme kritiserade när de bombade Hanoi skulle därmed fortsatt kunna landa på Island. Där hade B 52:orna och deras besättningar uppgiften att angripa Sovjet vid ett anfall på Skandinavien, och därmed understödja Sverige.

Så vad betyder allt detta? Som jag ser det finns det två möjliga tolkningar och en omöjlig. De möjliga: Palme var en NATO-vän och som en lojal vän såg han sig tvungen att kritisera USA när de handlade fel, eller Palme var en NATO-vän som för att vinna politiska fördelar valde att hårt kritisera USA. Den omöjliga: Palme var en NATO-hatare som aktivt arbetade för Warszawa-paktens seger i det kalla kriget.