Sidor

måndag 26 juli 2010

Yttrandefrihet bara en inlärd reflex

En man i Uppsala har blivit fälld i domstol för att ha innehav av 51 stycken tecknade pornografiska bilder av barn. Du kan läsa mer i DN, Aftonbladet, Expressen eller hos mannen själv. Han fälldes enligt barnpornografilagen som gör innehav av pornografiskt material med minderåriga olagligt. Lagen gör dock explicit undantag för bilder med konstnärligt värde och rena texter.
För den som betraktar saken rationellt finns det en tydlig gräns mellan fotografier, filmer och bandupptagningar som dokumenterar ett övergrepp på ett verkligt barn och bilder, filmer och ljud som är fantasier skapade av någon. Handhavande av det första bör vara olagligt på grund av det barn som faktiskt utsatts för ett övergrepp, det andra har ingen direkt relation till faktiska övergrepp och borde inte vara olagligt. Men den svenska lagstiftningen väljer inte att se denna gräns mellan dokumentation och fiktion utan riktar istället in sig på medium, bild eller text.
Kanske lagstiftarna menat att även det fiktiva bör vara olagligt för att det ökar risken för att personer begår övergrepp mot verkliga barn. Men varför skulle detta i så fall bara gälla bilder och inte pornografiska texter som skildrar sexuella övergrepp mot barn. Om, och det är ett stort om, kontakt med pornografi av detta slag skulle öka risken för brott, borde detta rimligen gälla oavsett medium.
Jag tror istället att lagstiftarna helt enkelt reflexmässigt ville undvika att klassa litteratur som kriminell i lagen. I bakhuvudet finns ekon av debatter om Nabokovs "Lolita" där de som vill förbjuda framställs som inskränkta och småsynta. Min analys är enkel: det finns en hel del människor med makt som egentligen fortfarande vill förbjuda allting de inte tycker om. Men de har lärt sig att utrensningrar på bibliotek, censur-listor och bokbål ger dålig associationer hos många

människor så därför undviker de det de helst av allt vill. De såg dock ingen risk för någon sådan dålig publicitet om

några serieläsare skulle råka hamna på andra sidan gränsen till det olagliga.

Hans Liljeson "Palmemordets hemliga scenario: Dubbelspel och statskupp"

Hans Liljeson har enligt egen uppgift intresserat sig för Palmemordets lösning sedan mordet inträffade 1986. I den bok där han presenterar sin egen teori är det uppenbart att han har följt den övriga litteraturen inom ämnet. Liljeson har har förutom de andra teoretikerna också noga läst både det domstolsmaterial som finns (förundersökning och domar mot Christer Pettersson) och betänkanden från de olika kommissioner som undersökt saken. I allt detta material har han hittat flera frågor utan svar, till exempel: på vilken sida av Sveavägen gick paret Palme, gick Lisbeth Palme verkligen arm i arm med Olof när han blev skjuten, blev Lisbeth också beskjuten, varför ledde Hans Holmer polisundersökningen, varför tillät inte Lisbeth Palme ljudupptagning i rättssalen och varför utlystes en så stor belöning för mördarens gripande? (Svaren finns längst ner på sidan.) Förutom de egna funderingarna har Liljeson accepterat många av de konstigheter Sven Aner hittat: de manipulerade tidsuppgifterna för ambulanstransporten till Sabbatsberg, att Holmer inte sov i Borlänge mordnatten, turerna kring flygningen från Frankrike och så vidare.

För att besvara alla dessa frågor lanserar Liljeson en helt ny teori: det finns inget mord. Olof Palme organiserade själv, i samarbete med ledande socialdemokrater, sitt försvinnande som ett sätt att gå i pension. Han och Lisbeth gick på bio på kvällen men på väg från biografen byttes de ut mot två skådespelare som fortsatte fram emot Dekorima där en tredje skådespelare väntade med en knallpulverpistol. Efteråt kom en falsk ambulans för att hämta "Olof" och köra honom till sjukhuset där invigd sjukhuspersonal dödförklarade honom. Christer Pettersson hade också betalt för sin roll som potentiell mördare och flera invigda höga poliser såg till att styra polisutredningen bort från sanningen.

Det finns flera anledningar till att ifrågasätta Liljesons teori. Till att börja med finns det flera andra teorier som passar de fakta Liljeson presenterar. Den mest uppenbara är att Palme mördades av en konspiration där Lisbeth Palme, och andra, ingick. Till exempel Lars Krantz självmordsteori besvarar alla de ställda frågorna. En annan omedelbar invändning är att det är ett mycket stort antal personer inblandade i konsprationen: flera skådespelare för själva mordet, en mängd poliser, sjukhuspersonal och ledande socialdemokrater. De efterföljande borgliga regeringarna blev också informerade om det sanna skeendet men valde att bevara hemligheten.

På det hela taget så sammanfattar Liljesons bok en rad av de frågeställningar som finns kring mordet. Framförallt belyser han den förvirring som de många, motstridiga, vittnesmålen skapar kring själva mordplatsen: följde mördaren efter paret Palme eller väntade han på platsen, gick paret Palme bredvid varandra eller ej, blev Lisbeth också beskjuten? Den teori Liljeson presenterar som lösning på den gåta han framställt är betydligt svårare att ta till sig.


(Svar: de gick förbi Bonnierhuset där de byttes ut mot sina dubbelgångare; nej, "Lisbeth" gick framför; nej, hon blev inte heller beskjuten; Holmer var ansvarig för hela operationen med Palmes försvinnade; för att inget vittne skulle märka att hennes röst var olik dubbelgångarens; eftersom det inte finns någon mördare kan belöningen aldrig betalas ut)